Fru talman! Frågan om våra rovdjur är nog en av
de frågor som de flesta verkar ha en åsikt om, och det
gäller kanske främst frågan om vargens vara eller
icke vara. Den rymmer allt från starka vargmotstån-
dare till de som vill att vi ska ha en mycket stor varg-
stam.
Personligen tror jag att debatten ofta bottnar i en
känsla av konflikt mellan landsbygd och stad, mellan
folk på landet och beslutsfattare. Det kan vara en
känsla hos en del att många frågor som berör lands-
bygden kan inte påverkas av den lokala befolkningen
utan de avgörs på en helt annan nivå. I denna debatt
kan det lätt bli övertoner åt både det ena och den
andra hållet.
Min åsikt i sakfrågan, vilken jag har redovisat i en
motion, är att inriktningen för rovdjurspolitiken ska
vara att vi ska ha livskraftiga stammar av allt vilt i
Sverige. Samtidigt ska ingen enskild drabbas av ska-
dor eller förluster på grund av nationella intressen.
Det vi i dag ser på många ställen är växande rov-
stammar av varg, björn och lo, vilket ibland har inne-
burit stora problem för befolkningen i områden där
fredade djur förekommer i stort antal.
Det blir också allt vanligare att björn, varg och lo
visar allt större oräddhet. De uppehåller sig runt går-
dar och bebyggelse, och ibland har de dödat tamdjur
av olika slag. Det är i detta fall viktigt att den enskil-
de har rätt att skydda sig och sin egendom och även
rätt att få en eventuell skadeersättning.
Jag vill betona två saker som är viktiga för att
man ska gå en framkomlig väg som borde accepteras
av alla läger.
Den första saken gäller den s.k. nödvärnsrätten.
Förslaget är att man ska ha rätt att skydda sin hund
eller sitt tamdjur om det är skadat eller dödat av ett
rovdjur och man befarar ett nytt angrepp. Detta ska
alltså även gälla vargen. Jag anser att denna nöd-
värnsrätt borde gälla redan när det första djuret an-
grips. Annars är det omöjligt för en enskild att skydda
sina djur. Som förslaget nu är kommer det inte att
vara någon som kan ingripa och skjuta under tiden
som man ser att en hund eller ett tamdjur angrips,
utan man ska vänta tills djuret är dödat och rovdjuret
eventuellt angriper ett nytt djur.
Den andra saken gäller en reglerad avskjutning av
varg. Som jag ser det bör det redan nu införas en
möjlighet till någon form av skyddsjakt eller reglerad
licensjakt på varg. Det är viktigt för att möta tillväx-
ten i de områden som redan har mycket varg. Vi bör
redan nu få ett snabbt och mer smidigt system för att
kunna skjuta vargar och även lo och björn som uppvi-
sar ett felaktigt beteende. Dessa beslut bör kunna
fattas av länsstyrelsen i varje län som har en god
kännedom om de lokala förutsättningarna.
Det är också viktigt att redan nu starta denna kon-
trollerade avskjutning för att möta och respektera den
starka opinion som finns i de delar av landet där rov-
djurstätheten är stor. Man måste ta folks oro på allvar
och tillåta viss jakt i de områden där den allmänna
opinionen är starkt negativ. Man kan i stället låta
rovdjursstammen öka i någon annan del av landet så
att resultatet för landet som helhet blir en ökning.
Genom att hantera utvecklingen på det här sättet blir
det totala resultatet bättre för alla inblandade parter.
Fru talman! Jag har inte något yrkande, utan jag
vill avsluta med att betona vikten av att vi respekterar
de människor som bor i de rovdjurstäta områdena.
Detta går att förena med en livskraftig viltstam, om
man redan nu fattar de rätta besluten. Om vi inte gör
det kommer den här frågan tillbaka till riksdagen om
något år - det är jag övertygad om - när viltstammen
av varg har ökat, och då måste vi återigen ta ställning
till någon form av reglerad jakt.