Fru talman! Jag läste i ett nyhetstelegram i går:
"Den enda kvarvarande vargen i norska Hedmark har
nu sökt politisk asyl i Sverige för att undkomma för-
följelser från den norska regeringen. I måndags be-
rättade den världskände norske rallycrossföraren
Martin Schanke att han beslutat att adoptera vargen i
ett försök att få folk att reagera mot vargjakten i Nor-
ge. Hittills har nio och de tio vargarna i Österdalen
skjutits". Tyvärr finns den norska inställningen också
här i Sveriges riksdag.
I ett brev från november i fjol läser jag följande:
"Vi är två medelålders kvinnor som bor mitt i skogen
i glesbygd. Vi är också djurägare med bl.a. hundar
och hästar. Alltså borde vi, enligt de mest högljudda
rösterna, höra till dem som inte vill ha en livskraftig
rovdjursstam. Detta stämmer inte. Livskvalitet för oss
är bl.a. att leva med en natur i balans, och där ingår
också rovdjuren."
Fru talman! Rovdjurspolitiken handlar för mig
inte om ett exakt antal. Det kan ingen av oss ange.
Den är en ideologisk fråga. Det handlar om att män-
niskan är beroende av naturen och dess resurser. I
naturen finns och skapas förutsättningar för allt
mänskligt liv. Miljöhänsyn, naturskydd och en ekolo-
giskt hållbar samhällsutveckling är förutsättningar för
människans överlevnad och utveckling. En sociallibe-
ral politik skyddar människans livsmiljö och förvaltar
den för framtida generationer.
Det råder en stor enighet mellan partierna när det
gäller de fyra rovdjuren lo, järv, björn och kungsörn.
Det råder också hygglig samsyn om att stammarna
ska hållas livskraftiga. En av de stora tvistefrågorna
är vad som menas med livskraftig.
Vi har nyligen här från talarstolen hört Per-
Samuel Nisser. Han säger att det är viktigt att vi be-
varar livskraftiga stammar. Sedan går han över till en
argumentering som om vi följde den långt ifrån skulle
innebära att vi bevarar livskraftiga stammar.
På den norra delen av jordklotet delar miljontals
människor livsrum med de rovdjur som behandlas i
propositionen. Vi vet att det inträffar en mängd olika
möten mellan rovdjur och människor utan att det
leder till några allvarliga incidenter. Den grundläg-
gande inställningen hos många människor är att rov-
djuren är en central och viktig del i vår svenska fau-
na.
Intresset för våra stora rovdjursarter har också
ökat under den senaste tiden. Det märker vi inte minst
på det antal rovdjurscentrum som har etablerats i
Sverige på några platser där rovdjuren framför allt
lever.
Här måste också vargens och övriga rovdjurs bi-
ologiska betydelse lyftas fram. Genom att rovdjuren
skattar främst sjuka och svaga djur bibehålls bytes-
djursstammarna vitala. Älgsjuka, rävskabb och har-
pest skulle snabbare ha bemästrats om exempelvis
vargstammen varit större och mer spridd. Likaså
skulle överetableringen av vilda växtätare bättre ha
reglerats så att skogsföryngring inte skulle ha varit
omöjlig, vilket nu är fallet i stora delar av Småland,
Västergötland och Halland.
Men som också har sagts från talarstolen vid flera
tillfällen i dag förorsakar rovdjuren rädsla hos många
människor. Det är rädsla för den egna säkerheten och
för barnens säkerhet. Rovdjurens farlighet för männi-
skor har under de senaste åren debatterats flitigt. Det
gäller i första hand varg och björn. Oavsett vilken
inställning den enskilde individen har i den frågan
anser jag att det är självklart att rädslan måste bemö-
tas med respekt och att den måste tas på största allvar,
även om den skulle vara grundad på skrönor och
fabler.
För att i möjligaste mån bredda och fördjupa all-
mänhetens kunskaper om våra största rovdjur menar
jag att det är viktigt att man bygger ut rovdjurscent-
rum i landet. Som Lennart Kollmats tidigare föreslog
kan de förslagsvis finnas i Dalarna, Värmland och
Lappland, där varg för närvarande förekommer.
Med hänsyn till framför allt den biologiska mång-
falden och förvaltarskapstanken anser jag att minst
500 vargar bör vara etappmålet för rovdjurspolitiken.
Det är en uppfattning som stöds av majoriteten av
forskare på området.
En av de svåraste frågorna när det gäller vargen är
vilken typ av jakt som ska få bedrivas i syfte att före-
bygga skador av vilt. Det är det som vi kallar för
skyddsjakt. Skyddsjakt måste, liksom all annan jakt,
bedrivas på ett etiskt försvarbart sätt. Ett mycket
viktigt krav är att honor inte skjuts ifrån sina ungar.
Jag anser att skyddsjakt inte ska medges, och att
samma regler ska gälla i hela landet. När vargstam-
men däremot har nått ett antal av 200 individer kan
man enligt mitt sätt att se det tänka sig en något ut-
vidgad jakträtt i renskötselområdet, t.ex. genom ett
system där renägarna får betalt för att garantera att
det finns ett visst antal vargar i området. Jag anser
också att beslut om skyddsjakt ska fattas av Natur-
vårdsverket.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till
MJ25, yrkande 3 under punkt 6 och MJ25, yrkandena
4 och 5 under punkt 11.