Fru talman! När de kulturhistoriska museerna en
gång skapades skedde det i en brytningstid som i
omfattning, om än inte i tempo, påminner om den tid
som vi nu befinner oss i.
Sverige och Norden var här föregångsländer. Det
gällde att dokumentera, att beskriva och att bevara
den borttynande allmogekulturen, bondekulturen, när
vi gick in i det industriella 1900-talet, i industrisam-
hället.
Nordiska museet i Stockholm var först men följ-
des snart av liknande museer i Norge och Danmark.
Som ni alla kommer ihåg firade Nordiska museet
alldeles nyligen 125-årsjubileum.
Samtidigt som uppdragen till dessa nya kultur-
historiska museer handlade om att bevara resterna av
ett förgånget samhälle var det i allra högsta grad
framåtsyftande. Alltså: Utan rötter, ingen framtid.
Bevarandet i sig syftade till att forma en nationell
identitet i en tid när nationalstaterna var det viktiga -
det som skulle växa fram, det som skulle ge trygghet
och sammanhållning. Det handlade om att skapa en
bas för Sveriges omvandling från en agrar nation till
en industriell nation. Etablerandet av dessa kultur-
historiska museer var i högsta grad en ideologiskt
laddad omställning.
I dag befinner vi oss återigen i en ny tid, en slags
brytningstid. Vi lämnar ett hundraårigt industrisam-
hälle bakom oss. Industrin kommer att finnas kvar,
men den kommer att se så annorlunda ut. Vi rusar
med hög fart in i något som är nytt ur flera olika syn-
vinklar. Det handlar om nationsgränser som i hög
grad förändras, upplöses, värderas annorlunda. Det
handlar om geografiska avstånd som ser helt annor-
lunda ut i dag än de gjorde för hundra år sedan. Det
handlar om globaliseringen, att vi är en del av en
värld. Det handlar om en oerhört snabb teknikutveck-
ling. Det handlar om att även Sverige är ett mång-
kulturellt land.
Det är egentligen denna förändring som ställer
nya krav på vårt sätt att hantera kulturarvet och där-
med även museiverksamheten. Här ligger den stora
utmanande uppgiften för Statens museer för
världskultur, men naturligtvis också för liknande
museer som planeras och växer fram i andra delar av
världen. Detta är inget unikt för svenska förhållanden.
I diskussionen om detta nya museum har det före-
kommit mängder av mytbildningar. Jag kan inte här
gå in på alla och försöka jäva dem. Jag tycker att jag
har försökt att göra det under flera års tid, men det
tränger liksom inte igenom. Det har också funnits
mängder av misstänkliggöranden. I debatten har det
ofta talats om högkulturer som inte skulle kunna
blandas med det man kallar för lågkulturer eller pri-
mitiva kulturer. Jag tycker att Charlotta Bjälkebring
gjorde en mycket intressant utvikning som visade just
att dessa primitiva kulturer placerades tillsammans
med djuren på Naturhistoriska riksmuseet.
I dagens Dagens Nyheter kan man läsa anklagel-
ser om att ett museum som vi tycker är intressant när
det gäller hur man använder den nya tekniken, nämli-
gen Museum of Civilization i Ottawa, kommer att
vara förebild för ett MacDonaldfierat världskulturmu-
seum. Det är självfallet inte sant. Det finns inget stöd
i sak för en sådan utveckling, och det finns ett mycket
begränsat stöd för de experter som framhåller att
resultatet skulle bli en sådan utveckling.
Elisabeth Fleetwood glömde nämna att en av de
tre särskilda internationella utvärderarna, Magne
Velure, som också Åke Gustavsson påminde om, var
mycket positiv till Statens museer för världskultur.
Mängder av experter, dock väldigt få som är knutna
till de berörda museiinstitutionerna i Stockholm, är
mycket positiva. Det är inte alls så, Elisabeth Fleet-
wood, att politiker anser sig veta bäst. Däremot måste
man orka lyssna, även till dem som inte har tillgång
till medierna och politikerna i Stockholm. Det har vi
gjort.
Jag lyssnade på ett utmärkt program i P 1 i tors-
dags. Där fördes en levande diskussion om de möj-
ligheter som ett statens museer för världskultur kan
innebära. Jag skulle vilja rekommendera Elisabeth
Fleetwood att lyssna till detta och även ta del av alla
de artiklar och alla de vittnesbörd som finns om vil-
ken fantastisk och seriös idé detta är.
Sverige har många museer som alla har sina an-
svarsområden, ofta från ett mycket tydligt avgränsat
disciplinärt perspektiv. Men dagens samhällssituation
kräver helt nya sätt att definiera relevant kunskap och
nya utgångspunkter för museernas verksamhet. Den
nya museimyndighetens viktigaste utgångspunkter är
de jag försökte beskriva, att vi lever i en annan tid.
Det handlar om det mångkulturella, de internationella
perspektiven, men också om den breda forskningsan-
knytningen på kulturhistorisk bas.
Statens museer för världskultur skall precis som
alla andra museer ägna sig åt att vårda, samla och
tillgängliggöra, att samverka, använda ny teknik osv.
Det handlar alltså om ett ansvarsmuseum inom de
delar av kulturhistorien som rör kulturer med ur-
sprung utanför Sverige.
Man kan diskutera lokaliseringsorten. Göteborg
har flera fördelar. Här finns väl etablerade nätverk
mellan museer och universitet. Här finns också en väl
etablerad forskning med inriktning mot kulturarv i
mångkulturella frågor. Här finns också ett antal tvär-
vetenskapliga centrumbildningar: Centrum för Öst-
och Sydostasienstudier, Centrum för Mellanöstern-
studier osv.
Till det mest centrala, som ytterligare markerar
kvalitetsaspekterna i detta museum och gör att det
icke är något MacDonaldsmuseum, hör den starka
betoningen på kopplingen till universitetet och på
forskningens roll. Det handlar om kopplingar både till
sektoriell och till tvärsektoriell forskning som skall
eftersträvas i det nya museet, vilket ger nya utveck-
lingsmöjligheter både för de fyra museer som ingår
och för universitetsinstitutioner.
Mot den bakgrunden är det också mycket viktigt
att de fyra museerna, Folkens museum - etnografiska,
Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Göte-
borgs Etnografiska museum ingår i den nya myndig-
heten, inte för att de är lika, utan därför att de komp-
letterar varandra.
Alla dessa museer har samlingar med både konst-
historiskt, arkeologiskt och etnografiskt material. De
fyra museerna har visserligen specialiserat sig på
olika aspekter, men gränserna går inte att precisera.
Nu kan vi i stället för tårtbitar få sammanhang utan
att förlora i kvalitet.
Det är i högsta grad en viktig kulturarvsfråga. Det
är en viktig kulturpolitisk fråga, precis som det är en
viktig kulturpolitisk fråga om vi vill hålla fast vid en
gemensam nationellt finansierad kulturpolitik, där
folk är beredda att betala skatt för en statlig kulturpo-
litik och inte upprörs över att drygt 80 % av statens
museianslag går till Stockholm, och landet i övrigt får
dela på resten.
Självklart måste de flesta nationella institutioner-
na ligga i huvudstaden. Men det kan inte vara förbju-
det att skapa nya verksamheter utanför Stockholm,
där man samarbetar och ingår i samma myndighet,
även om myndigheten ligger utanför Stockholm.
Det är också ett faktum att en majoritet av riksda-
gen står bakom detta förslag. Det är inget udda för-
slag. Det är inget extremt förslag. Redan Museiutred-
ningens betänkande Minne och bildning redovisade
tankar kring den typ av verksamhet som det här
handlar om. I remissvar till Kulturutredningen åter-
fanns samma tankar. Och hanteringen av världskul-
turmuseifrågan har sedan noggrant granskats av KU.
Man har inte funnit någonting att anmärka på när det
gäller regeringens, Kulturdepartementets eller min
hantering av denna fråga.
Självfallet har vi också haft kontakt med de chefer
och den personal som det handlar om. Jag har inte i
samtliga fall haft den kontakten alldeles själv, men
det har förekommit mängder av kontakter. Jag måste
också konstatera att det inte fanns någon reservation
från experterna när Världskulturmuseikommittén
avlämnade sitt slutbetänkande.
Jag vill också noga tala om att det finns många
som kanske inte vågat, inte velat komma fram med de
positiva synpunkter som de har på Världskulturmuse-
et. Bengt Peterson, som är chef för Medelhavsmuseet,
en utmärkt museichef, skrev så här i ett ganska tidigt
skede i ett brev som är inregistrerat på Kulturdepar-
tementet:
"Trots att jag självfallet måste försvara min insti-
tution kan jag som yrkesman inte undgå att fascineras
av det stora museiprojektet - utvecklingsmöjligheter-
na för gränsöverskridande arbete är ju något man
alltid drömt om. Därför börjar av sig självt flera tan-
keprocesser hos mig, som jag hoppas kanske kunde
komma projektet tillgodo." Jag hoppas verkligen att
vi skall få möjlighet att tillsammans med Bengt Peter-
son se till så att en del av hans idéer också kan reali-
seras.
Det finns alltså olika bilder av verkligheten. Det
är bara en bild som har synts i den politiska debatten
och som har kommit fram i medierna. Det är ledsamt.
En administrativ chef har utsetts för detta nya
Statens museer för världskultur. Namnet kommer att
presenteras på torsdag eller fredag. Jag har inte man-
dat att lämna ifrån mig det här i riksdagen. Det är en
mycket kompetent person. Styrelsen kommer att vara
utsedd till årsskiftet. Däremot har jag inte ansett att
det har varit etiskt försvarbart att gå så långt att vi
skulle anställa en chef för detta museum innan klub-
ban har fallit efter denna debatt. Dessutom är det så
att de chefer eller chefspersoner som vi har fört vissa
underhandssamtal med endast har varit intresserade
av att tillträda tjänsten om samtliga fyra museienheter
ingår. Det är förklaringen till att vi sannolikt inte
kommer att klara själva chefsfrågan till den 1 januari.
Men styrelsen och den administrativa chefen finns
där. Dessutom sköter Kammarkollegiet löner och allt
annat som rör ekonomin för de befintliga museien-
heterna under början av 1999. Dessutom har vi valt
att låta pengar ligga kvar inom Statens konstmuseer
och Statens historiska museer för att de skall klara de
administrativa kostnaderna under en övergångsperiod
i början av året. Så jag tror faktiskt att vi har tänkt på
det mesta.
Jag vill också säga att jag inte tycker ett dugg
synd om Ewa Larsson. Hon har varit mycket kon-
struktiv när det gällt att se till att lugna personalen.
Jag tror att vi alla, självfallet även jag, har velat
åstadkomma detta. Det Ewa Larsson har drivit är
frågan om pengar. Det enda sättet att definitivt lugna
personalen är att slå fast att det skall till ytterligare
pengar i en preciserad budget före nästa val. Det är
det säkraste sättet; det är så att säga hårdfakta. Det
räcker inte med att jag har deklarerat att vi kommer
att tillföra ytterligare medel så att museerna skall
kunna bedriva sin verksamhet. Men nu har Ewa Lars-
son verkat för att detta finns med i utskottets betän-
kande, och det tycker jag är alldeles utmärkt.
Charlotta L Bjälkebring har i ett tidigare skede bi-
dragit i allra högsta grad till att detta mycket spän-
nande museum nu äntligen kan komma till stånd. Min
egen partigrupp har varit oerhört konstruktiv.
Men jag vill också säga att jag är lite ledsen över
att Centerpartiet inte finns med, därför att Christina
Rogestam, med ett förflutet som centerriksdagsleda-
mot och aktiv i Regeringskansliet för Centerpartiet,
har som ordförande i Världskulturmuseikommittén
gjort ett fantastiskt jobb. Alvar Persson, Centerns
ledamot i denna kommitté, talade om för mig när vi
träffades för någon månad sedan att det här är det
absolut roligaste uppdrag han har haft att arbeta med i
hela sitt liv. Jag tycker att det är väldigt synd att det
inte har trängt in i den centerpartistiska riksdagsgrup-
pen.
Jag fick mängder av andra frågor. Jag hoppas att
jag har möjlighet att återkomma kanske i replikerna
framöver, för jag förstår att min talartid är ute.