Fru talman! När man kommer in så här sent i de-
batten har man inte haft någon möjlighet att replikera,
men det må vara tillåtet att kommentera en del av det
som har sagts.
Först kan jag bara konstatera att Ewa Larsson inte
hade behövt berömma sig själv. Efter den tjänst hon
har genomfört för regeringens räkning fick hon det
beröm som det väl var värt från den utgångspunkten.
Jag tycker snarast att Ewa Larsson i dag har gjort Don
Quijote rangen stridig som figuren Riddaren av den
sorgliga skepnaden.
Charlotta Bjälkebring konstaterade att den nya
myndigheten skall skapa kultur. Låt oss konstatera en
gång för alla: myndigheter eller beslutsfattande för-
samlingar skapar ingen kultur. De kan ge möjligheter
till det, och de kan förstöra möjligheterna. Men man
skapar inte kultur genom myndigheter eller demokra-
tiska församlingar. Den skapar sig själv.
Åke Gustavsson talade om dyslektiker i samband
med böckerna. Jag har tre eller fyra gånger motione-
rat om att man skall göra rejäla satsningar för dyslek-
tiker, och vid samtliga de tillfällena har Åke Gustavs-
son varit med och röstat emot motionerna. Det är
t.o.m. så att de båda nyligen entledigade statsråden
inom Utbildningsdepartementet så sent som under
föregående år också har vänt sig emot det när jag och
även en del andra moderater har arbetat för detta. Det
är inte där som satsningen skall göras, utan det vikti-
gaste är att man så tidigt som möjligt diagnostiserar
så att folk sedan får en chans att med en annorlunda
utbildning kunna tillgodogöra sig litteraturen.
En del andra av de kommentarer som Åke Gus-
tavsson gjorde skulle jag också kunna säga någonting
om. Jag bara konstaterar att det är skillnad på politisk
konservatism och Åke Gustafssons konservatism. Vi
vill faktiskt ändra på vissa saker, men det har han
svårare för.
Både Åke Gustavsson och Charlotta Bjälkebring
tog upp frågan om Skådebanan. Vi kan bara konstate-
ra att det inte är sant att vi vill ta bort de pengarna. Vi
har sagt att de skall föras över och i stället användas
till marknadsföringen för publikkontakterna på Riks-
teatern och att vi där följer en enhällig teaterutred-
ning.
Kulturministern skall jag också kommentera när
hon nu är här. Det är viktigt att alla de här sakerna
hänger ihop. Men vi vet alla, fru kulturminister, att
naturmiljön har oerhört stor betydelse för de kulturer
som växer upp i densamma. Då kan man fråga sig
varför t.ex. Naturhistoriska riksmuseet eller Natur-
historiska museet i Göteborg inte har kommit med i
hela det här konceptet. Det går väldigt bra att samar-
beta över gränserna. Det lyckades man med under
den tid som jag satt i Göteborgs museinämnd. Vi
hade ett dussintal museer att hålla ordning på, och de
klarade alldeles utmärkt att i projektform, utan att
man slog sönder strukturerna, arbeta på olika sätt.
Jag talade i söndags med några i Göteborg som på
olika sätt är berörda av det nya världskulturmuseet.
Om kulturministern tror på sin egen argumentering
skulle hon nog bli förvånad över en hel del av de
kommentarerna.
Fru talman! Aldrig tidigare har jag upplevt det
som så viktigt att ge våra unga den identitetsskapande
och kulturarvsvårdande kunskap som vi kan ge alla
via den i och för sig också viktigaste kulturinstitution
som vi har, skolan. Anledningen till att jag säger det
är att vi aldrig tidigare sett en så osvensk och en så på
inhemska kulturtraditioner fattig uppdukning inför
julen som det som många erbjuder svenskarna i år.
Det är alltifrån ytligt, stillöst glitter till den stora stat-
liga glöggtillverkarens fånigt hoande amerikaniserade
tomte. Vi har kommit långt ifrån både Viktor Ryd-
berg och Jenny Nyström. Det går att tjäna lika mycket
pengar och samtidigt göra en insats för vårt kulturarv
med det som är svenskt.
Fru talman! Mycket av det vi diskuterar här i dag
är sådant som serveras de många utan att de har den
kunskapen som behövs för att kunna göra ett eget val
och en egen bedömning. De anslag vi här beslutar om
skulle på ett väsentligt bättre sätt komma folket till
del om de genom en tidig kontakt med kulturen, på
ett naturligt sätt och inte som någon påsmetad deko-
ration på tillvaron, finge den träning i att både själva
skapa och ta del av verkligt professionellt skapande
som kan lägga grunden till ett liv med djup och me-
ning. Det är att leva - inte bara att överleva - som vi
måste lära de unga.
Statens kulturråd har i en publikation i departe-
mentsserien En strategi för kultur i skolan tilldelats
rollen att i samverkan med Skolverket göra något i
den här frågan. Men det är framför allt genom lärar-
utbildningen som åtgärder måste till. Det fick jag
nyutnämnde socialministern Lars Engqvist, då ordfö-
rande i Kulturrådet, och hela dess styrelse i övrigt att
ställa sig bakom för fyra fem år sedan, när jag satt i
den styrelsen. Men varken Skolverket eller ansvariga
inom högskolans område hade ens tid att träffa Kul-
turrådet för att diskutera detta efter den framställning
som vi gjorde. Jag hoppas att Kulturrådet lyckas
bättre denna gång, för detta är en mycket viktig upp-
gift. Samtidigt måste jag notera att rådet har för
många uppgifter, och jag hävdar att kulturen inte mår
bra av att snart sagt alla bidrag och allt annat stöd -
direkt eller indirekt - serveras genom denna enda
tratt! Dess roll måste ständigt prövas och omprövas.
Andra organisationer som också borde omprövas
till sin inriktning och omfattning är de tre R:en -
Riksteatern, Riksutställningar och Rikskonserter. Det
är vår bestämda övertygelse att vi skulle kunna få
mera för pengarna och samtidigt befrämja förnyelse
om man bättre kunde utnyttja det omfattande nät vi
har i Sverige av regionala teatrar och museer. Egen-
produktioner i huvudstaden breddar inte kulturen -
det slog redan Europarådets inspektionsgrupp fast för
ett antal år sedan. Det vi säger om en omprövning
innebär inte på något sätt att jag finner skäl till kritik i
sig mot t.ex. Riksteaterns föreställningar - tvärtom.
Man har också på senare år just företagit samarbete
och distribuerat andras produktioner. Där är man på
rätt väg.
Det är just genom att i samarbete med olika lands-
ändar hjälpa till med distribution av de pjäsuppsätt-
ningar respektive utställningar som produceras lokalt
som man kan åstadkomma den breddning och verkli-
ga decentralisering av kulturen som efterlysts. När det
gäller Rikskonserter så vill vi bara påminna om Kul-
turutredningens betänkande, där man - liksom vi har
hävdat - har pekat på att det borde vara så att deras
löpande fonogramutgivning bör ske på samma villkor
som övriga producenters.
Ett annat förslag som lades fram i enighet av
Kulturutredningen var det om genrecentrum inom
musiken. Det var inget som fick regeringsstöd, dess-
värre. Vi moderater har motionerat om det varje år.
Bl.a. har vi pekat på behovet av genrecentrum för
folkmusik och för jazz. Nu korrigerar utskottet denna
brist i regeringens politik och ställer sig bakom att vi
får ett genrecentrum för folkmusik i Tobo. Vi kom-
mer att fortsätta att arbeta för dessa centrums till-
komst eftersom de är mycket viktiga för att ge ama-
törmusiker förebilder och blir platser från vilka kun-
skap och inspiration kan spridas. Även därvidlag får
vi ut mycket mera för satsade resurser.
Just deltagande och känslan av delaktighet i kultu-
ren är oerhört viktiga faktorer. Det måste ges mera
utrymme för folkligt deltagande på olika plan och i
olika former. Vi moderater har pekat på möjligheter-
na att skapa fonder både centralt, regionalt och lokalt
för att förnya kulturen och bredda engagemanget. Vi
har också pekat på hur lyckat arbetet i Storbritannien
är med National Trust. Förutom de över 30 000 som
arbetar frivilligt på de mer än 300 anläggningar med
kulturminnen som man har hand om, så rör det sig
om hundratusentals medlemmar och familjemedlem-
mar som på olika sätt är med och vårdar kulturmin-
nena och sprider kunskap om dem. Vi har också pekat
på hur viktigt det är att den nya stiftelselagstiftningen
inte försvårar individers, hembygdsföreningars och
företags möjlighet att vara med och ta ett ansvar för
museer och annat ute i landet. Tyvärr har inte rege-
ringen kommit med det förslag till en särskild typ av
juridisk person som skulle behövas för detta, trots att
man fått riksdagens uppdrag att göra det.
Filmfrågorna har fått en tillfällig lösning genom
en tidsbegränsad förlängning av det gamla filmavta-
let. Därför känns det inte meningsfullt att i dag de-
battera detta mera ingående. Däremot kan vi konstate-
ra att det sker intressanta saker och det tas regionala
initiativ i samarbete mellan filmskapare, medier,
politiska organ och näringsliv. "Trollywood", dvs.
Film i Väst i Trollhättan, har visat att det går att ut-
vecklas. Film i Skåne är starkt på gång. Det handlar
om regionalt och lokalt förankrade satsningar, och
man kan genom frivillig samverkan åstadkomma
mycket.
Det är också naturligt att vi kommer att framföra
vår uppfattning vid nästa års förväntade filmpolitiska
förslag från regeringen. Då blir det också tillfälle att
återkomma vid den riksdagsbehandling som då skall
ske.
För alla oss engagerade och intresserade gäller det
att delta i den allmänna debatt som nu börjat. Det
finns underlag i och med den utredning som överläm-
nades till regeringen i förra veckan, stridsskrifter och
debattartiklar. Låt oss bli överens om några viktiga
principer, t.ex. att det inte är försvarligt med filmer
som upphör att visas i samband med att man hämtat
ut bidraget från Svenska Filminstitutet eller där den
verkliga subventionen per såld biljett går, i extrem-
fall, upp till 10 000 kr eller mer. Sådant kan inte för-
svaras gentemot andra konst- och kulturskapare och
inte heller gentemot den allmänhet som utan att kun-
na påverka får betala kalaset.
Fru talman! Jag står självfallet bakom samtliga
moderata reservationer och yttranden och de yrkan-
den som gjorts i dag i debatten av Elisabeth Fleet-
wood och som kommer att framställas av Jan Back-
man senare.