Fru talman! Millenniets första möte med FN:s sä-
kerhetsråd handlade om hiv och aids, och det slog fast
att hiv och aids är en fundamental fråga också för
mänsklig säkerhet. Det var ett historiskt tillfälle. För
första gången var en sjukdom uppe för tematisk be-
handling i FN:s säkerhetsråd. Under året har också
barns villkor och kvinnors viktiga roll under och efter
väpnade konflikter varit uppe i säkerhetsrådet. Detta
visar att det finns en ökad insikt om en bredare defi-
nition av säkerhet utifrån den starka kopplingen mel-
lan sociala utvecklingsfrågor och säkerhet.
Hiv och aids är, förutom en tragedi för dem som
drabbas, deras familjer och anhöriga, ett växande
problem som påverkar hela länder och i vissa fall hela
regioner. Nya siffror visar att ökningen av hiv och
aids överstiger den prognos man hade för tio år sedan
med mer än 50 %.
Hiv och aids riskerar att slå ut en hel generation.
Detta har redan fått allvarliga effekter på samhällens
alla områden. Det handlar om miljontals föräldralösa
barn, om en växande brist på utbildad arbetskraft och
i förlängningen en försämrad tillväxt och minskade
resurser för att bekämpa fattigdomen. Och detta sker i
många av de länder där fattigdomen redan i dag är
som störst.
I arbetet med att bekämpa fattigdomen är därför
insatserna mot spridningen av hiv och aids - och för
att lindra effekterna av sjukdomarna - en av utveck-
lingssamarbetets stora utmaningar och därför ett prio-
riterat område i budgeten.
Hiv och aids skapar i många länder i Afrika en
ekonomisk och social kris i samma omfattning som
krig gör. Den kraftiga samhällspåverkan som hiv och
aids kommer att ha i södra Afrika kan dessutom öka
risken för ytterligare konflikter.
Hiv/aids kan tjäna som exempel för att tydligt visa
hur utvecklingssamarbete och arbete för internationell
fred och säkerhet hänger ihop. De kan inte ses eller
behandlas helt åtskilda. Fred och rättvisa är beroende
av varandra. Det är också utgångspunkten i regering-
ens skrivelse om konfliktförebyggande som presente-
rades för riksdagen den 24 oktober.
I arbetet med att förebygga väpnade konflikter är
insatser för en rättvis, global, ekonomisk och social
utveckling en huvuduppgift liksom demokratiutveck-
ling, respekt för de mänskliga rättigheterna och rätts-
statens principer. Fattigdom och brist på demokrati
orsakar konflikter och mänskligt lidande. Konflikter
och vanstyre är hinder för utveckling som måste un-
danröjas. Centrala frågor för utvecklingssamarbetet är
därför också konfliktförebyggande åtgärder och att
främja försoning och återuppbyggnad.
Väl genomförda insatser bidrar till en positiv ut-
veckling mot varaktig fred och säkerhet. Också under
pågående konflikter är det viktigt att bistånd ges som
försvarar de humanitära principerna. Det gäller sär-
skilt skydd av civilbefolkningen när det behövs som
mest. Vi måste ställa upp men också vara medvetna
om risken att humanitärt bistånd i konfliktsituationer
kan manipuleras av krigförande parter. Vi måste
fortsätta att hävda de krigförande parternas ansvar för
att den humanitära hjälpen når fram, men samtidigt
också förbättra vår risk- och maktanalys. Sida har
därför tagit fram en strategi för hur biståndet bäst
används och kanaliseras i konfliktsituationer.
Fru talman! Fattigdom handlar inte enbart om
brist på materiella resurser - lika lite som ett rikt liv
kännetecknas enbart av materiell rikedom. Fattigdom
är mycket mer än så. Att vara fattig är att inte kunna
göra sin röst hörd och att sakna inflytande. Det är att
känna sig otrygg och gång på gång tvingas fatta kort-
siktiga, livsavgörande beslut för sig själv och sin
familj. Att vara fattig är att ha mycket liten eller ing-
en möjlighet att påverka sitt eget liv.
Kampen mot fattigdomen måste utgå från alla
dessa dimensioner och ha som främsta uppgift att ge
alla människor bättre levnadsvillkor samt makt och
inflytande genom demokratisering och att skapa sä-
kerhet och ekonomiska möjligheter. Det här är en syn
på fattigdom som nu också delas av en allt större del
av det internationella samfundet. Årets rapport från
Världsbanken, World Development Report, tar för
första gången sin utgångspunkt i det mångdimensio-
nella fattigdomsbegreppet. Det gör också FN.
Fru talman! Det svenska medlemskapet i EU har
givit biståndet en ny dimension. EU är en av världens
största finansiärer av utvecklingssamarbete. I januari
tar Sverige över ordförandeskapet, och det är min
ambition att bidra till att EU även i sitt utvecklingsbi-
stånd blir den internationella aktör som vi har förut-
sättningar att vara.
Vi befinner oss just nu i ett mycket spännande och
viktigt reformarbete i fråga om EG-biståndet. Re-
formprocessen inleddes förra året, och ett viktigt steg
togs på höstens utvecklingsråd då en gemensam ny
deklaration om EG:s utvecklingspolitik antogs.
Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet
och definieras utifrån den internationella samsyn som
nu växer fram kring fattigdomsbegreppet. I deklara-
tionen lyfts också partnerskapstanken fram, liksom
betydelsen av att länder själva tar ansvar för sin ut-
vecklingsprocess. Demokrati och mänskliga rättig-
heter, med speciellt tonvikt på kvinnors och barns
rättigheter, understryks som viktiga mål men också
som medel för att uppnå en hållbar och stark utveck-
ling.
Under det svenska ordförandeskapet kommer vi
att ha ett krävande men spännande arbete med att
samordna EU:s positioner under fyra världskonferen-
ser i FN:s regi som äger rum i vår. Låt mig nämna
två:
· FN:s världskonferens om de minst utvecklade
länderna, som hålls i maj i Bryssel. Det är första
gången någonsin som EU står värd för en av FN:s
världskonferenser.
· En första världskonferens om hiv/aids hålls i juni i
New York. Min förhoppning är att den kommer
att leda till en slagkraftig politisk deklaration som
stöder genomförandet av de strategier och hand-
lingsplaner som finns.
Kommissionens samarbete med andra aktörer,
som t.ex. FN, är en prioriterad fråga för Sverige. Det
pågående reformarbetet inom kommissionen och en
höjning av EG-biståndets effektivitet och kvalitet är
några av de viktigaste frågorna under det svenska
ordförandeskapet i vår.
Fru talman! Det är roligt att kunna presentera en
biståndsbudget som efter flera års besparingar nu tar
ett rejält kliv uppåt. Biståndsramen ökar successivt
fram till 2003, då den uppgår till 0,81 % av BNI. I
pengar innebär det en ökning till nästan 19 miljarder
kronor. Större än så har Sveriges bistånd till männi-
skor och samhällen i den fattiga delen av världen
aldrig varit. Ambitionen är att Sverige åter ska nå
enprocentsmålet. Ökningen till 0,81 % av BNI år
2003 är ett tydligt uttryck för regeringens vilja att nå
enprocentsmålet. I budgeten för nästa år höjs ramen
för utvecklingssamarbetet med 1,6 miljarder kronor
till nästan 16 miljarder.
Vi kommer bl.a. att öka stödet till Västafrika och
fördjupa vårt engagemang i Stora sjöregionen. Vi
kommer att fokusera på miljösamarbete, demokrati
och mänskliga rättigheter i Asien. I Latinamerika
liksom i västra Balkan har stöd till freds- och förso-
ningsprocesser fortsatt hög prioritet. Inom det multi-
laterala utvecklingssamarbetet ges också särskild
prioritet åt ökade miljöinsatser, konfliktförebyggande
insatser i olika former, god samhällsstyrning och
förbättrad sexuell och reproduktiv hälsa bland kvin-
nor och män.
Vårt främsta mål är att bekämpa fattigdomen. Det
ligger också i linje med det internationellt övergri-
pande målet att halvera andelen extremt fattiga i värl-
den till år 2015, som bekräftades av världens stats-
och regeringschefer på FN:s millennietoppmöte i
september.
En grundläggande förutsättning för att lyckas med
detta är att förbättra kvinnors villkor, att öka jäm-
ställdheten mellan könen. Fattigdomen har ett kvinn-
ligt ansikte. Det vet vi. Men vi vet också att kvinnor i
många fall är nyckeln till utveckling. Att investera i
kvinnor är att investera i hela familjer och i samhäl-
len. Genom skuldlättnader till de fattigaste länderna
och stöd till ekonomiska reformer ska vi bidra till
tillväxt och sysselsättning, som är viktiga förutsätt-
ningar för att våra samarbetspartner ska kunna be-
kämpa fattigdomen.
Fru talman! Världen har förändrats snabbt de se-
naste tio åren. Ingvar Carlsson sade 1995, när han
presenterade rapporten Vårt globala grannskap, att
"planeten har blivit vårt grannskap". Bilden av värl-
den som grannskap är ett positivt uttryck för att vårt
ömsesidiga beroende har blivit mer uppenbart och
våra gemensamma problem och utmaningar fler, men
också för att vårt gemensamma ansvar har blivit stör-
re och för att det finns en global samhörighet mellan
människor.
Globaliseringen får också konsekvenser för ut-
vecklingssamarbetets utformning. Den kräver en
helhetssyn och delvis nya arbetsmetoder. För att glo-
baliseringen också ska gynna fattiga människor måste
vi se hur det ökande internationella utbytet kan stärka
också utvecklingsländernas deltagande på mer jäm-
bördiga villkor. Globaliseringen erbjuder möjligheter,
men det går inte av sig självt. Vi behöver en politik
som kan garantera att vår ökade tillväxt och våra
tekniska framsteg kommer alla till del. Biståndets roll
är att ta till vara fattigas intressen och bidra till att
deras inflytande i det internationella samspelet ökar.
Förra hösten tillsatte regeringen en parlamentarisk
utredning som ska göra en översyn av vår samlade
politik för global utveckling utifrån den förändrade
verklighet som globaliseringen medfört. Målet är att
stärka förutsättningarna för utveckling och undanröja
de hinder som i dag omöjliggör eller försvårar ut-
veckling. Fokus måste också riktas på de problem
som är globala och som måste lösas på global nivå.
Det gäller bl.a. flera miljöfrågor - inte minst frågan
om klimatet.
För utvecklingssamarbetet handlar det om att
möjliggöra för u-länder att ta sin del av ansvaret för
den globala miljön.
Det ska bli mycket intressant att ta del av det re-
sultat som ska presenteras nästa höst, och jag är
övertygad om att utredningen kommer att få stor
betydelse för riksdagens ställningstagande till bistån-
dets roll i en modern politik för global utveckling.
Globaliseringen drivs på av den revolution som
skett inom informations- och kommunikationstekno-
login. Den har ökat möjligheterna att överföra kun-
skap mellan människor och kan också vara ett viktigt
medel för att minska fattigdomen och bidra till stärkt
demokrati.
Samtidigt riskerar den ojämlika tillgången till in-
formationsteknologin att ytterligare öka klyftorna.
För att alla människor ska kunna ta del av globalise-
ringens möjligheter är det viktigt att Sverige, som ett
föregångsland på IT-området, bistår världens fattiga.
Och här vill jag understryka att IT är mer än Internet.
Bra exempel på IT-utveckling är utbyggnad av mo-
bila telefonnät på landsbygden. Det kan också vara att
datorisera myndigheter och företag. Via Internet kan
små och medelstora företag i utvecklingsländer hålla
reda på råvarupriser och nå marknader som tidigare
varit utom räckhåll. För dem kan Internet bli ett me-
del för integration i världsekonomin.
Fru talman! Utveckling handlar om människor.
Alla människors lika värde och rätt till ett liv i vär-
dighet är den självklara utgångspunkten för ett bra
utvecklingssamarbete.
Mänskliga rättigheter är en normativ grund för vår
utrikespolitik. Detta har slagits fast i två regerings-
skrivelser 1998. Sedan dess arbetar både Utrikesde-
partementet och Sida med metodutveckling och ut-
bildning för att öka kompetensen och kapaciteten på
detta område.
Jag anser att en nyckelfråga för att uppnå univer-
sell respekt för de mänskliga rättigheterna är att prio-
ritera arbetet för barns rättigheter. Barnkonventionen
har i många avseenden bäring på hela samhällslivet.
Förbättrade uppväxt- och levnadsförhållanden för
barnen medför positiva utvecklingseffekter för hela
samhället. På uppdrag av riksdagen arbetar regering-
en för att utveckla ett barnperspektiv i utvecklings-
samarbetet.
Sverige ska vara en stark röst för rättvisa och soli-
daritet. Vi ska vara ett föredöme när det gäller inter-
nationellt utvecklingssamarbete, inte bara när det
gäller storleken på vårt bistånd, utan också när det
gäller genomförandet. Vår strävan att som partner
arbeta för utveckling är ett uttryck för större ömsesi-
dig respekt, men också för ömsesidiga rättigheter och
skyldigheter. Erfarenheten visar att ett land alltid
själv måste ta ansvar för sin utvecklingsprocess för att
den ska bli långsiktigt hållbar.
I en allt mindre värld är vårt gemensamma ansvar
större. I ett globalt grannskap ställs högre krav på
solidaritet. Det är en utmaning, men det är också en
möjlighet.