Herr talman! Arbetslösheten är rekordhög. Den
sociala tryggheten urholkas samtidigt som skatterna
ökar. Människors välfärd kläms åt från två håll. Väl-
färdsstaten håller på att rämna. Vart är vi på väg?
Går vi mot en utveckling som ger allt mindre ser-
vice och allt mindre stöd till en allt högre kostnad för
låg- och medelinkomsttagare?
Går vi mot välfärdsstatens förfall samtidigt som
var och en får klara sig själv bäst han eller hon kan?
Eller skall vi gå mot ett välfärdssamhälle där sam-
hällets olika områden - det offentliga, gemenskaper-
na, dvs. familjen, vänner, arbetskamrater, idrottsklub-
bar och kyrkan m.fl. samt marknaden - samverkar för
att skapa en ordning där det stora flertalet kan leva på
sin lön, där det finns utrymme och möjligheter för
människor att förverkliga sina livsprojekt i deras
egenskap av företagare, anställda och där det finns
stöd för dem som verkligen behöver det?
För mig är svaret givet: Välfärdssamhället är det
enda acceptabla alternativet.
Jag har nyligen tillsammans med företrädare för
andra politiska partier deltagit i en utfrågning anord-
nad av Krisgruppen i södra Sverige. Många männi-
skor fanns på plats, som allvarligt oroades för sin
situation och framtid. Flertalet inlägg var ett uttryck
för förtvivlan och pessimism. Det gick inte att ta miste
på besvikelsen över den socialdemokratiska regering-
ens löftesbrott. Deras förväntningar på välfärdsstaten
har mer eller mindre slagits i spillror.
I gårdagens Blekingetidningar kunde man läsa att
en aviserad höjning av avgifterna för trygghetslarm
leder till att många av ekonomiska skäl tvingas att
avstå från dessa. Höjda avgifter för hemtjänsten
tvingar alltfler människor att avstå eller att nedbringa
kostnaderna genom att köpa motsvarande tjänst utan
kvitto.
Höjda fastighetsskatter tvingar människor att av-
yttra sina hem. Sänkta bostadsbidrag tvingar alltfler
människor till socialkontoren.
När den socialdemokratiska regeringen beslutade
att senarelägga utbetalningen av barnbidragen sju
dagar tvingades ännu fler barnfamiljer att söka soci-
alhjälp.
Det har skett en kraftig omvandling av det svenska
samhället under de senaste 30 åren. Stat, kommuner
och landsting har tagit på sig huvudansvaret för
många områden i samhället, som tidigare har skötts av
företag och andra som verkar på marknader eller i
frivillig form genom samhällets olika gemenskaper.
Det offentliga har inte bara tagit på sig huvudansvaret
utan ofta dessutom ansvaret för att själv bedriva verk-
samheten i egen regi. Det offentliga har trängt undan
stora delar av det övriga samhället.
Detta innebär att det har blivit mer av offentlig
verksamhet och mindre av marknader och frivilliga
sammanslutningar, mindre av valfrihet, mindre av
konkurrens, mindre av alternativ samt färre möjlighe-
ter att påverka sitt eget liv och att ta eget personligt
ansvar. Det har i sin tur medfört att möjligheterna för
Sveriges ekonomi att växa har blivit mindre, samtidigt
som människors trygghet har minskat. Det enda som
har ökat är skatterna. Sammantaget innebär det en
trefaldig social och ekonomisk nedrustning.
Inför valet 1994 utlovade Socialdemokraterna att
arbetslösheten skulle sjunka till fem procent, om de
fick möjlighet att regera. Vallöftet väckte naturligtvis
hos många människor en stark förhoppning om ett
riktigt jobb och därmed ökad trygghet. Nu ser vi re-
sultatet: arbetslösheten stiger, och otryggheten ökar.
För någon vecka sedan sammanträffade Blekinge-
bänkens riksdagsledamöter med företagare inom
SAF-gruppen i länet. De var samfällt kritiska mot den
företagsfientliga politik som för närvarande bedrivs.
Den förlängda sjukperioden, försämringen när det
gäller momsredovisningen, den höga skatten på arbe-
te, den förtida kärnkraftsavvecklingen, arbets-
rättslagstiftningen och arbetstidsregleringen är några
av de hinder som motverkar tillväxten och därmed
förutsättningarna för nya jobb.
Vill Socialdemokraterna vara med om att forma
ett välfärdssamhälle? Det finns för närvarande inget
som talar för att de vill stärka de enskilda människor-
nas möjligheter att leva på sin lön och därmed öka
deras möjligheter att bestämma över sin vardag. Det
betyder att de enskilda människorna i ännu högre grad
kommer att vara beroende av politiska beslut. Det
betyder att även den person som är i behov av social-
bidrag får betala skatt till stat och kommun, som i
genomsnitt uppgår till ett lika stort belopp som erhål-
let bidrag.
Tyvärr finns det heller inga tecken som tyder på
att Socialdemokraterna lyssnar på företagarnas krav
på ett bättre företagarklimat. De starka kraven på en
förlängd sjukperiod och sänkta skatter och avgifter,
som nästan dagligen upprepas från företagarhåll,
lyssnar man uppenbarligen inte på. Detta är oroande. I
landshövdingeuppdraget till regeringen talas det om
nya företagsstöd, i alla fall i mitt hemlän. Mina farhå-
gor om denna utveckling av politiken förstärks av att
småföretagardelegationens första förslag utmynnar i
en jämnare spridning av utbetalningar av barnbidrag,
a-kassa och sjukpeng för att gynna detaljhandeln i
stället för ett tillmötesgående av företagarnas krav på
sänkta skatter och avgifter.
För att stärka den enskilde individen är det enligt
min och Moderaternas uppfattning viktigt att sänka
skatten för låg- och medelinkomsttagarna, så att allt-
fler kan leva på lönen efter skatt. Det kan ju inte vara
rimligt att en trebarnsfamilj, vars inkomster uppgår
till 25 000 kronor per månad, är berättigad till soci-
albidrag.
Är det inte moraliskt förkastligt att ta ut så höga
skatter att alltfler människor skall behöva bli beroen-
de av socialbidrag?