Herr talman! När jag först fick budgetpropositio-
nen i min hand frapperades jag av den detaljrikedom
som präglar den statliga kulturpolitiken. Jag vet att
det fastställts mål - jag tror att det var 1996 - och att
målen också fastställdes under tämligen stor enighet
här i riksdagen. Det har ett värde i sig.
Det är kanske det som gör att alla partier letar re-
da på smärre frågor som man kan bli lite oenig om för
att få fram en debatt. Om man tittar på avvikelserna i
dag ser man att de egentligen inte är så stora. Ur eko-
nomisk synpunkt finns det egentligen bara ett undan-
tag och det är moderaterna, som vill göra besparingar
på 572 miljoner kronor, dvs. ca 8 %. Det är en rejäl
bantning på så kort tid som ett år. Samtidigt är jag
inte förvånad. Jag vill i alla fall ge moderaterna den
uppskattningen att de är konsekventa igenom sam-
hällets olika nivåer. De vill gärna dra ned på stödet
till kulturen både på regional och lokal nivå.
Jag har varit och är fortfarande sjukvårdslands-
tingsråd. Jag måste säga att jag inte heller som sådant
har haft svårt att försvara anslag till kultur. För mig
och för Folkpartiet har uttrycket "Sjukvården har vi
för att överleva, kulturen för att det ska vara någon
vits med att överleva" en reell innebörd.
Jag tror fullt och fast på att kultur, bildning och
idrott, som vi också har inom vårt område, är tre
ingredienser som är väldigt viktiga led i en förebyg-
gande hälsovård.
Samtidigt har kulturen i sig ett egenvärde. För oss
i Folkpartiet är det en grund. Ett liberalt samhälle
överlever inte utan en kulturell och moralisk tradition,
som präglas av tilltro till den enskilda människans
möjligheter. I den kulturen ligger också medkänslan
med dem som har det svårt och en beredskap att ta
strid för öppenhet, mångfald och inte minst för tole-
rans.
En del av den toleransen handlar om religionsfri-
het. Det är historiskt så, att kristendomen i 1 000 år
varit den dominerande religionen i Sverige. Den är
alltså en viktig grund för vår kultur. Beträffande stat-
ligt stöd är det viktigt att den religiösa mångfalden i
dagens Sverige respekteras och att alla frikyrkorna
därmed också får skälig del av statsbidraget.
Under året har riksdagsmajoriteten sett till att an-
slaget Stöd till trossamfund minskat. Vi i Folkpartiet
motsatte oss i fjol neddragningen och vi anser nu,
liksom då, att anslagen i stället bör höjas. Antalet
personer som finns i trossamfund som får del av det
statliga anslaget har ökat avsevärt under senare år,
och det gäller främst samfund som betjänar i första
hand invandrare. Mot den bakgrunden har vi i Folk-
partiet i vår alternativa budget föreslagit en ökning
med 4,3 miljoner kronor.
Vi har föreslagit en alternativ budget för 1999
som innebär en nettoökning av kulturanslagen med
10 miljoner kronor. Sedan riksdagen i onsdags be-
slutat om ramen för utgiftsområde 17 kan jag inte
längre yrka bifall till dessa förslag.
Det finns inom kulturen en intressant motsägelse
som också visar kulturens vidd. Vi vill stimulera till
nytänkande, se mångfald och det mångkulturella
samhället som en styrka, men vi har samtidigt ett
ansvar för det historiska och bestående. Inget av detta
är självgående ekonomiskt. Det är egentligen bara
delar av nutidskulturen som möjligen klarar sig utan
samhälleligt stöd. Därför behövs ett rejält stöd, under
förutsättning att man vill att så många som möjligt
och inte bara ett fåtal med tjocka plånböcker skall ha
tillgång till kultur.
Vi talar ganska mycket om vad som kanske inte är
tillräckligt bra eller inte bra alls inom kulturpolitiken.
Jag skulle också vilja nämna en del som är väldigt
bra, insatser som på många sätt belyser vad kultur-
miljövård kan göra. Jag tänker på det som kallas
Hallandsmodellen, där flera myndigheter samarbetar
och resultaten blivit så bra att modellen nu går på
export till andra länder.
Hallandsmodellen har inte bara resulterat i att
värdefulla byggnader räddats; den har också medfört
att ett kunnande, ett hantverk, räddats. Samtidigt har
den gett arbetslösa byggnadsarbetare verkligt me-
ningsfulla uppgifter. Ett stort antal byggnader har
kunnat renoveras, och det märks faktiskt en stolthet
bland invånare i Halland över deras nyrenoverade
kulturobjekt.
Jag var i somras i Varberg och tittade på kallbad-
huset där, och när jag gick där kom det spontant fram
flera människor som ville kommentera renoveringen
och direkt visade stolthet över sitt hus. Så skapas
också en regional och lokal identitet genom kulturen,
och den är inte minst viktig för Halland i tider när
stordriftens och centraliseringens förespråkare gärna
vill inkorporera hela eller delar av Halland i storregi-
oner norrut eller söderut. Där har också kulturen en
innebörd och en uppgift att fylla.
På flera ställen i vår motion har vi skrivit om den
regionala nivåns betydelse för kulturen. Jag gissar att
åtminstone de flesta här vet att det händer väldigt
mycket utanför tullarna också. Till dels händer andra
saker, men det skapas ofta en både regional och lokal
identitet och den speglas i kulturen.
Den tilltro jag som liberal känner för människor
och människors ansvar gör att jag tycker att det skulle
vara bra om vi från nationell nivå minskade de detal-
jerade styrningarna. Som jag tidigare nämnt är det bra
med nationella mål, och de kan också preciseras me-
ra. Vi har i vår motion t.ex. skrivit att det skall vara
ett mätbart mål att varje barn i skolåldern skall få ta
del av minst en teater- och en musikföreställning per
år. Men hur man regionalt löser detta skall vi inte
behöva lägga oss i.
Detta gör att vi anser att vi skall gå i riktning mot
ett system med regionala statsbidrag i en påse, och
sedan får regionen själv ta ansvaret för hur man vill
lösa uppgifterna för att nå upp till målen.
Delar av musiken är den bransch inom kulturen
som klarar sig bäst ekonomiskt. Det är t.o.m. så att
som exportvara är det inte många som slår den. Det
finns siffror som visar på att den totala musikexporten
för 1997 uppgick till över 2 miljarder kronor. Det är
onekligen imponerande. Nu finns det inte någon upp-
delning på olika musikstilar, men det är väl inte nå-
gon särskilt kvalificerad gissning att anta att det är
popmusiken som står för det allra mesta.
Folkpartiet har i sin kulturmotion föreslagit att re-
geringen bör tillsätta en utredning om stöd till mark-
nadsföring av svensk musik utomlands. Detta kom-
mer dock upp först nästa år för behandling, eftersom
det inte hade direkt med budgeten att göra.
Popmusiken är ju i hög grad internationell, men
jag håller inte för uteslutet att det också finns andra
musikformer som skulle kunna attrahera. Därför
behövs en del nationella centrum för att utveckla de
formerna. Ett typexempel är att inrätta ett folkmusik-
institut, och jag är glad för utskottets skrivning om
det. Med de informationer jag har fått om Tobo tror
jag också att det är bra att det namngivits. Jag anser
att det är viktigt att ibland sätta ned foten och vara
tydlig, i stället för att sprida gracerna och riskera att
det bara blir en tumme här och en tumme där.
När det gäller länsmusiken anser vi i Folkpartiet
att staten far fram med den på ett tämligen oanstän-
digt sätt. Det var väl inte så här man hade tänkt sig
när man överlämnade regionmusiken till landstingen
för ett antal år sedan. Jag vet att min företrädare i
kulturutskottet, Carl-Johan Wilson, kämpade hårt för
att länsmusiken skulle få behålla anslagen på en rim-
lig nivå, men han misslyckades.
Det är ingen tvekan om att åtskilliga delar av den-
na viktiga kulturverksamhet har fått stora ekonomiska
problem. Ett antal fastanställda musiker har också
sagts upp; jag vet inte hur många. Inte var det så
överenskommelsen var när staten och landstingen
kom överens om att föra över huvudmannaskapet.
Folkpartiet har i sin alternativa budget föreslagit 25
miljoner kronor i ökning i förhållande till regeringens
förslag.
Även beträffande länsteatrarna föreslog Folkparti-
et en ökning av anslagen, om än inte i samma omfatt-
ning.
Länsteatrarna och länsmusiken är tillsammans den
regionala professionella garantin för att teater- och
musiklivet lever vidare och att vi kan sätta upp såda-
na mål som en teater- och en musikföreställning per
barn och år.
Jag tror att landstingen klarar sin del av de målen,
men decentralisering kan ibland vara av ondo - jag
anknyter lite grann till vad Birgitta Sellén tog upp.
Jag har flera exempel på att när kommuner decentra-
liserat ut skolans kulturanslag på respektive skola har
det blivit svårare att nå fram till barn och ungdomar,
vilket är mycket oroande. Anslagen blir så små att det
blir svårt att göra något rejält för dem.
För att förebygga eventuella repliker anser jag inte
att landstingen/regionerna är för små för kulturanslag
via s.k. påse. Jag har så nära erfarenheter av kultur-
politiker inom landsting och regioner att jag tilltror
dem att klara av att fördela ett statligt totalanslag på
ett klokt sätt som gynnar just deras regions kulturliv.
Det behöver ju inte vara likartat över hela landet.
Det som är glädjande är att utskottet kunnat ena
sig om att föreslå riksdagen att inte fortsätta att flytta
pengar från länsmusik, länsmuseer och länsteatrar till
projekt. Man skall alltså behålla nivån 2 % till de
riktade insatserna.
När jag ändå är inne på teater hade jag hoppats att
i år få gehör för ett ökat anslag till Marionetteatern,
men det har misslyckats. Teatern ägnar sig främst åt
barnkulturen, och jag trodde att det var utskottets
mening att i högre grad främja den åldersgruppen av
s.k. kulturkonsumenter. Marionetteatern firar jubile-
um i år, 40 år, och det hade naturligtvis varit en ut-
märkt jubileumsuppskattelse att få ytterligare anslag.
Men det får tydligen anstå något år. Jag tror att jag
kan lova att vi inte kommer att släppa den ur sikte
utan att återkomma. Vårt förslag var en ökning med 1
miljon kronor.
Beträffande Världskulturmuseet har det i flera år
varit en het debatt, och jag måste erkänna att det som
ny har varit ganska komplicerat att sätta sig in i den.
Den innehöll ett antal komponenter som administrativ
ledning, lokalisering av ledningen, lokalisering av
museiföremål, anslagsstorlek och hopslagning av
museer som hör ihop eller inte hör ihop. Det kändes
som ett veritabelt hopkok.
Nu tror jag att jag har lyckats bena upp härvan för
mig själv. Jag har då kommit till den ståndpunkten att
det är okej med ett världskulturmuseum i Göteborg,
att den administrativa ledningen finns där och att
föremål som finns i Stockholm inte permanent flyttas.
Men jag har inte kunnat begripa hur man kan slå
samman museer med så olika inriktning som de två
etnografiska museerna, Östasiatiska museet och Me-
delhavsmuseet. Vad jag inte förstår är varför det inte
kan ske utan att man får en gemensam ledning. Det
verkar snarast vara ett slags tombolapolitik, där man
stoppat ned några namn på museer i en hatt och sedan
dragit lappar, och se - dagens hopslagning är etnogra-
fi, ett specialmuseum för konst och ett museum för
samlingar uppbyggda kring antikens Medelhavskultu-
rer.
I det här ärendet, herr talman, yrkar jag bifall till
reservation 11. Men jag förstår inte, beträffande den
reservationen, mellan vilka rader Charlotta Bjälke-
bring ser en människosyn som uppenbarligen, med
tanke på hennes tonfall, är nedsättande. Jag kan inte
begripa det.
Jag går så över till ett annat museum. På Tjörn
närmar det sig ett läge där alla beslut kommit på plats
beträffande Nordiska akvarellmuseet. Det har redan
kommit många bevis på uppskattningar, faktiskt från
hela världen, och det kommer redan önskemål från
konstnärer från Australien, USA, Brasilien etc. om att
få hyra ateljéer och experimentverkstad. Det visar på
vikten av att museet byggs och färdigställs.
I veckan som gick fattade kommunstyrelsen på
Tjörn beslut om att fullfölja sina åtaganden för några
år framåt, och det innebär att ett frågetecken rätats ut.
I vårt budgetförslag hade vi föreslagit 5 miljoner
kronor ytterligare från staten i investering, vilket hade
inneburit att det hade blivit mindre lån och därmed
lägre kapital- och driftkostnad.
Herr talman! Slutligen - jag behöver beröra rätt
många områden, eftersom jag är ensam folkpartist i
utskottet - händer det mycket inom idrottsrörelsen för
närvarande. Det är ett område som tilldrar sig stor
uppmärksamhet. Samtidigt finns här en väldig vidd i
verksamheten - från knatteidrotten och korpen, som
förlitar sig till mycket stor del på ideella insatser, till
de spektakulära mångmiljonärernas insatser, där det
blir helsidesreportage och intervjuer i massmedierna
och vi ser dem i helsidesannonser.
Till vissa delar är idrotten en ren affärsverksam-
het. Där kan finnas inslag av tricksande med ekono-
miska ersättningar via s.k. skatteparadis samt kom-
mande bolagisering som förhoppningsvis i sig kan
hjälpa till att råda bot på missförhållanden. Så finns
det andra delar som handlar om föräldrar som lastar
bilen full med flickor eller pojkar för att åka till trä-
ningar eller tävlingar, om verksamhet där man turas
om att tvätta svettiga fotbollströjor eller stå i kiosken
på idrottsplatsen och koka och sälja kaffe.
Det är inte så underligt att idrottsrörelsen står in-
för viktiga vägval och har behov av att dra upp något
slags skiljelinje mellan det rent kommersiella och det
ideella.
I stora drag är naturligtvis idrottsrörelsen en ena-
stående tillgång och har många betydande infalls-
vinklar som förebyggande hälsovård, gemenskap,
fostran i demokrati och föreningsliv, inte minst en
viktig faktor i integrationspolitiken. Även om vi
ibland hör om rasistiska inslag inom idrotten, är mot-
satsen oändligt mycket vanligare. Det är väl få saker
som kan förena så som en boll.
Vi har i vårt budgetalternativ föreslagit en ökning
av statsbidragen med 10 miljoner. Det kan tyckas att
det inte är särskilt mycket, men det är en markering
av att vi anser det väsentligt med ett samhällsstöd till
idrotten, framför allt till barn- och ungdomar och till
breddidrotten.
Allra sist, herr talman, yrkar jag för tydlighetens
skull bifall till reservation 11 under mom. 21. I övrigt
står jag självfallet bakom övriga reservationer från
Folkpartiet.