Herr talman! Fru vice talman inledde i en mycket
ödmjuk och fin ton som jag tror att vi har anledning
att instämma i. Det är då möjligt att komma ifrån det
som kan kallas det politiska språket och föra ned det
till mänskliga och mer gripbara termer. Jag erinrar
om artikel 25 i FN-stadgan och om människors vill-
kor.
Herr talman! Tyvärr har den mindre delen av
världen hittills tagit sig an 80 % av världens tillgång-
ar, och majoriteten har fått nöja sig med 20 %. Det är
inte en utjämning på väg. Man håller närmast på att
fjärma sig. 80-20 är kanske på väg att bli 90-10. Jag
tror att det aktualiserar t.ex. den viktiga frågan om
skuldavskrivningen, som naturligtvis i sin förlängning
också har med mänskliga rättigheter och mänskliga
villkor att göra. Jag skulle önska att riksdagen och
naturligtvis utrikesförvaltningen och regeringen tog
sig an den uppmaning som man fick förra året i den
kyrkliga auktionen Jubel 2000. Man sade: Nu måste
vi ta oss an skuldavskrivningen.
Vi får inte glömma bort att en stor orsak till fatti-
ga länders skulder är de orättfärdiga handelsvillkor
som vi har haft genom decennier. Vi har köpt billigt
och sålt dyrt. Nu har mycket av biståndet gått till att
betala skulder så att säga till oss själva. Jag tror att det
som gjordes i Kölnmötet i juni förra året bör följas
upp. Man tog ett första försiktigt steg, men skuldav-
skrivningen måste påskyndas. I det avseendet har vi
självfallet också som parlamentariker ett ansvar.