Fru talman! Riksdagskolleger! Den här debatten
rör väldigt många, kanske inte så många i storstads-
områdena men i övriga delar av vårt land. Det har
sagts väldigt många kloka saker, och det har sagts en
del annat också i den här debatten hittills. Jag kan inte
undgå att kommentera några påståenden.
Jag välkomnar miljöministerns inriktning mot en
mer nyanserad debatt, det tjänar vi alla på. Men att i
nästa andetag utgå ifrån att det rör sig om ett jaktbrott
så fort som ett radioförsett djur försvinner eller så fort
en radiosändare tystnar är rätt onyanserat, anser jag.
Michael Hagberg, som svarar för majoriteten, sä-
ger sig ha stor respekt och stor förståelse för alla dem
som berörs, men han står ändå bakom alla förslag.
Information från talarstolen ger ingen acceptans i
rovdjursområdena. Ni bedöms efter vad ni beslutar.
Så är verkligheten faktiskt.
Gudrun Lindvall är tyvärr inte här. Hon gjorde ett
påstående som måste tillrättaläggas. Hon sade att det
aldrig har varit så stora stammar av rådjur som vi har
i dag. Detta är fel. All viltinventering pekar på att
läget är det motsatta. Antalet är klart reducerat jäm-
fört med tidigare.
Fru talman! Det här betänkandet har som grund en
mycket omfattande utredning. Den bedömdes av alla
berörda parter som välbalanserad och man hade tagit
hänsyn till alla intresseområden. Betoningen på sam-
arbete med grannländerna när det gäller bl.a. forsk-
ning och inventering var en del. I utredningen var
man också överens om att det behövs förvaltningsåt-
gärder där jakt ska ingå som en naturlig del. Möjlig-
heterna till skyddsjakt skulle också förbättras. Slutli-
gen innehöll utredningen avvägda nivåer för antal och
utbredning av våra rovdjur.
Vad blev då resultatet? Detta har kommenterats
här tidigare av föregångare till mig. Jag vill påstå att
betänkandet är en frikopplad del från utredningen.
Det är faktiskt ett ganska okänsligt förslag med hän-
syn tagen till de människor som berörs, trots allt tal
om förståelse och ödmjukhet som vi har hört här.
När det gäller varg är förslaget faktiskt en för-
dubbling mot dagens situation. Uppgifter från andra
länder tyder på att reproduktionen i ett tidigt stadium
är mellan 25 och 30 % för att sedan öka kraftigt i takt
med fler vuxna hondjur i stammen. Om fem år kom-
mer vi att ha minst 500 vargar i det här landet, varav
säkert minst 100 inom renbetesområdet. Det tycker
jag är olyckligt. Rennäringen tål inte mera störningar.
Det sägs mycket lite i betänkandet om en utvär-
dering när vi nått etappmålen, särskilt för varg, och
om tidsutdräkten för den. Det har också nämnts av
Carl G Nilsson att om utvärderingen skulle ta lika
lång tid som det har tagit att få till stånd ett beslut i
dessa frågor, kanske vi har 1 000 vargar innan vi får
till en verklig förvaltning.
De frågor, fru talman, som jag tycker har fått den
minsta uppmärksamheten men som är oerhört ange-
lägna är förvaltningsfrågorna. Jag vill ha ett konkret
besked av majoritetens företrädare om vem som ska
ta ansvar för förvaltningen av rovdjursstammarna och
hur det praktiskt ska gå till. Ska det vara en statlig
uppgift som i Norge att svara för viltförvaltningen?
Där håller jag med Michael Hagberg, som ju kritise-
rade detta ur jaktetisk synpunkt. Ska inte jakten ingå
som en naturlig del i en förvaltning som sätts in i tid?
Det är den första punkten som jag vill ha ett klarläg-
gande på.
En annan punkt är, som här också har berörts,
oklarheterna kring betänkandets förslag om
skyddsjakt och juridiken kring dessa frågor. Jurister-
na är helt överens om att § 28 i jaktförordningen är
mycket svårtillämpad. Det är många moment som ska
uppfyllas. I realiteten ska man som djurägare först
konstatera ett angrepp och, som Maggi Mikaelsson
säger, om man är modig kan man gärna själv ingripa
och brottas med en björn t.ex. Men de flesta vill nog
använda ett skjutvapen mot rovdjuret i fråga. Man ska
också hinna göra en korrekt värdering av tamdjuret i
förhållande till rovdjuret och sedan ha möjlighet att
avliva detsamma.
Betänkandet innehåller en mycket värdefull del i
beskrivningen av dessa svårigheter, då särskilt kopp-
lat till brottsbalkens § 24. Det ska sägas som erkän-
nande att det är en viktig information. Nu är ju da-
gens verklighet att brottsbalken enligt juridiska ex-
perter är urholkad genom just de rättsfall som anges i
betänkandet. Denna nödventil, brottsbalken, som alla
- Naturvårdsverket, Rovdjursutredningen m.fl. -
trodde skulle finnas finns tyvärr inte.
Min fråga är då till majoritetens företrädare: Är ni
beredda att se över detta ur rättssynpunkt orimliga
läge? Lämna inte lokalbefolkningen och tamdjur-
sägarna i sticket. Vi måste få ett klarläggande på
denna punkt.
Beträffande en del i vår motion som handlar om
personskador konstaterar jag nöjt att ett tillkännagi-
vande finns i förslaget som är linje med vår motion.
Sverige är faktiskt det enda EU-land som inte ersätter
personskador orsakade av rovdjur. I den delen är det
bra. De handläggare som har kontaktats i dessa frågor
av drabbade personer - vi har ett par personer i mitt
hemlän Västerbotten - har gett beskedet att detta är
ett nationellt ansvar. Min tredje fråga till Michael
Hagberg är just denna: Varför kan inte vargen ingå i
detta nationella ansvar när det gäller ersättning för
personskador som orsakats av rovdjur? Finland har en
sådan ordning i dag.
Inventeringarna berörs i ett avsnitt i betänkandet,
och jag vill säga att det är ett mycket bra avsnitt.
Jaktvårdskretsarna, som är över 300 stycken över hela
landet, gör här ett jättejobb på ideell basis. Det är bra
att man här har ändrat på propositionens innehåll.
Beträffande samverkan med grannländerna - ja,
men bara ibland. Betänkandet innehåller en hel del
avsnitt där denna samverkan är utgångspunkt för
rovdjurspolitiken, medan man på de mest centrala
punkterna, nämligen rovdjurens antal och utbredning,
inte alls ska ha den skandinaviska dimensionen i
arbetet. Det är förvånande. Också viltforskarna är
mycket förundrade över detta.
Slutligen, fru talman, är anpassning till EU-regler
och -direktiv viktiga. Miljöministern har också sagt
att vi har att ta hänsyn till internationella konventio-
ner, och det respekterar jag. Sverige är väl föregång-
are på det området.
Rovdjurspolitiken lyder under EU:s habitatdirek-
tiv. Jag ska ta mig friheten att återge vad som står i
habitatdirektivet, där det övergripande målet är håll-
bar utveckling: Huvudsyftet är att främja att den bio-
logiska mångfalden bibehålls med beaktande av eko-
nomiska, sociala, kulturella och regionala behov. För
att bevara biologisk mångfald kan det vara nödvän-
digt att upprätthålla eller främja mänsklig verksam-
het.
Jag tycker att det här passar väldigt bra in på vår
debatt här. Var och en kan fundera över om detta
betänkande är i enlighet med habitatdirektivet. Jag är
något tveksam till att vi uppfyller alla punkter. Vi får
ställa oss frågan om betänkandet i tillräcklig grad
beaktar de sociala, ekonomiska, lokala och regionala
behoven.
Som en del aktiva viltforskare säger kan en alltför
stor rovdjursutbredning leda till att den biologiska
mångfalden motverkas, om det leder till färre betes-
djur exempelvis, både köttdjur och grupper av får.
Vad vi från den norra delen av Sverige vet alldeles
klart är att där vi får en kraftig ökning av lodjuren
handlar det om en utplåning av rovdjursstammarna -
det har jag mycket säkra belägg för - och ett kraftigt
minskat antal småvilt i övrigt.
Jag är alltså personligen mycket tveksam till att
detta förslag till rovdjurspolitik i tillräcklig mån tar
hänsyn till människors situation, deras livsmiljö,
livskvalitet och självbestämmande.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla reser-
vationer där Centerpartiet är med, men för tids vin-
nande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 19.