Fru talman! Vi ska i dag behandla utrikesutskot-
tets betänkande 11 som rör mänskliga rättigheter. Jag
kommer i mitt anförande att beröra några av de reser-
vationer och särskilda yttranden som vi har fogat till
betänkandet.
Jag vill börja med att ta upp Vitryssland. Det har
alldeles nyligen bildats en parlamentarikerförening
för Vitryssland här i riksdagen, vilket är mycket
glädjande. Vi ska ha ett årsmöte den 5 april. Det är ett
väldigt bra initiativ.
Dessutom har Socialdemokraterna nyligen haft en
kampanj i form av det dokument som jag här håller i
handen - en utmärkt kampanj för att i Sverige med-
vetandegöra vad det är som händer i Vitryssland.
Men allra väsentligast när det gäller Vitryssland är
kanske Sveriges närvaro där.
Vi moderater har sedan 1986 krävt att Sverige in-
rättar en ambassad i Kiev. I fem år har vi krävt detta
och vi gör det också i år. Men vi kan bara konstatera
att utskottsmajoriteten inte heller den här gången är
beredd att helhjärtat stödja detta vårt yrkande. Vi
beklagar det mycket djupt, för det är just nu i detta
ögonblick som det behövs en ambassad i Kiev som
ett stöd för den demokratiska process i landet som
faktiskt finns. Den skulle också, tillsammans med en
rad andra åtgärder, på sikt kunna medverka till ett
fritt, självständigt och autonomt Vitryssland.
En etablering skulle dessutom uppfattas som ett
stöd till de demokratiska krafterna i landet och också
som ett erkännande av de demokrater som varje dag
de facto riskerar att fängslas och försvinna i detta
land som är styrt av en despot.
Enskilda organisationer skulle också kunna verka
på ett säkrare sätt om en ambassad etablerades. Dess-
utom skulle ett sådant initiativ också kunna inspirera
andra länder, inte minst de nordiska, att också öppna
ambassader i Minsk.
Det går alltså inte att vänta, fru talman, tills vi
lägger ned en annan ambassad för att få utrymme för
att etablera en ambassad i Minsk. Det är än så länge
riksdagen som lägger fast svensk utrikespolitik, inte
Finansdepartementet.
Fru talman! Jag vill gärna nämna något om Ryss-
land och då kanske framför allt om Tjetjenien. Ryss-
land är ju Europas största land både till ytan och be-
folkningsmässigt. Ryssland har också den i särklass
starkaste militärmakten, med strategiska och taktiska
kärnvapen. Även om landet befinner sig i ett svag-
hetstillstånd är, och förblir, Ryssland en europeisk
stormakt. Landet har en särskild betydelse i Östersjö-
området och gränsar också till våra grannar på andra
sidan Östersjön.
Efter Boris Jeltsin går Ryssland nu in i ett nytt
skede, mer säkerhetsorienterat och nationellt - om
man får tolka det hela så. Man är också mer mån om
att visa kraft och beslutsförmåga. I de ryska gränsom-
rådena och i det s.k. nära utlandet finns det spänning-
ar och krafter som kan utlösa händelsekedjor som vi i
dag inte vet mycket om. Det är en instabil europeisk
situation som vi måste ta på allvar.
Det är väl framför allt mot denna bakgrund som vi
oroar oss för utvecklingen i Tjetjenien. Kriget förs
med stor brutalitet, lindrigt uttryckt. Civilbefolkning-
en drabbas hårt. Det helt legitima syftet att bekämpa
terrorism får inte användas som täckmantel för att
bedriva en regelrätt straffexpedition mot ett helt folk.
Det är hela Europas angelägenhet hur Ryssland för
kriget i Tjetjenien. Ryssland kan inte med hänvisning
till "inre angelägenheter" undandra sig omvärldens
erbjudande om hjälpsändningar till den nödlidande
befolkningen och om beredskap att medla eller åsido-
sätta nödvändigheten av återhållsamhet och vettiga
proportioner i sina åtgärder. Terrorism ska bekämpas
med precisa metoder som drabbar just terrorister -
inte med urskillningslöst våld mot civilbefolkningen.
I betänkandet har vi ett särskilt yttrande när det
gäller flygförbudszoner i Irak. Jag vill lite grann be-
skriva bakgrunden till det särskilda yttrandet.
Sedan Iraks angrepp på Kuwait i augusti 1990 och
det därpå, 1991, följande Gulfkriget står Irak i stor
utsträckning under det internationella samfundets
förmyndarskap. Det har sin grund i det eldupphörav-
tal som ingicks med Irak efter kriget då Irak förband
sig att deklarera och förstöra alla arsenaler av mass-
förstörelsevapen samt i ytterligare ett trettiotal reso-
lutioner i FN:s säkerhetsråd.
Den i sammanhanget viktigaste resolutionen är re-
solution 687 som stadgar om bl.a. mycket strikta
ekonomiska sanktioner och vapenembargo till dess att
kraven uppfylls på ett sätt som säkerhetsrådet bedö-
mer som tillfredsställande. För första gången i sin
historia åtog sig FN att genomföra en avrustning av
massförstörelsevapen i ett land mot regimens vilja.
Detta är den ena delen av problematiken.
Efter kurdernas massflykt strax efter kriget antog
säkerhetsrådet vidare resolution 688 som ledde till att
USA, Storbritannien och Frankrike upprättade en
skyddszon för kurderna norr om den 36:e breddgra-
den. Det innebär att Irak måste upphöra med all mili-
tär aktivitet och att flygförbud införts.
På liknande sätt infördes senare en något mindre
restriktiv skyddszon och den inriktades framför allt
på att skydda shiamuslimer som bebodde södra Irak,
varför regimens reella suveränitet i praktiken in-
skränks till de centrala delarna av landet. I dessa
zoner leder irakisk radaraktivitet till återkommande
attacker utförda av amerikanska och brittiska plan.
Flygförbudszonerna kom till för att skydda civil-
befolkningen från kränkningar av mänskliga rättig-
heter från den irakiska regimens sida samt för att
hindra militär aktivitet i norra respektive södra Irak.
Den norra zonen är ett skydd och en förutsättning för
den kurdiska befolkningens skydd.
Vi moderater anser att även om zonerna saknar en
entydig folkrättslig grund i form av säkerhetsresolu-
tioner har världssamfundet accepterat zonerna och att
ett folkrättsligt stöd et contrario därför kan anses
föreligga.
Det som utskottsmajoriteten i detta betänkande
uttrycker kan tolkas som att zonerna ska upphöra att
existera. Detta är i så fall ett exceptionellt och mycket
anmärkningsvärt ställningstagande i svensk utrikes-
politik. Jag skulle vara tacksam om jag fick förklarat
vad utskottsmajoriteten egentligen menar med skriv-
ningen. Det är detta som har föranlett oss att skriva
vårt särskilda yttrande.
Vi har också i betänkandet ett särskilt yttrande om
Etiopien och Eritrea och det kan inte vara mer aktu-
ellt än just i dag. Det pågår ju ett regelrätt krig mellan
Etiopien och Eritrea. Det talas om att ca 500 000
människor, alltså en halv miljon människor, har dö-
dats i den här konflikten. Vi moderater föreslår att vi,
eftersom det är fråga om krigförande länder, ska
suspendera biståndet till båda länderna under den tid
kriget pågår och i stället kanalisera det biståndet via
enskilda organisationer.
Detta har sin verkliga grund i dag med tanke på
att man nu står inför en stor svältkatastrof i bl.a. Etio-
pien där man återigen går ut och vädjar till västvärl-
den om hjälp för att just undvika en svältkatastrof.
Det är viktigt att det humanitära biståndet kanali-
seras via enskilda organisationer så att det verkligen
kommer dit det ska och att man använder de pengar
som i dag går direkt till regimen, visserligen riktade
till särskilda projekt. Det är en viktig markering från
svensk sida att vi inte accepterar den här konflikten
och att det heller inte ska utgå några biståndspengar
till krigförande länder.
Det är bråttom med det humanitära stödet. Jag
lyssnade just på nyheterna i morse och fick klart för
mig att det redan har offrats ganska många människor
i denna svältkatastrof. Det här är oerhört aktuellt, och
här måste vi handla snabbt.
Ett annat särskilt yttrande som vi har i utskotts-
betänkandet rör Taiwan. Det är närmast en tolknings-
fråga. Under mom. 33 påpekar vi att man från ut-
skottsmajoriteten sida har en formulering som vi
tycker är felaktig. Jag vill bara nämna detta för kam-
marens ledamöter. Vi skriver: "Utskottets formule-
ring 'Utskottet tar generellt avstånd från militära hot
som påtryckningsmedel' är inte korrekt. FN-stadgan
(art. 51) ger uttryckligen rätt till individuellt och
kollektivt självförsvar, vilket kan innebära våldsan-
vändning. Sveriges regering (utrikesdeklarationen
den 10 februari 1999) formulerar saken så här: 'Det
är säkerhetsrådet som har till uppgift att besluta om
militär våldsanvändning, förutom i fall av självför-
svar eller i extrema nödsituationer'."
Det här har vi velat ha som en anteckning med
anledning av de hot som har framförts innan valet i
Taiwan. Vi tycker inte heller att utskottsmajoriteten
med tillräcklig tydlighet har utpekat aggressorn i
konflikten mellan Kina fastlandet och Taiwan.
Jag kan inte avstå från att nämna något om
Kongo. Det har sin bakgrund i att jag besökte Kongo-
Brazzaville och Kongo-Kinshasa för inte så länge
sedan. Kongo-Brazzaville behandlas i utskottsbetän-
kandet, däremot inte Kongo-Kinshasa. Jag ska av det
skälet nämna något om Kongo-Brazzaville.
Kriget har varit ett sällsynt grymt krig. Det är
svårt att överblicka det även om man har varit på
plats. Det talas om att över 600 000 människor är
eller har varit på flykt. Fortfarande är 200 000 männi-
skor försvunna. Den fråga som infinner sig: Finns de
här människorna fortfarande ute i skogarna? Ja, kan-
ske en del av dem. Fortfarande finns en ström av
flyktingar varje vecka, ett par tusen kommer varje
vecka. Men fortfarande saknas väldigt många männi-
skor.
Vi hoppas att de är i livet, inte döda. Då kanske vi
står inför en situation att det i tysthet har begåtts ett
folkmord i Kongo. Att kriget har varit sällsynt grymt
fick vi vittnesmål om när vi var där nere och besökte
landet. Vi fick beskrivet för oss grymheter som man
inte trodde var möjliga, inte ens i krig.
När flyktingarna skulle återvända upprättades det
någonting som man kallade en humanitär korridor där
flyktingarna skulle kunna återvända trygga. Där
skedde förfärliga övergrepp. Det var inte bara det att
flyktingarna förnedrades, att de inte fick behålla nå-
gonting av de få ägodelar de hade, utan det var sys-
tematiska våldtäkter. En person som jag träffade
uttryckte det så här: Vi kunde väl stå ut med de um-
bäranden som vi utsattes för under flera dagars
marsch, att man plockade av oss allt vi hade, att man
förnedrade oss på olika sätt och att vägarna var kan-
tade med lik, att vi inte fick ta hand om de barn som
satt på likhögarna. Men det värsta var flickornas skrik
på nätterna när de våldtogs.
Det har alltså varit ett sällsynt grymt krig. Hela
samhällsstrukturen är i sönderfall. Kongo-Brazzaville
behöver otroligt mycket hjälp för att bygga upp landet
igen. Det gäller allt ifrån att få strukturer som funge-
rar, att bygga upp en demokrati, att få en fungerande
statsapparat till att få ett utbildningssystem värt nam-
net, att se till att människor får arbete. Det rör sig om
mycket. Jag tror att demokratistöd är av utomordent-
ligt stor vikt. Jag tror att det är viktigt att vi redan nu
från Sveriges sida försöker undersöka möjligheterna
att sakteliga bygga upp landet igen. Det är påtagligt
vilket starkt civilt samhälle som växer fram i sådana
här länder där inget annat fungerar. Det civila sam-
hället tar över sådant som normalt sätt skulle skötas
av en fungerande statsapparat.
Det är också imponerande att se vilken viktig roll
kyrkorna har i dessa länder. Våra svenska missionärer
har funnits både i Kongo-Brazzaville och i Kinshasa
sedan slutet av 1800-talet. Det är påtagligt vilket stort
missionärerna har tagit både under kriget och tidigare.
Man kan säga att kyrkorna, församlingarna fungerar
faktiskt som små samhällen i dag och tar hand om
väldigt mycket av det viktiga funktionerna. Det är ett
imponerande arbete.
Det går också att identifiera demokraterna i dessa
länder. Och det ska man också göra i ett uppbygg-
nadsskede och samarbeta och stärka dem. Det görs på
olika från Sveriges sida med ett utbyte osv. Det har
varit väldigt värdefullt att ha varit på plats och kunnat
knyta kontakter. Samtliga partier var med på resan,
och jag tror att vi med gemensamma krafter kommer
att kunna åstadkomma någonting som kommer till
godo för både Kongo-Brazzaville och Kongo-
Kinshasa.
Några ord, fru talman, om Västsahara. Västsahara
har ju hitintills väntat på en demokratisk lösning. Det
som bestämdes tidigare, att man ska genomföra en
folkomröstning, verkar nu komma på skam. Det före-
faller inte enligt de informationer jag har som att
folkomröstningen skulle kunna ske under 2000. Det
här har väckt stor irritation och besvikelse i Västsaha-
ra. Det finns indikationer som tyder på att vi kanske
har en konflikt på gång i Västsahara. Jag tror att det
är viktigt att vi så långt det är möjligt försöker att
förhindra att detta sker. Vi har redan ett trettiotal
konflikter i världen, och det 30 för många. Det är
viktigt att vi inom ramen för FN försöker att åstad-
komma att denna folkomröstning kommer att ske så
att vi får en demokratisk lösning på den konflikt som
varat så länge nere i Västsahara.
Jag vill också nämna något om själva utskottsbe-
tänkandet, fru talman. Det här är, som jag sade inled-
ningsvis, ett motionsbetänkande där man tar upp ett
antal länder som varit föremål för motionsyrkanden.
Det ger ingen helhetsbild över MR-läget i världen.
Jag tycker att det vore lämpligt pröva möjligheten att
lösa det här. Man kan göra det på olika sätt. Man
kanske skulle kunna få en offentlig skrivelse från
regeringen om våra 20 största samarbetsländer,
komplettera med kandidatländerna, de som nu står i
tur att ingå i EU, och till det foga motionsyrkandena,
så att vi får en bättre och heltäckande bild av MR-
läget i landet.
Jag hoppas att vi ska kunna resonera oss fram till
något sådant till nästa gång. Det här ger inte hela
sanningen, utan det är mycket som skulle kunna be-
handlas i ett betänkande av det här slaget. För att inte
vi skulle ta oss vatten över huvudet kanske begräns-
ningen till just samarbetsländerna och kandidatlän-
derna vore ett bra sätt att komma fram. Vi har en
hygglig grund i den årsrapport som UD har kommit
med alldeles nyligen och där man beskriver, visserli-
gen som en katalogaria, hur situationen ser ut när det
gäller mänskliga rättigheter och demokratiseringsut-
vecklingen i våra samarbetsländer. Mycket av det
arbetet är redan gjort. Man skulle då kunna använda
sig av det materialet för att få en officiell skrivelse
som utskottet sedan kunde hantera på det sätt som jag
har beskrivit.
Slutligen vill jag yrka bifall till vår reservation nr
3 under mom. 35. Det handlar om skattebefrielse för
Taiwans representationskontor. Här kryper utskottet
som vanligt bakom Wienkonventionen. Det är inte
relevant i år, och det var inte relevant förra året. Des-
sa frågor kan mycket väl hanteras och beslutas av
Sveriges riksdag, om bara viljan finns. Men den fanns
tydligen inte den här gången heller.