Herr talman! Kulturen har ett värde i sig. Kultu-
rens olika utbud ger innehåll och djupare värde åt
människors liv. Det är de enskilda människornas rätt
att välja, inte samhällets. Samhällets uppgift är att
stödja där stöd är utslagsgivande för kulturella verk-
samheters överlevnad.
Det är de enskilda människorna som står för hu-
vuddelen av kulturutgifterna, 75 %. Av övriga 25 %
står staten för 10 %, kommunerna för 10 % och
landstingen för 5 %. Det är viktigt att konstatera detta
i relief till den bild som ofta ges av kulturens ekono-
miska förutsättningar.
Högt skatteuttag leder inom kulturområdet liksom
inom andra områden till att det allmänna får kompen-
sera det höga kostnadsläget. Kulturens finansierings-
vägar borde kunna vara fler än i dag. Vi moderater
har i flera budgetförslag förordat en fond för kulturell
förnyelse som ett komplement.
Fonden skulle kunna ge bidrag till alla former av
kulturyttringar. Statligt bidrag till fonden bör utgå
med samma belopp som de enskildas gåvor, testa-
menten och donationer skulle ge. Dock skall fonden
för att kunna fungera just som ett komplement och
vara initierande inte bidra till verksamheter som er-
håller offentligt stöd, således stöd från stat, kommun
eller landsting. Fondens yttersta ändamål skall vara
att stödja nyskapande på olika områden. Det årliga
stödet från staten bör från början enligt vårt förslag
vara 100 miljoner. Vårt arbetsnamn för fonden är
Kulturens dubbleringsfond.
I maj nästa år firas Europarådets femtioåriga ju-
bileum. Året efter andra världskrigets slut höll
Winston Churchill ett tal i Zürich vari han bl.a. pro-
klamerade att de fasor som under kriget drabbat inte
minst Europas folk med alla medel måste undvikas.
Hans förslag till samarbete mellan Europas länder
ledde till Europarådets bildande i maj 1949. Antalet
medlemsländer var från början ett tjugotal, och Sveri-
ge var ett av dem. Genom vårt medlemskap i dag i
såväl Europarådet som EU har nya kanaler för inter-
nationellt kultursamarbete etablerats.
De farhågor om försvagning av nationella kulturer
som framfördes inför EU-inträdet har inte besannats.
Tvärtom tycks dessa ha stärkt sin ställning i respekti-
ve länder i ett framväxande samarbets- och utby-
tesklimat.
Starkast märks kanske denna förändring på me-
dieområdet. Men detta kommer att tas upp senare i
debatten av Jan Backman, och jag låter det därför
ligga.
Stiftelsen framtidens kultur bildades av medel
från de tidigare löntagarfonderna. Fonden skall enligt
stiftelseurkunderna under tio år fördela stöd motsva-
rande 70 miljoner kronor i 1995 års penningvärde.
Avsikten var att skapa ett betydande tillskott till kul-
turen.
Stiftelsen har senare beskattats med betydande
belopp. Genom de åtgärder som den socialdemokra-
tiska regeringen vidtagit har den fristående Framti-
dens kulturs styrelse knutits till departement och
Statens kulturråd, regeringens organ. Ännu vilar Carl
Thams närvaro över besluten.
Stiftelsens oberoende i dag kan verkligen ifråga-
sättas. Allt detta har skett i enlighet med socialdemo-
kratisk övertygelse om att politiker sköter det mesta
till det bästa. Fan tro t, sa Rellingen.
Föreningen Kultur och Näringsliv har verksamt
bidragit till den förändrade syn på sponsring som ägt
rum. Få av kulturens företrädare, liksom kulturpoliti-
ker, påstår i dag att sponsring är fult. I stället söker
alltfler alternativa inkomstkällor. 250 miljoner spons-
rades under 1997. Företag på mindre orter går nu ihop
stora och små företag tillsammans för samma projekt.
Man går in för långsiktiga avtal - tre år och mera.
Detta har självfallet med den försämrade samhälls-
ekonomin att göra. Men förhoppningsvis kommer
inte minst näringslivets medverkan att locka nya
grupper till deltagande i kulturella verksamheter.
En stötesten för företagen är fortfarande rätten till
avdrag. Dock tycks skattemyndigheten centralt i dag
ha en mer positiv attityd, men skattehandläggare ute i
landet behöver fortfarande klarare riktlinjer från
skattemyndigheterna.
En viktig statlig uppgift är kulturmiljön, såväl
landskapsvård som bebyggelsevård. Tyvärr måste
man konstatera att förstöringen på sina håll nått en
sådan omfattning att föremålen inte längre kan räd-
das. 60-talet var ett olyckligt decennium för många
äldre stadsmiljöer.
Ansvaret för raserandet av gamla miljöer i min
hemstad Stockholm vilar tungt framför allt på social-
demokrater som såväl i överförd som i bokstavlig
mening höll i yxan när Stockholms innerstad föll
offer för den destruktiva politik som då fördes.
Inför kyrkans frigörelse från staten är det vårt an-
svar att bevaka att underhållet av kyrkor och kyrkliga
skatter inte försvåras eller omöjliggörs. En eloge till
dåvarande kulturminister Margot Wallström och
SESAM-projektet. Därigenom har en stor mängd
kulturföremål kunnat konserveras och registreras.
SESAM är en värdefull insats som vi vill se en fort-
sättning på.
På många platser finns fornlämningar som måste
undersökas. Här är vetenskaplig kompetens och kon-
troll viktiga. Anbudsförfarande och privata aktörers
medverkan förtydligades genom 1997 års riksdagsbe-
slut. Fullt genomslag har detta beslut inte fått. Mot-
stånd eller t.o.m. motarbetning tycks förekomma från
vissa länsstyrelser.
Ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården
präglas av osäkerhet. Här behövs klargöranden. Riks-
antikvarieämbetet skulle kunna fungera som en ren
myndighet utan egna genomföranderesurser med
avtal med olika intressenter. Därigenom skulle ett
aktivare kulturmiljöarbete åstadkommas. Renodling
bör eftersträvas för såväl länsmuseer som regionala
och lokala museer. Jag vill gärna också påpeka att
hembygdsmuseernas roll bör uppmärksammas.
Biblioteken är enligt mångas mening den vikti-
gaste kulturförmedlande institutionen. Värdet av
förtrogenhet med läsande och studier redan från tidi-
ga år kan inte överdrivas.
För ett par år sedan genomfördes en bibliotekslag
under motstånd bl.a. från oss moderater. Enligt vår
mening finns stor risk att lagen fungerar kontrapro-
duktivt och därmed blir en broms för biblioteksut-
vecklingen.
Låt mig så gå över till det område som väl i dag
kommer att fånga den största uppmärksamheten,
nämligen Världskulturmuseet.
"Hammaren skall inte vara i Göteborg och städet i
Stockholm, om man vill ha ett gott smide gjort!" Så
började en debattartikel i söndags av den framstående
sinologen professor Göran Malmqvist. Den som en
gång yttrade ovan citerade ord var den dåvarande
socialdemokratiska ecklesiastikministern Arthur
Engberg.
Göran Malmqvists uppfattning är att den radikala
nyordning som nu föreslagits kommer att bli till för-
fång för såväl Statens museum för världskultur som
för Östasiatiska museet.
I förra veckan erhöll alla ledamöter här en skrivel-
se från Kungliga akademien för de fria konsterna, i
vardagligt tal kallad Konstakademien. Jag skall citera
några rader ur den: "Satsningen på ett nytt stort mu-
seum i Göteborg, där resurserna från landets två stora
etnografiska museer skall samordnas, må ha många
fördelar, och vi önskar all framgång med det sam-
manslagna museet. Men vi håller helt med om vad
David Wilson, förutvarande chef för British Museum
i London, framförde i sin utvärdering av planerna,
nämligen att varken Östasiatiska Museet eller Medel-
havsmuseet bör föras in i gruppen, eftersom vare sig
deras samlingar eller metoder stämmer överens med
de etnografiska museernas."
Vidare står det, och detta har Inger Davidson re-
dan nämnt, men jag väljer att upprepa det:
"Konstakademien ber att få fästa uppmärksamheten
på den stora bestörtning utomlands som planerna på
att inlemma Östasiatiska Museet med ett etnografiskt
museum väckt. Tendenserna är överallt de motsatta i
enlighet med det etnografiska synsättets avklingande.
För Sveriges anseende har planerna på att inordna
Östasiatiska Museet i en främmande organisation
knappast varit av godo.
Vad Medelhavsmuseet beträffar är dess samlingar
uppbyggda kring antikens medelhavskulturer. De
representeras av den fornegyptiska kollektionen,
Cypernsamlingen samt konst från antikens Grekland
och Rom, även äldre islamisk konst ingår. Det hand-
lar således inte heller här om ett etnografiskt museum
utan om en institution som speglar konstproduktionen
främst i de förgångna grekiska och romerska kulturer
vilka bilda grundvalen för den västerländska."
Man slutar sin skrivelse som är ganska lång och
som enhälligt antogs av ett sextiotal närvarande le-
damöter av Konstakademien: "Med denna skrivelse -
enhälligt antagen vid sammankomsten den 30 no-
vember 1998 - vill Konstakademien vädja till riksda-
gens ledamöter att försöka lösa de onödiga och smärt-
samma konflikter som planerna på det sammanslagna
Världskulturmuseet vållat. Det enklaste sättet att
avdramatisera frågan vore att - med hänsyn till insti-
tutionernas olikartade uppgifter - låta Östasiatiska
Museet och Medelhavsmuseet får förbli självständiga
enheter med bevarad självständig ledning, det förra
med fortsatt anknytning till Statens Konstmuseer."
Östasiatiska museet använder i dag Statens
konstmuseers många gemensamma funktioner. Löne-
och personaladministrationen går genom Nationalmu-
seum hos SKM. Tjänster som fotograf, snickare, AV-
tekniker, packmästare, konservator och posttjänster är
bara några. Var skall pengarna tas till det? Museet har
ännu inte hört någonting från kulturministern om hur
man skall klara de uppgifterna själva när man skiljs
från SKM. Detta utbyte av tjänster har stor betydelse
både ekonomiskt och praktiskt. Den geografiska
närheten är av stor betydelse. Samma gäller naturligt-
vis Medelhavsmuseet, som samarbetar med Statens
historiska museer.
Och hur har personalen vid de skilda museerna
behandlats, såväl av kommittén som av departemen-
tet? Kontinuerligt har Medelhavsmuseets chef Bengt
Peterson begärt information och företräde - men nej!
Han yttrade häromdagen följande: "Sällan har en
arbetsgivare inom den offentliga sektorn eller inom
näringslivet betett sig på det här sättet mot sin perso-
nal." Det är hårda ord, men jag har citerat ord för ord.
Jag menar att dagens troliga beslut innebär en
kulturskandal. Skandal är ett starkt ord, men här är
det adekvat.
Hur kan det komma sig att vi politiker så ofta an-
ser oss veta bäst, att vi vet bättre än experter, bättre
än sakkunniga och bättre än verksamhetsföreträdare?
Vi talar också ofta och gärna här i kammaren om
kunskapslyft, men detta är motsatsen.
Herr talman! Jag ser här en orsak till det växande
politikerföraktet, som i längden kan hota vår demo-
krati, vilket många här har vidimerat. Låt oss inte här
och i dag öka på detta beklagliga förakt. Låt oss bi-
falla - det gör vi alla - sammanförandet av de båda
etnografiska museerna, men låt Östasiatiska museet
och Medelhavsmuseet kvarstå under SKM respektive
Statens historiska museer, i avvaktan på översynen av
hela myndighetsstrukturen inom museiområdet.
Jag yrkar bifall till reservation 11.