Fru talman! I DN av den 16 februari i år finns en
artikel baserad på vad Moskvatidningen Sevodnja
rapporterat i början av februari, nämligen att en varg-
flock överfallit och dödat en man i samhället Pri-
morsk som ligger i länet Krasnojarsk.
I min och Carl Erik Hedlunds motion MJ10 har vi
dristat oss till att ge en rad exempel på situationer där
människor, främst barn, rivits och dödats av varg. Jag
har milt sagt blivit något förvånad över hur vissa s.k.
vargvänner behandlar dessa fakta i den allmänna
debatten. De förnekar ofta existensen av en rad
mycket väl belagda händelser.
Denna typ av förnekelse har samma drag som -
jag säger det utan några paralleller i övrigt - den
förnekelse av Förintelsen som historikern David Ir-
ving ägnat sig åt.
Jag tycker att debatten om vargens farlighet även
för människor och främst barn skulle vinna på om
alla kunde respektera oavvisliga fakta och inte förne-
ka händelser som ägt rum. Det finns nämligen ganska
många sådana som dokumenterar att även varg kan
angripa människor, särskilt dem som uppfattas som
försvarslösa, nämligen barn.
Under 1880-talet dödades i Åbo län under kort tid
ett 35-tal personer, mest barn, av varg. Namnen på de
dödade har jag här framför mig. De finns förtecknade
i bl.a. boken Minnen från vargåren 1880-82 av Uno
Godenhjelm och i Evert Pousettes bok De människo-
ätande vargarna.
Parentetiskt vill jag nämna att Selma Lagerlöfs
skildring av anfallande vargar mycket väl kan ha
grundats på just dessa händelser i Åbo län. Kontak-
terna mellan Värmland och Åbo var ganska livliga på
den tiden, och dessa händelser diskuterades säkert en
hel del i brev landskapsinvånare emellan.
I Ryssland har enligt goda belägg flera hundra
personer vargdödats under 1900-talet. Akademileda-
moten Pavlov rapporterade 1990 i boken Volk 26
dödade barn i Kirovdistriktet 1944-1952 och två
dödade kvinnor i Postavskij 1980.
I Prjasja i Karelen, nära Finland, dödades en sex-
åring 1999, och som sagt, nu senast en man i Pri-
morsk i februari i år.
I Ryssland, med en mycket stor vargstam, har
man tydliga erfarenheter av att vargen är skygg mot
människa om den utsätts för regelbunden jakt. Under
andra världskriget, när som regel den manliga befolk-
ningen deltog i kriget, ökade kraftigt vargangreppen
på människor eftersom det då i regel inte fanns några
jägare tillgängliga.
Efter kriget, när regelbunden jakt på nytt bedrevs,
blev vargen betydligt skyggare.
Jag förmodar att en och annan här i kammaren har
tagit del av Jakthundgruppens hemsida på Internet
med dess uppräkning av incidenter, bl.a. de där män-
niskor hotats av varg på senare tid. Det är ett inte
föraktligt antal. Jag begriper inte poängen med att
ifrågasätta sanningshalten i dessa konkret beskrivna
episoder.
Nu kan ju någon undra varför jag i denna debatt
anger dessa fakta som i stora delar redan finns i vår
motion. Svaret är helt enkelt att jag finner det uppse-
endeväckande att man, när beslut nu fattas, förbigår
den uppenbara risken att en ökande vargstam också
kommer att öka risken för personskador orsakade av
varg. Vi menar att dessa skador, precis som skador av
t.ex. björn, måste ersättas av staten, som är ansvarig
för rovdjurspolitiken.
Jag noterar att man nu enligt utskottets tillkänna-
givande avser att till en del lösa dessa frågor just när
det gäller personskador förorsakade av björn. Men det
är en gåta att man inte inkluderar skador orsakade av
varg i detta.
Fru talman! Jag vill instämma helt i Carl G Nils-
sons anförande och hans tidigare yrkande. Men jag
noterar att det till det betänkande vi behandlar också
fogats reservationer till förmån för Carl Erik Hed-
lunds och mina yrkanden om ersättning för per-
sonskador orsakade av varg och om möjligheten att
delegera till länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt
även av varg.