Fru talman! Nu svajar argumentationen betänkligt. Avslutningsvis säger Ulf Nilsson att hur man än tolkar begreppet väpnad konflikt ger Sverige rätt för ganska många att stanna. Ja, men det är inte det frågan gäller. Det handlar inte om hur många som får rätt att stanna. Frågan gäller om man ska avvisa personer till länder där det råder väpnad konflikt eller inte. Det handlar inte om hur många andra som får möjlighet att stanna eller hur många som får stanna över huvud taget.
Det här är en rättssäkerhetsfråga. Ingen ska sändas tillbaka till ett land där det råder väpnad konflikt. Det står i svensk utlänningslagstiftning. Den går till och med - om jag ska vara exakt här - tillbaka till 1996-1997 års förändringar i svensk utlänningslag. Den påverkades egentligen ganska lite av det beredningsarbete som skedde i samband med att man genomförde den nya instans- och processordningen. Det var den Socialdemokratiska regeringen 1996-1997 som med stöd av i huvudsak Moderaterna, men också till exempel Centerpartiet, stod bakom den definition som nu gäller. Så är den juridiken utredd också!
Det finns en avgörande fråga här. Ulf Nilsson säger att han inte vill underkänna vårt arbete. Men gör det! Jag underkänner vårt arbete på den här punkten. Vi har som lagstiftare när vi stiftade lag uppenbarligen inte varit tillräckligt tydliga för att visa att situationer som dem som i dag råder i Irak och Afghanistan är att betrakta som väpnade konflikter.
Om man nu är överens om att det där inte var så lyckat - vad gör man då? Vad gör man om man inte tycker att det blev som man hade tänkt? Då gör man om. Då gör man nytt. Då gör man det en gång till och gör rätt. Det är vad det förslag som i dag ligger på riksdagens bord innebär. Det ligger ett förslag här att ta ställning till om att i dag inleda en översyn om hur utlänningslagen ska vara när det gäller begreppet väpnad konflikt och därigenom också verka för att avvisningar till de här länderna stoppas. Varför, Ulf Nilsson, är du inte beredd att gå med på det förslaget?