Herr talman! Den allmänna förklaringen om de
mänskliga rättigheterna från 1948 var ju tänkt att
inleda en ny era i arbetet för mänskliga rättigheter
och den mänskliga värdigheten. I dag, över 50 år
senare, tvingas vi erkänna att det målet ligger långt
borta. Den tragiska sanningen är att en stor del av
världens befolkning lever under hårt förtryck och
berövas många av sina grundläggande rättigheter.
Alltför många länder bryter regelbundet mot de mest
grundläggande mänskliga rättigheterna.
Fortfarande är dödsstraffet tillämpligt som be-
straffningsform. Dödsstraffet är en omänsklig medel-
tida bestraffning som inte hör hemma i ett modernt
samhälle. Enligt Amnesty är det Kina som genomför
flest avrättningar. Därefter kommer Demokratiska
republiken Kongo, USA och Iran. Under 1998 döm-
des nära 4 000 personer till döden. Det skedde i 78
länder. 1 625 fångar avrättades i 37 av länderna. För
närvarande väntar tusentals fångar på avrättning värl-
den över.
Antalet länder som fortfarande utdömer dödsstraff
har minskat de senaste tio åren, men det finns kvar i
cirka vartannat lands lagstiftning. Ändå har man inte
kunnat bevisa att dödsstraff har avskräckande effek-
ter. Det tillämpas också ofta orättvist och godtyckligt.
I många fall föregås det av en bristande eller felaktig
rättegång.
EU har länge arbetat för dödsstraffets avskaffan-
de. Från liberalt håll tycker vi att det är en stor fram-
gång att alla central- och östeuropeiska kandidatlän-
der nu har avskaffat dödsstraffet. Vår representant
Hadar Cars var med och kämpade för det. Turkiet
måste uppmanas att göra detsamma. EU bör intensifi-
era sina internationella insatser för att uppnå ett
världsomspännande moratorium för avrättningar.
Herr talman! Att se på eller tiga inför kränkningar
av mänskliga rättigheter, oavsett i vilken omfattning
de sker eller var i världen de sker, är att ge sitt sam-
tycke. Kränkningar av mänskliga rättigheter måste
alltid påtalas, kritiseras och åtgärdas, oavsett var de
äger rum.
Sverige har ett mycket viktigt ansvar på det här
området. Vi bör intensifiera arbetet med att försvara
och även förbättra skyddet för mänskliga rättigheter.
Detta bör göras genom internationella organisationer
där Sveriges bereds möjlighet att verka, t.ex. i FN,
EU, Nordiska rådet och Världsbanken.
Särskilt EU har, genom den gemensamma utri-
kespolitiken, en möjlighet att utveckla ett kraftfullt
instrument för värn av de mänskliga rättigheterna
världen över. Redan i dag har EU en i många avseen-
den bra politik på det här området. Men den kan ändå
anses vara för osammanhängande. Det finns ett behov
av en mer samordnad och konsekvent politik. Folk-
partiet har lyft fram det här problemet i Europaparla-
mentet. Min partikollega, EU-parlamentarikern Ceci-
lia Malmström, har i ett betänkande nyss föreslagit att
mänskliga rättigheter på ett naturligt sätt ska integre-
ras i EU:s verksamhet, i bistånd, handel, politiskt
samarbete och kulturella kontakter. Det behövs en
konsekvent politik som är trovärdig och förutsägbar.
EU:s institutioner måste tala med en röst och ge
samma signaler till länder som kränker dessa rättig-
heter.
Malmströms betänkande har bemötts positivt av
EU-parlamentet. I förra veckan godkändes betänkan-
det. Regeringen här i Sverige bör ta till sig de förslag
som presenteras i rapporten och med kraft driva dem i
ministerrådet.
Individens fri- och rättigheter får aldrig, på grund
av ett eventuellt samhällsexperiment eller en s.k. -
ism, såsom nazism, kommunism, nationalism eller
socialism, kränkas eller ges underordnad eller sekun-
där betydelse. Vi har sett otaliga exempel i historien
på hur t.ex. kommunismen och nazismen åsidosatt
mänskliga fri- och rättigheter och hur man i ideolo-
gins namn gjort sig skyldig till grava kränkningar av
mänskliga rättigheter.
Runtom i världen, t.ex. i Indonesien, Burma, Kina
och Kuba, strävar människor efter att komma i åtnju-
tande av de mest elementära fri- och rättigheterna i
form av yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet i avsikt att
påverka och medverka till sitt lands utveckling och en
uppbyggnad av det civila samhället. Påståenden från
makthavarna om att dessa invånare ännu inte skulle
vara mogna att åtnjuta dessa rättigheter måste avvi-
sas. Detta används ofta som en legitimering just för
att förneka invånarna dessa fri- och rättigheter.
Herr talman! Jag ska ta upp tre konkreta exempel
från tre olika kontinenter i världen där MR-
förhållandena är allvarliga. Vi vill rikta särskild upp-
märksamhet på dessa. Jag nämnde nyss Kina och
Kuba som exempel där bristen på respekt för mänsk-
liga rättigheter i det närmaste är total. Jag vill även ta
upp ett exempel från den afrikanska kontinenten,
nämligen de båda Kongostaterna Brazzaville och
Kinshasa. Jag besökte dem själv tillsammans med sju
parlamentariker från Sveriges riksdag.
Jubileumsåret 1999, då Folkrepubliken Kina fyll-
de 50, visade på en för de flesta oväntat stark oro från
de styrande inför varje yttring av avvikande uppfatt-
ningar. Demokratiförespråkare bevakades minutiöst,
de arresterades och dömdes till hårda fängelsestraff.
Den här utvecklingen accelererade inför tioårsdagen
av massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni
1989. Den andliga rörelsen falungong utsattes för ett
massivt angrepp av de kinesiska säkerhetsorganen.
Internationellt har Kina under 1999 framstått som
en aggressiv, arrogant och osäker medelstor stormakt.
Frågan om Taiwans förhållande till fastlandet har
varit särskilt infekterad. När Taiwans president Lee
Teng-hui i en radiointervju i början av juli förra året
förklarade att förhållandet mellan Kina och Taiwan
borde hanteras som förhållandet mellan två stater
ledde detta snabbt till att man från Peking gjorde
hotfulla utfall mot Taiwan, ackompanjerade av mili-
tära maktdemonstrationer. Sedan dess har Kina fort-
satt att spänna musklerna och de militära angrepps-
hoten mot Taiwan har duggat tätt, senast inför presi-
dentvalet i förra veckan.
Valet i Taiwan innebär en historisk vändning i det
taiwanesiska folkets långa väg mot demokrati. Med
den liberale Chen Shui-bian som president finns nu
alla förutsättningar för att demokratin kommer att
befästas och stärkas ytterligare.
Vi och många med oss välkomnar den här vänd-
ningen. Samtidigt vet vi att hotet från Kinas maktha-
vare finns med hela tiden. Våld ska tillgripas om
Taiwan avvisar försöken att åstadkomma en återför-
ening genom förhandlingar, säger man från Peking.
Men det demokratiska Taiwan visar att det inte finns
någon motsättning mellan människors behov av de-
mokrati och den kulturella omgivning i vilken de
lever på olika håll i världen.
När det gäller en eventuell återförening med det
kinesiska fastlandet är det medborgarna i Taiwan som
själva måste få avgöra om de vill bli en del av Folk-
republiken eller om de föredrar fortsatt självständig-
het. Under de senaste årtiondena har demokratin i
Taiwan befästs. Fria val har hållits sedan 1996, och
det är något av ett föredöme för många av Asiens
flera diktaturer. Taiwan hör nu hemma i den interna-
tionella folkgemenskapen, och det hör också hemma i
FN:s krets. Det är därför angeläget att Sverige inom
ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhets-
politik arbetar för att Taiwan ska beredas möjlighet
att inträda i FN.
Jag har, herr talman, en fråga med anledning av
Liselotte Wågös inlägg. Hon hade för mig lite oklara
synpunkter på majoritetens skrivning beträffande
Taiwan utan att för den skull ge svar på den principi-
ella frågan om Taiwans utveckling och medlemskap i
FN. Det synes moderaterna lämna därhän, och det
skulle vara bra med ett klarläggande var man står i
den frågan.
Folkpartiet har länge krävt en ny och mera aktiv
kurs i försvaret av mänskliga rättigheter i Kuba. Den
demokratiska oppositionen i Kuba är helt beroende av
omvärldens stöd. Dess företrädare söker genom kon-
takter med utlandet legitimitet och skydd gentemot
sin egen regim. Regeringen bör därför verka för att
stärka de demokratiska krafterna när tillfälle ges.
Folkpartiet uppmanar därför utrikesministern att i
detta syfte snarast besöka Kuba för att öppet träffa
företrädare för såväl regimen som för demokratirörel-
sen.
Människorättsförsvarare och politiska aktivister
utsätts för frihetsberövanden och trakasserier i dagens
Kuba. Även om små steg kan skönjas vad gäller vissa
mycket begränsade ekonomiska reformer finns det
inga motsvarande tecken på framsteg på det politiska
planet eller inom området mänskliga rättigheter. Den
utfasning av det statliga biståndet till Kuba som den
borgerliga regeringen påbörjade under åren 1991-
1994 borde ha fullföljts av den tillträdande
socialdemokratiska regeringen. Det ger fel signaler
när regeringen ger bilateralt bistånd till Kuba och
därmed bistånd till en regim som kraftigt kränker
mänskliga rättigheter. En förutsättning för att bistånd
till Kuba över huvud taget ska komma i fråga är att
sådant bistånd förmedlas via enskilda organisationer
och då till krafter som arbetar för ett demokratiskt
Kuba samt för mänskliga rättigheter i landet.
Herr talman! Som jag tidigare sade besökte jag
tillsammans med en rad andra svenska riksdagsmän
nyligen de båda Kongorepublikerna Brazzaville och
Kinshasa. De väpnade konflikterna har medfört
enorma lidanden för civilbefolkningen i de här län-
derna. Mördandet fortgår, men världssamfundet för-
håller sig passivt. Just nu upplever man att FN och de
tongivande länderna i mångt och mycket har vänt
Afrika ryggen. Jag kan i den delen i mycket instämma
med den interiör som Liselotte Wågö här har beskri-
vit, för iakttagelserna var så tydliga.
Den politiska och praktiska situationen i dessa
stater är kaotisk. I Kongo-Kinshasa har president
Kabila sett till att samla all makt i egna händer. Män-
niskorättsaktivister, oppositionspolitiker och regim-
kritiska journalister förföljs. På de senaste två åren
har 300 dödsdomar utfärdats, varav ca 150 har verk-
ställts. Detta har skett utan dom och rannsakan och
utan juridiska biträden för de anklagade. Upprepade
rapporter om kränkningar av de mänskliga rättighe-
terna har lagts fram, bl.a. om massakrer på hundratals
civila. Människor har i krigsområdena mördats på ett
oerhört makabert sätt. Ett tjugotal kvinnor begravdes
t.ex. levande.
I Kongo-Brazzaville var läget under och efter in-
bördeskriget lika förödande. Enligt Amnesty ligger
regeringen och de väpnade oppositionsstyrkorna
bakom en våg av dödande och försvinnanden. Kon-
flikten i landet har skördat tusentals offer bland civil-
befolkningen under 1998 och 1999. Sedan flerparti-
valet 1992 har över 10 000 civila avrättats av rege-
ringsstyrkor och väpnade grupper. Fria val gick ej att
genomföra i juni 1997. Den förre diktatorn och presi-
denten Denis Sassou-Nguesso återtog med vapen-
makt befälet i Kongo-Brazzaville. Det kunde ske
delvis på grund av ett oskickligt agerande av den
folkvalde presidenten Lissouba.
Bägge Kongostaterna plågas av brist på allt: mat,
mediciner, skolgång. Förstörda transportleder hindrar
såväl civil verksamhet som ett normalt näringsliv.
Inflationen är flera hundra procent. I det här sam-
manhanget fick dock Sverige, tillsammans Belgien
och EU, beröm för att man i Kinshasa medverkat till
att genomföra valutareformen som är nödvändig då
en ordnad ekonomi ska byggas upp.
Vid vårt möte med president Sassou i Brazzaville
fick vi några sarkastiska kommentarer: Ni från i-
länderna bryr er kanske inte så mycket om ifall Afri-
ka sjunker i havets djup - vi är ju bara några få pro-
cent av världsekonomin. Men betänk att den snart en
miljard stora afrikanska befolkningsgruppen snabbt
kan svämma över till Europa - det är så nära vid
Gibraltar.
Det mest besvärande var att oljekällan vid Pointe
Noire ger oljeföretaget ELF och franska staten mil-
jardinkomster medan Kongo-Brazzavilles andel om-
vandlats till en statsskuld på flera hundra miljarder
US-dollar. Ni har ju fått vapen betalade i förskott,
förkunnar det orättfärdiga argumentet.
Herr talman! Sverige, EU och FN måste även här
agera.
Mänskliga rättigheter har inga gränser och är där-
för överordnade de territoriella gränserna. Detta har
inblandningen i Kosovo tydligt visat. Kränkningar av
mänskliga rättigheter kan och ska heller inte längre
döljas eller rättfärdigas av att detta är en stats inre
angelägenheter. När grova kränkningar av mänskliga
rättigheter, etnisk rensning, förföljelse och massmord
äger rum med hänvisning till att det rör sig om ett
lands inre angelägenheter kan inte vare sig FN eller
enskilda länder förhålla sig passiva.
Sverige bör verka för att förnyelsen av folkrätten
går vidare så att den entydigt blir ett stöd, inte ett
hinder, för enskilda individers grundläggande rättig-
heter. Och då måste omsorgen om enskilda männi-
skors och folkslags grundläggande rättigheter sättas
före staters suveränitet. Ingen regering har någonstans
rätt att gömma sig bakom sin nationella suveränitet i
syfte att kränka de mest grundläggande rättigheterna.
Principen måste vara att brott mot mänskliga rät-
tigheter ska beivras, oavsett förövarens rang eller
ställning. För förövarna får det aldrig finnas någon
fristad.
Till sist: Demokrati och mänskliga rättigheter kan
aldrig vara ett mål bland andra biståndsmål, utan det
måste vara det centrala målet. Det handlar då både
om människors grundläggande fri- och rättigheter och
om att demokrati i sista hand är förutsättningen för att
alla andra mål för biståndet ska kunna förverkligas
och leda till en bestående utveckling. Det är demo-
krati och frihet, inte diktatur och ofrihet, som tillåter
kritik och nya förslag till lösningar av viktiga utveck-
lingsproblem. Först då kan välstånd och mänskliga
samhällen växa fram där freden och en god miljö är
kännetecknet.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till i första hand
reservationerna 1 och 2.