Herr talman! Det finns de som betraktar kultur
som vilken sektor som helst vid sidan av alla andra
sektorer i samhället och inte som någonting som
griper in i allt annat. Kulturyttringar som vi antingen
själva är delaktiga i eller tar del av har en viktig
funktion när det gäller att skapa mening, samman-
hang och struktur i våra liv. De ger oss möjlighet att
bearbeta upplevelser och att få nya upplevelser. Att
ha god kännedom om sitt eget kulturarv är en förut-
sättning för att kunna förstå kulturer och kulturytt-
ringar som växer ur andra rötter än ens egna. Därför
kan skolans roll som kulturinstitution inte nog beto-
nas.
Den nationella kulturpolitikens utformning är
viktig inte bara för kulturarbetare utan för alla som
lever och bor i vårt land. Hur vi på nationell nivå
agerar har också betydelse för hur kulturen hanteras
på regional och lokal nivå. Därför känns det ansvars-
fullt och spännande att få vara ordförande i kulturut-
skottet. Det var en liten personlig kommentar efter-
som det är första gången jag talar i kammaren i den
egenskapen.
Som vanligt när kammaren debatterar de olika ut-
giftsområdena i budgeten finns det ett antal frågor att
lyfta fram. Jag kommer att ägna min tid åt några av
dem, och senare i debatten tas andra delar upp av ett
par av mina partikamrater.
Men det finns anledning att först säga ett par ord
om hur budgeten har hanterats i utskottet. Partierna
har ju haft olika åsikter om vilka ekonomiska ramar
som skall gälla för kulturområdet. Vänsterpartiet och
Miljöpartiet har anslutit sig till regeringens bud-
getram som därmed har fått majoritet. Övriga partiers
ramförslag har alltså avvisats av riksdagen.
För att visa hur vi kristdemokrater vill fördela de
tillgängliga medlen inom vår egen ram har vi på alla
områden där pengar är inblandade och där vi har en
annan uppfattning än regeringsmajoriteten valt att
göra ett samlat särskilt yttrande. Det är anledningen
till att vi inte har några reservationer när det gäller
frågor som påverkar budgetramen. Men det finns ju
förstås också frågor där vi har en annan uppfattning
än majoriteten som inte får några konsekvenser för
budgetens storlek, och i de fallen har vi reserverat
oss. Vi står bakom alla våra reservationer, men jag
nöjer mig med att yrka bifall till reservation 8, 11 och
12.
Herr talman! I många kulturfrågor går det att hitta
varandra över partigränserna, och jag tycker att det
finns all anledning att försöka göra det när det är
möjligt. Därför står också samtliga partier bakom
delar av det betänkande som riksdagen skall rösta
igenom i dag.
Ett enigt utskott går emot regeringens förslag på
en punkt. Det gäller utformningen av statsbidragen
till teatrar och museer på stads-, läns- och regionnivå.
2 % av dessa teatrars och museers verksamhetsbidrag
har gått till riktade insatser under 1997 och 1998.
Regeringen räknade nu med att kunna avsätta 4 % av
statsbidraget till dessa riktade bidrag under 1999 och
sedan 6 % år 2000. Men utskottets samlade bedöm-
ning är att det inte är möjligt. Varken teatrarna eller
museerna befinner sig i en ekonomisk situation som
gör att de först kan avstå medel från den ordinarie
verksamheten och sedan ägna tid och kraft åt att an-
söka om att få tillbaka samma medel i form av pro-
jektbidrag. Utskottet anser inte heller att konsekven-
serna av det nya systemet med riktade insatser har
belysts tillräckligt. Det måste göras innan en ökning
av det riktade stödet övervägs igen. Utskottet är alltså
enigt i beslutet att uppdra åt regeringen att snarast
göra en utvärdering av vilka effekter det riktade stö-
det fått för institutionernas ordinarie verksamhet.
Utskottet förväntar sig att regeringen redovisar resul-
taten av utvärderingen för riksdagen och sedan kom-
mer tillbaka med förslag om hur systemet skall ut-
formas i framtiden.
Även på ett annat område får regeringen bakläxa,
och det gäller bidraget till allmänna samlingslokaler
som regeringen vill avskaffa. Under hela 90-talet har
detta bidrag minskats successivt, och nu vill regering-
en i ett drag dra in de sista 40 miljonerna. Regeringen
gjorde bedömningen att kommunerna borde ansvara
för lokalerna i fortsättningen utan att några pengar
skulle anslås från statlig nivå. Samtidigt aviseras ett
utredningsuppdrag om en översyn av föreningslivets
tillgång till lokaler i hela landet. Lokaler där någon
form av verksamhet som är riktad till barn och ung-
dom bedrivs skall uppmärksammas särskilt.
Man kan verkligen undra vad regeringen håller på
med - av flera skäl. Att först avskaffa och sedan
utreda är en mycket märklig ordning. Men ännu
märkligare är att den ena handen inte tycks veta vad
den andra gör. Boverket har nämligen redan gjort en
översyn och överlämnade rapporten Ungdomsverk-
samhet i allmänna samlingslokaler till regeringen så
sent som i oktober i år. Om statsrådet Ulrica Messing
tagit sig tid att läsa den tror jag inte att förslaget om
att plocka bort anslaget till allmänna samlingslokaler
hade lagts fram i årets budget. Kristdemokraterna vill
behålla anslaget och föreslog att 25 miljoner kronor
skulle avsättas för ändamålet. Vi motsatte oss också
att anslaget till nationell och internationell ungdoms-
verksamhet urholkas med 4 miljoner genom att rege-
ringen reserverat den summan till centrala samlings-
lokalorganisationer. Det här framgår av vårt särskilda
yttrande.
Regeringen kunde ha fått majoritet för sitt förslag
eftersom det stöddes av moderaterna, men socialde-
mokraterna i utskottet valde att göra upp med Väns-
terpartiet och Miljöpartiet om en annan ordning, och
det är ju bra så långt, eftersom det innebär att anslaget
till samlingslokalerna behålls. Men att de tre partierna
väljer att plocka 10 miljoner från studieförbunden och
folkhögskolorna för att finansiera sitt förslag vilket
minskar folkbildningens reformutrymme är naturligt-
vis mindre bra. Det kan inte ha varit en särskilt väl
genomtänkt finansiering. Om de valt att ta 10 miljo-
ner av de 40 som regeringen ännu ett år - det tredje
året i rad - vill ge LO, TCO och några andra organi-
sationer för uppsökande verksamhet inom kunskaps-
lyftet hade det varit mer begripligt. Men man biter väl
inte den hand som föder en. Kristdemokraterna anser
att den verksamhet som detta stöd finansierar mycket
väl ryms inom dessa organisationers ordinarie verk-
samhet, inte minst eftersom flera av dem har en nära
koppling till bildningsförbund.
Herr talman! Operan och Dramaten är två kultur-
klenoder som det finns all anledning att slå vakt om.
Båda har brottats med stora ekonomiska problem de
senaste åren. Staten har tillfälligt tagit över det lån
som Dramaten har i Riksgäldskontoret. Vi delar rege-
ringens bedömning att det inte finns ekonomiskt
utrymme för den avbetalning på 5 miljoner som enligt
planen skall göras i januari nästa år. Det visar att
problemen inte är över ännu, och det är viktigt att
regeringen följer konsekvenserna av avbetalningspla-
nen noga framöver.
Operans ansträngda situation har också fått kon-
sekvenser för Drottningholmsteatern, som länge sam-
arbetat med Operan. Ledningen bedömer att 1999
kommer att innebära ett kraftigt brott för verksamhe-
ten vilket är mycket beklagligt. Vi anser inte att det
räcker med utskottsmajoritetens förhoppning om att
regeringen skall återkomma inför år 2000 med förslag
om ekonomiskt stöd. Vi ville därför att Drottning-
holmsteatern skulle tillförsäkras medel ur det anslag
som beräknats för kulturinstitutioner i kris.
Herr talman! På gräsrotsnivå runt om i Sverige
pågår ett fantastiskt arbete. Människor sluter sig
samman i byaråd, kooperativ, självförvaltande nämn-
der och nya och gamla föreningar. Allt det som man
med ett gemensamt namn brukar kalla den ideella
sektorn.
Fler och fler har slutat fråga vad stat eller kom-
mun kan göra för dem och i stället tagit saken i egna
händer och ofta mot alla odds satt i gång ett utveck-
lingsarbete som fått bygder eller stadsdelar att leva
upp. Det här kan inte dirigeras uppifrån, men det kan
stödjas på ett positivt sätt av statsmakterna.
Det gjordes 1991-1994, då ett stort arbete påbör-
jades för att stödja utvecklingen av den ideella sek-
torn. Det finns regler som behöver ses över och
eventuellt tas bort därför att de hindrar utvecklingen.
Det behövs brett upplagd forskning som utreder grän-
serna mellan offentlig, privat och ideell sektor, och
gråzonerna dem emellan behöver belysas. Framåt-
syftande projekt som kan bli goda exempel behöver
få ekonomiskt stöd osv.
Ett sådant arbete kom i gång men lades i malpåse
efter regeringsskiftet 1994. Det anslag för utveckling
av den ideella sektorn som fanns omvandlades bit för
bit till något annat och handlar i dag om integrations-
åtgärder. Det är ett vällovligt syfte i sig men har ing-
enting med det arbete att göra som jag efterlyser. Vi
kristdemokrater skulle vilja se en nystart på det natio-
nella stödet för utveckling av den ideella sektorn och
föreslår ett nytt anslag som till att börja med tillförs
10 miljoner kronor.
Herr talman! Så vill jag till sist komma in på frå-
gan om det nya världkulturmuseet i Göteborg, som
tyvärr blivit mycket infekterad och som tycks ha
blivit en prestigefråga av stora mått framför allt för
kulturministern. För hur skall man annars tolka att
hon fortsätter att driva sin linje trots att den går på
tvärs mot uppfattningen hos i stort sett alla som har
bred kunskap om området?
Vad jag vet att det ingen, eller i varje fall få, som
motsätter sig att det bildas ett nytt museum med den
inriktning som regeringen tänkt sig och inte heller att
det etableras i Göteborg. Det är alltså ingen regional-
politisk fråga, som både kulturministern och förre
näringsministern Anders Sundström försökt att göra
det till.
Det som upprör så många, inklusive oss kristde-
mokrater, oavsett var vi bor i landet, är att regeringen
med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill föra
in Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i den
nya myndigheten. Låt mig bara få citera några me-
ningar ur alla de skrivelser som vi fått från olika ex-
perter om den här frågan.
DIK-förbundet som organiserar landets bibliote-
karier, arkivarier, informatörer och museimän, alltså
de närmast berörda, skriver med anledning av det
betänkande som Organisationskommittén för
Världskulturmuseet nyligen lämnade till kulturmi-
nistern: Man får det intrycket att utredningen inte
förstått vad de övriga museerna sysslar med, vad det
långsiktiga ansvaret för deras ämnesområden innebär,
eller vilken betydelse det har för kulturellt liv i Sveri-
ge. Naturligtvis har man då inte heller berört hur
deras ansvarsområden skall säkerställas.
Konstakademien, som enligt sina stadgar skall
vårda sig om konsten, vädjar i en enhälligt antagen
skrivelse till riksdagens ledamöter att försöka lösa,
som man uttrycker det "de onödiga och smärtsamma
konflikter som planerna på det sammanslagna
Världskulturmuseet vållat". Konstakademien ber bl.a.
att få fästa uppmärksamheten på den stora bestörtning
utomlands som planerna på att inlemma Östasiatiska
museet med ett etnografiskt museum väckt. Tenden-
serna är överallt de motsatta. För Sveriges anseende
har planerna att inordna Östasiatiska museet i en
främmande organisation knappast varit av godo.
Docenten i konstvetenskap Lars Berglund skriver:
Jag anser att det skulle vara en katastrof att med det
dåliga underlag som nu finns besluta om vad som
skall göras i Göteborg. Inte ett ord nämner kommittén
om vad museerna innehåller, hur samlingarna kommit
till och varför. Samlingarna i de olika museerna har
inte ett dugg med varandra att göra.
Det här var bara några röster som representerar ett
stort antal personer med bred sakkunskap på området
och som följt frågan mycket noga hela vägen. De
skall ställas mot Marita Ulvskog som anser "att det är
en mycket spännande idé som kommer att betyda
mycket för museilivet i stort i Sverige". Det sade
kulturministern i kammaren den 31 oktober 1996.
Marita Ulvskog får ursäkta, men jag är benägen att
tro att insikten och sakkunskapen sammantaget är
större hos dem jag nyss citerade. Och de är långt ifrån
ensamma.
Att regeringen och kulturministern skall ta sitt
förnuft till fånga i den här frågan är nog väl optimis-
tiskt efter alla turer som har varit. Men nog borde
Miljöpartiet kunna återgå till sin gamla ståndpunkt
och därmed se till att det blir en majoritet mot att
inlemma Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i
den nya myndigheten.
Argumenten har ni ju redan. Ewa Larsson och
andra miljöpartister har med stor emfas framfört dem
många gånger här i kammaren och inte minst direkt
till den berörda personalen vi de två museerna. Ge
mig annars ett enda sakskäl, Ewa Larsson, till att ni
har svängt i frågan.
Kulturpolitiken ingår inte i uppgörelsen med rege-
ringen, så jag kan inte tänka mig att den skulle
spricka om ni står fast vid er gamla politik när det
gäller museifrågan. Det är många som sätter sitt hopp
till er inför omröstningen i morgon. Det har faktiskt
hänt, även om det är sällsynt, att en kammardebatt lett
till ett förnyat ställningstagande.
Nu har ni en ypperlig chans att visa att ni är be-
redda att stå för ert ord även när majoritetsförhållan-
dena i riksdagen ändras så att ni också kan få igenom
er politik!