Fru talman! Det kan möjligen kännas lite vansk-
ligt att som vald representant för Stockholms stad ha
bestämda uppfattningar om viltvård. Förutom rena
kuriositetsfrågor som när någon har mött en räv på
Djurgårdsbron eller när en älg har fastnat i en trafik-
rondell, är de mest aktuella viltfrågorna i Stockholms
stad frågorna om rådjuren och deras aptit på egna-
hemsägarnas tulpaner. Vid de diskussionerna får den
jaktintresserade ofta uppmaningen att omedelbart ta
ned hagelbössan och gå ut och skjuta skarpt. Rådju-
ren är inte något populärt vilt när de uppträder i stor-
stadsinvånarnas omedelbara omgivningar.
Det är en annan sak med de stora rovdjuren. De
hotar inte några tulpaner och finns vanligen långt
borta från storstadens brus, vilket måhända är en av
orsakerna till att diskussionen om rovdjuren kommit
att handla om vilket antal rovdjur av olika arter vi ska
ha i hela landet. Man behöver bara titta på en kartbild
av Sveriges stora, och faktiskt avlånga jurisdik-
tionsområde, för att inse att antalssiffror som norm
för förekomsten av vissa djurarter inte är så välbe-
tänkt.
Nog är vilda djur skickliga, och det gäller inte
minst rovdjuren, men de är inte medvetna om var
Sveriges nationsgränser går. Det är ännu mer tvek-
samt om de skulle respektera dessa gränser om så
vore. De vilda djuren låter sig i första hand styras av
tillgången på mat, och för rovdjuren är det levande
varelser som är maten.
En realistisk rovdjurspolitik måste ta hänsyn till
vissa fakta. Det gäller skydd för människor, tamdjur
och vissa andra viltsorter. Det gäller sättet att jaga
och begränsa rovdjursförekomsten. Det gäller förstå-
else för hur man identifierar de naturliga spridnings-
områdena för olika arter. Behovet av att skydda liv
och egendom från rovdjursangrepp kräver att man
tillåter användande av skjutvapen när det erfordras.
Jag behöver inte gå in på den saken vidare. Den har
tidigare berörts här i debatten.
Jag tycker rentav att jakten på rovdjur kommit att
handla alltför mycket om skyddsjakt och för lite om
traditionell jakt. Jakt på rovdjur får inte bli särskilt
omgärdat med murar av exklusiva regler och be-
stämmelser. Det finns i stället anledning att inlemma
jakten på rovdjur i den väl etablerade jaktkultur som
utvecklats i vårt land.
Den svenska älgstammens tillväxt det senaste
halvseklet är ett gott betyg åt de svenska jägarnas
förvaltning av viltet och naturen. Får de svenska
jägarna bestämma blir det aldrig någon helikopterjakt
på varg, inte ens i en situation då man helt har tappat
kontrollen över vargstammens tillväxt.
Med en fortsättning av de inarbetade rutinerna
skulle även en bättre anpassning av avskjutningen till
lokala förhållanden kunna åstadkommas. Genom
länsvis licensgivning kan vissa rovdjursarter ges fri
tillväxt där tillgången är låg samtidigt som jakten kan
intensifieras där tillgången utgör en belastning för
omgivningen. Viltförvaltning är en lokal fråga som
omfattar olika arealer för olika arter. Det är egentli-
gen aldrig frågan om att bestämma entydiga antals-
siffror för hela vårt avlånga land på en gång.
Uppenbarligen är rovdjurstrycket olika mot om-
givningen i Värmland och mot ganska näraliggande
län. Detta borde vara anledning till olika grad av
begränsning å ena sidan och uppmuntran å andra
sidan av rovdjurstillgången i de olika länen. Däri
ligger ju också en möjlighet att sprida rovdjuren jäm-
nare över landet utan att man i västra Värmland ska
behöva känna sig som ett stort avelscentrum för lan-
dets rovdjur.
Fru talman! Vi måste lära oss att leva med en stör-
re förekomst av de stora rovdjuren. Det kräver också
att vi på ett adekvat sätt lär oss att leva med jakten på
dessa viltarter. Vi måste lära oss hur vi ska begränsa
en för stark tillväxt om en sådan skulle uppstå.
En ytterligare god effekt av en begränsad men
kontinuerlig jakt är att de vilda djurens skygghet
bibehålls. Tamdjurstendenser hos stora rovdjur är
farligt och förödande för befolkningens acceptans av
rovdjuren. Det har vi hört här tidigare i dag från olika
håll.
Fru talman! Den accelererande avfolkningen och
utbredningen av våra glesbygder i vissa delar av lan-
det gör att vi faktiskt inte står inför någon utrotnings-
situation när vi talar om de stora rovdjuren. Vi har
tvärtom hört här i kammaren i dag att det är tillväxt-
hastigheten som föranlett oro, trots att vi är eniga om
att vi ska beständiga rovdjursstammar.
Det är fördelaktigt och viktigt för en god förvalt-
ning av vår fauna att vi lär oss använda både stimule-
rande och begränsande metoder för att styra och ut-
veckla rovdjurstillgången i vårt land.
Fru talman! Med detta vill jag instämma i de tidi-
gare gjorda moderata yrkandena.