Herr talman! Det hade varit roligt att få höra ett
fullföljt replikskifte i den sista frågan mellan Carina
Hägg och Murad Artin. Men uppenbarligen finns det
vissa saker som man undviker om man tycker att de
är känsliga.
När det gäller ett sådant här betänkande är det en
förfärande lång lista på områden som tas upp om just
bristande mänskliga rättigheter. Ändå är det långt
ifrån allt.
Det var inte svårt att stämma in med Per Lager här
tidigare som lät oerhört deprimerad när han räknade
upp allt som brister på mr-området. I det samman-
hanget var det inte svårt att vara överens med honom,
även om man inte är det så ofta annars, för det är
förfärligt när vi ser hur det ser ut över världen.
Herr talman! Jag har två motioner som behandlas
i detta betänkande. Taiwanmotionen finns med i en
reservation och har tagits upp i anförandet av Lise-
lotte Wågö tidigare här i dag, och den tänker jag inte
säga någonting om.
Däremot ska jag nämna några ord om motion 602
om mänskliga rättigheter i Iran och min begäran om
ett konsekvent och fast agerande i mötet med Irans
regim.
Det är väldigt många över hela världen som kän-
ner sig lurade, både inom och utom Iran, efter valet
av president Khatami. Alla talade ju om denna libe-
rale president, men han är ju inte liberal och det är
inte han som har den verkliga makten. Vänta och se,
säger vi i väst, det måste bli bättre. Och hur har det
blivit? Fortfarande torteras, stympas, stenas, arkibuse-
ras och hängs det i Iran. Föregående talare hade rätt i
en sak när han påpekade att det inte har talats så
mycket om att valet till parlamentet, majlis, i Iran inte
var ett demokratiskt val, för det var det ju faktiskt
inte. Det var ju bara de som var accepterade av regi-
men som kunde ställa upp. Även där restes väldigt
stora svårigheter, inte minst med tanke på att flera av
grupperna inom mullorna totalt behärskar massmedi-
erna.
I förra veckan kunde vi i ett program i svensk TV
se hur en kvinna på återbesök i hemlandet fick vänta i
flera veckor på att få tillbaka sitt pass, så att hon kun-
de åka till Sverige igen. Hon utsattes för diverse tra-
kasserier av mindre omfattning. Det är alltså de där
små nålstingen som fortfarande möter dem som har
gett sig i väg från landet och som inte delar regimens
uppfattning.
I pressen har vi kunnat läsa om kvinnan som i feb-
ruari avrättades inför sina minderåriga barn. Vi har
också kunnat bevittna i svensk TV hur en ung man
fick stå med en snara om halsen i en halvtimme innan
avrättningen sedan inställdes efter att motparten i
stället valde att få pengar från den dömdes släktingar.
Han blev därmed räddad till livet. Tänk er upplevel-
sen av dödsångest inför en stor publik. Tänk er in i
den situationen! Den är förfärlig.
I februari kunde vi läsa hur tre unga medlemmar i
Bahairörelsen dömts till döden enbart på grund av sin
religiösa övertygelse och att USA:s president Clinton
vädjar till regimen i Iran att inte verkställa domen.
Man kan hålla på ganska länge med att räkna upp
en lång lista.
Även utskottet förfasas av det som man erfarit,
men ändå slutar betänkandet i vad jag skulle vi säga
är ett nytt vänta och se.
Det avsnitt där min motion tas upp slutar med:
"En generell utgångspunkt bör vara att dialog är att
föredra framför isolering." Rätt så. Men då måste
båda sidor tala, lyssna och ta till sig av diskussionen.
I en sådan dialog krävs fasthet gentemot den som
bara betraktar vänlighet som svaghet, vilket vi ofta
har upplevt från diktatorers sida. Mycket av den s.k.
dialogen har uppenbarligen varit en monolog, eller
som att tala till en vägg.
Alla som har sett pjäsen eller kanske filmen om
Shirley Valentine vet att när hon talade med sin
köksvägg eller klippan på badstranden så ökade bara
hennes illusioner, men hennes situation förbättrades
inte.
Irans folk, inte minst dess kvinnor, har inte råd att
fortsätta att betala för västerländska illusioner. Regi-
men måste känna av ett verkligt tryck. Ett kraftfullare
utlåtande av Sveriges riksdag kan därvidlag bidra till
ett sådant.