Fru talman! Mikael Cederbratt försökte göra sig lustig och sade att vi agerade som om det var de som satt på läktaren som skulle vinna matchen. Tänk om det vore så. Tänk för ett ögonblick att det är de som sitter på läktaren här i dag som är de som vinner matchen. Där sitter elever från Björkhagsskolan som vill att deras klasskamrat och skolkamrat Enayatullah Adel ska få stanna i Sverige och att man inte ska avvisa till krig och väpnad konflikt. Där sitter representanter för Papperslösa Stockholm, som vill ha rättigheter på arbetsmarknaden och få chans att stanna i Sverige. Jag tror att Mikael Cederbratt ska tänka sig för innan han säger att de som sitter på läktaren ska vinna matchen, för i så fall blir det ett annat resultat än det som Mikael Cederbratt i dag företräder.
Jag vill ge ett kort svar på Mikael Cederbratts fråga. Han undrar hur vi ska göra för att vi inte vill samarbeta inom EU om flyktingpolitiken och ändå vill att saker och ting ska bli bättre. Det är väl ungefär så här enkelt: Det finns ingen anledning att samarbeta med andra länder om det innebär att man gör saker sämre. Det är väl bättre att man inom ramen för FN, som är världsomfattande, samarbetar för att göra flyktingars situation bättre. Det finns mycket få kända exempel på att samarbetet inom EU har lett till förbättringar av svensk asylpolitik och väldigt många exempel på motsatsen.
Mikael Cederbratt hänvisar till många kommande förslag. Det må ju vara hänt, men den fråga han i dag har att besvara är varför han accepterar fortsatta avvisningar till Afghanistan och Irak. Varför har Mikael Cederbratt inte agerat för att hans parti ska gå med på en översyn av utlänningslagen, så att vi ska kunna få en ordning som stämmer bättre överens med internationell rätt än den ordning vi har i dag? Då skulle vi kunna få en ordning där inga människor avvisas till väpnad konflikt eller till länder där det råder allvarlig inre oro.