Fru talman! Det betänkande som nu har debatte-
rats en lång stund, som handlar om sammanhållen
rovdjurspolitik, väcker många känslor, både positiva
och negativa. Jag har inget yrkande, men jag vill ändå
ta chansen att delta i dagens debatt.
Utskottet har inte haft ett lätt arbete med att försö-
ka få fram ett förslag till en sammanhållen rovdjur-
spolitik. Det finns så många åsikter om rovdjurens
vara eller icke vara. I mångt och mycket skiljer sig
åsikterna mellan oss som har en stor del av rovdjuren
nära oss och de som inte kommer i kontakt med de
fem stora rovdjuren i sitt dagliga liv.
I ett flertal av motionerna belyses vikten av forsk-
ning och information och behovet av ökade kunska-
per om de stora rovdjuren.
Det bedrivs i dag ett stort arbete i bl.a. Orsa
björnpark. Det är inte utskottets och inte heller riks-
dagens sak att föreslå konkreta insatser i fråga om
vare sig etablering eller lokalisering av ett rovdjur-
scentrum, men jag vill ändå från talarstolen ge beröm
för det arbete som utförs i Orsa björnpark. Jag hoppas
att de får ta del av de statliga medel som kommer att
finnas för etableringen av ett rovdjurscentrum.
En viktig del i betänkandet är den som belyser en
hållbar utveckling och undvikandet av konflikter.
Jag bor själv i ett område i Dalarna där vi har gott
om både björn, lo och varg. Det är nog inte så många
i den här kammaren som får väja för lodjur på vägen
till arbetet här i riksdagen.
När jag en morgon var på väg till Stockholmståget
stod det ett lodjur mitt på vägen. Det är väl inte precis
vad man väntar sig. Älgar och rådjur är man ju van att
väja för, men lodjur hör inte till vanligheten att man
ser. Men de finns, och det är ganska gott om dem.
De flockar och familjegrupper av vargar som
finns är, som ni har hört tidigare, till största delen
lokaliserade till mina hemtrakter i Dalarna och till
Värmland. Det känns bra att utskottet föreslår att där
en art gör stor skada måste man försöka minska an-
talet individer. Det här är självfallet under förutsätt-
ning att det finns områden där arten existerar i till-
räckligt antal med mindre konflikter med människan.
Det är ändå en viktig markering som man har gjort i
betänkandet.
Vi kan ju inte tvinga rovdjuren att flytta, men vi
delar gärna med oss av dem till övriga landet.
Det är oerhört viktigt att man tar hänsyn till de
människor som ska leva med de stora rovdjuren i sin
närhet. Precis som flera talare har sagt, är det inte
riktigt så som Gudrun Lindvall sade, att bara rovdju-
ren och inga människor bor i skogen. Vi är faktiskt
ganska många människor som bor i skogen.
Vi jägare får ofta höra att vi inte vill dela viltet
med de stora rovdjuren. Det är ett påstående som
verkligen inte stämmer för många av oss som jagar.
Den stora behållningen i jakten består inte av att
skjuta viltet. Det handlar om så oerhört mycket mer,
som t.ex. att en tidig septembermorgon ge sig ut i
skogen på harjakt med sin stövare och lyssna på hur
drevet går mellan bergen. Ofta blir det inte mer än
just det: motion både för mig själv och hunden.
Ett annat problem som finns i mina hemtrakter är
att jakthundar råkar ut för att rivas eller dödas av
framför allt varg. Hunden är för oss inte bara en jakt-
kamrat utan också en kär familjemedlem.
Förslaget om att återinföra vargen under 28 § i
jaktförordningen är ett viktigt steg för oss vars tam-
djur och husdjur ofta kommer i kontakt med framför
allt varg och björn. Jag vet att det finns många, både
på åhörarläktaren och i kammaren, som anser att vi
redan nu skulle gå på Rovdjursutredningens förslag
när det gäller 28 §. Men livet består ofta av kompro-
misser, och det är ändå ett steg på vägen att vi nu
återinför vargen tillsammans med björn, järv och lo
under 28 §.
Utskottet skriver också i sitt betänkande att det
inte för närvarande är lämpligt med en förändring i
enlighet med Rovdjursutredningen. Men det innebär
ju inte att den här frågan är slutdebatterad. Den kom-
mer säkert att dyka upp i många olika forum.
Det totala antalet vargar i familjegrupper och re-
virmarkerande par är efter den senaste norska av-
skjutningen 70-72. Dessutom tillkommer ett antal
ensamma strövvargar. Hur många de är är okänt.
Troligen omfattas den svensk-norska vargstammen i
dagsläget av ca 100 djur.
Det visar ändå på att den svensk-norska varg-
stammen är livskraftig. Att man återinför vargen
under 28 § tror jag inte kommer att leda till någon
minskning av tillväxten av vargstammen.
Jag vill än en gång säga att om vi ska få förståelse
för rovdjursstammens betydelse för den svenska fau-
nan måste man också ta hänsyn till de människor som
lever med de stora rovdjuren i sin vardag, och i möj-
ligaste mån se till att spridningen över landet blir
bättre och inte koncentrerad till ett litet område i vårt
avlånga land, som ni har hört i de senaste tre inläggen
från Dalarna och Värmland.
I detta anförande instämde Bengt-Ola Ryttar (s).