Fru talman! Ärade riksdagskolleger! Det är inte
utan att det känns litet vemodigt i dag. Med den här
debatten avslutar jag tio år i denna kammare och elva
år som ledare för Folkpartiet.
Fru talman! Den praktiska politiken utformas i
skärningspunkten mellan ideologin och verkligheten.
Ideologin, värderingarna, är viktig. I synen på väl-
färdsstaten, jämställdheten, flyktingpolitiken, företag-
samheten och mycket annat spelar värderingarna en
avgörande roll.
Men politik handlar inte bara om ideologin. Verk-
ligheten finns där också, med människor som har
andra värderingar och med krafter som drar åt ett
annat håll än vi ibland skulle önska.
Verkligheten kan naturligtvis påverkas av politiska
beslut men inte styras. Den ger oss ofta förutsättning-
ar för våra politiska beslut, förutsättningar som vi
måste ta hänsyn till oavsett om vi gillar dem eller inte.
Därför kan verkligheten ibland tvinga oss att fatta
beslut som strider mot våra värderingar.
Att det ibland finns en konflikt mellan ideologin
och verkligheten tvingas vi alla acceptera. Den blir
särskilt tydlig när man jämför socialdemokraternas
politik när de satt i opposition, 1991-1994, och när de
nu sitter i regeringen.
Socialdemokraterna såg före valet varje nedskär-
ning i den kommunala verksamheten, varje sänkning
av ersättningsnivån i socialförsäkringarna och varje
diskussion om minskade barnbidrag som uttryck för
en borgerlig ideologi som stod i strid med en social-
demokratisk. Nu fullföljer samma socialdemokrater
politiken mot kommunerna. Man överväger på fullt
allvar, om man skall tro uppgifterna i massmedierna,
sänkta ersättningsnivåer och sänkta barnbidrag.
När de ekonomiska realiteterna tränger sig på
minskar det handlingsutrymme som när man sitter i
opposition nästan kan te sig oändligt. Mycket av det
som regeringen kommer att föreslå är säkert nödvän-
digt, men det är också lätt att förstå den besvikelse
som många kan känna när förslagen kommer. Det var
just sådant här som socialdemokraterna, innan de
hamnade i regeringsställning, lovade att förhindra.
Det öppna mandat som Socialdemokraterna be-
gärde i sitt valmanifest handlade om att hantera upp-
kommande, då okända, problem och inte de problem
som var kända redan före valet.
Kanske rent av en och annan ledande socialdemo-
krat i dag har litet dåligt samvete för vad de undslapp
sig under oppositionstiden och i valrörelsen. Och
kanske de kan erkänna, åtminstone inombords, att det
kanske inte var i förstone ond vilja eller ideologisk
övertygelse som fick oss i den borgerliga regeringen
och riksdagsmajoriteten att föreslå en del obehaglig-
heter. Det var av ekonomiskt tvång som vi gjorde
detta.
Jag tillhör dem som är övertygad om att ideologi-
erna spelar en viktig roll. Men jag har också under
alla åren i politiken blivit påmind om att politik inte
bara är ideologi. Jag har förvånats över hur många
som vill bortse från det, åtminstone tills de själva
sitter med ansvaret i knät och måste ta hänsyn till den
bångstyriga verkligheten.
När politiker och politiska partier tvingas brottas
med samma verklighet visar det sig ofta att det, trots
skilda ideologier och värderingar, går att hitta gemen-
samma lösningar.
Det är därför jag är mer optimistisk när det gäller
möjligheterna till samverkan mellan partierna, också
över blockgränsen, än vad många andra är.
Jag har mot bakgrund av den övertygelsen under
mina år som partiledare försökt anslå en försonlig ton
i debatten, att vara öppen för samverkan och att i
bland agera samarbetsingenjör.
Trots det är det säkert många av mina riksdagskol-
leger som snarare minns att jag och mina partivänner
har varit snara till strid - för eget rum i långvården,
för human flyktingpolitik, u-landsbistånd, handikapp-
reform, barnomsorgslag, pappamånad, standardtrygg-
het i socialförsäkringarna och mycket annat.
Både den ena och den andra bilden är riktig. Jag
har aldrig upplevt att politik handlar om att välja
mellan samarbete och konfrontation, utan om att des-
sa strävanden, hur konstigt det kanske än kan låta för
en del, går att förena.
Fru talman! I maj i år hade jag förmånen att som
regeringens representant delta vid installationen av
Nelson Mandela som Sydafrikas första demokratiskt
valda president. Det var en enastående upplevelse.
Den innebar också för min personliga del att en cirkel
slöts.
Vi som var unga liberaler under 1960-talet enga-
gerade oss starkt i motståndet mot apartheidsystemet i
Sydafrika. Ett par av mina yngsta klubbkamrater i
klubben hemma i Södertälje - Per Gunnar Holmlöv
och Joakim Forsgren - upptäckte en dag att det serve-
rades sydafrikanska apelsiner i skolorna. Vi skrev
tillsammans till Skolstyrelsen i Södertälje och tyckte
att våra skolor skulle delta i den frivilliga bojkott av
sydafrikanska varor som förekom på den tiden. Skol-
styrelsen delade, till vår stora glädje, vår uppfattning,
och de sydafrikanska apelsinerna försvann från sko-
lorna i Södertälje.
När jag så småningom blev partiledare knappt 20
år senare fanns apartheid fortfarande kvar på den
politiska agendan. Sommaren 1986 hettade det till i
den svenska debatten. Jag och Folkpartiet föreslog då
att Sverige skulle inleda en handelsbojkott mot Syd-
afrika. Efter en lång och hård debatt som pågick under
flera månader gav den socialdemokratiska regeringen
så småningom med sig.
Betydde nu allt detta något för utvecklingen i Syd-
afrika? Eller var det bara fråga om något slags inrikes
utrikespolitik?
Det går naturligtvis inte att mäta effekten av den
svenska bojkotten som isolerad åtgärd - och än mind-
re av vår aktion mot de sydafrikanska apelsinerna i
Södertälje på 60-talet. Men det är i dag en utbredd
uppfattning bland bedömare i Sydafrika - det kom
fram många gånger vid mitt besök där i maj - att de
internationella ekonomiska sanktionerna spelade en
avgörande roll för utvecklingen i Sydafrika.
Därmed tyckte jag mig också få bekräftelse på att
det var rätt 1986-1987 driva igenom den svenska
handelsbojkotten.
Men det mest fantastiska var ändå att besöka kåk-
städerna utanför Kapstaden - Khayelitsha och Cross-
roads - där många av de svarta, många illitterata, väl
kände till Sverige och tackade för det vi hade gjort för
friheten och demokratin i Sydafrika. De framhöll
alldeles särskilt att det tacket inte bara avsåg det offi-
ciella stödet utan också de insatser som enskilda per-
soner och organisationer hade gjort.
Ibland behöver vi påminna oss om att politik är
viktigt, ja, avgörande för mänsklighetens framtid.
Därför är det angeläget att så många som möjligt
engagerar sig politiskt. Enskilda individer kan spela
en betydelsefull roll. Att det gäller sådana personlig-
heter som Nelson Mandela är alldeles självklart. Men
vi skall inte heller glömma sådana insatser som gjor-
des av t.ex. Per Gunnar och Joakim hemma i Södertäl-
je på 60-talet.
Fru talman! Problemen för Sydafrika är inte över.
Men utvecklingen inger trots allt hopp. Vad som im-
ponerade på mig var den strävan efter försoning som
jag mötte överallt - eller ubuntu, som de svarta i Syd-
afrika talar om.
Mer av ubuntu är vad vi skulle önska oss också i
relationerna mellan människorna i det forna Jugosla-
vien. Den tragedi som utspelar sig inför våra ögon är
ofattbart grym. Allt vad humanitet heter är som bort-
blåst. Tortyr och mord tillhör vardagen.
Mikael Wiehe har i sin sång om den lilla flickan
Nadja från Sarajevo fångat något av den hopplöshet
som vi alla känner. Låt mig, även om den egentligen
skall sjungas, läsa sången:
Nadja, vem har tatt dina vantar?
Nadja, vad har hänt med din sko?
Medan flingorna faller, medan skuggorna växer,
är det nånting som droppar, som är klibbigt som blod.
Nadja, har du redan lekt färdigt?
Nadja, är det roliga slut?
Fick du inte va med mer i det nya Europa?
Och vad är det som rinner från din trasiga blus?
Nadja, vem har tatt dina somrar?
Vem har tatt dina vårar?
Vem har stulit din tid?
Nadja, vem besköt dina drömmar?
Vem begravde din längtan?
Vem har tagit ditt liv?
Nadja, var är alla dom kloka?
Dom som styr och bestämmer,
dom som säger dom vet?
Nadja, var är alla dom starka?
Alla dom som regerar,
vill dom ingenting se?
Nadja, det är ingen som svarar.
Nadja, det är ingen som hör.
Medan flingorna faller i det nya Europa
finns en blodfläck som växer medan drömmarna dör.
Varje dag dör människors drömmar i Bosnien.
Och vi känner vanmakt och hjälplöshet. Till det lilla
vi kan göra hör att rädda några individer undan krigets
fasor.
Jag medverkade själv till det beslut om Bosnien
som regeringen fattade i juni 1993. Beslutet växte
fram ur ett omöjligt moraliskt dilemma: Å ena sidan
kravet på att dem som redan hade kommit hit skulle få
uppehållstillstånd och därmed en ny livschans i Sveri-
ge, å andra sidan insikten att vi i Sverige inte ensam-
ma skulle klara av att ta emot alla de flyktingar som
skulle vilja komma hit.
Beslutet innebar att 40 000 bosnier som befann sig
i Sverige skulle få uppehållstillstånd men att den
fortsatta invandringen reglerades genom bl.a. visering
och flyktingkvot. Vårt beslut var - jag vill fortfarande
hävda det - en rimlig lösning i en oerhört svår situa-
tion.
Med de informationer som nu når oss om hur
bosniska flyktingar behandlas i Kroatien framstår det
som nödvändigt att nu kraftigt öka det svenska flyk-
tingmottagandet från området. I all ödmjukhet vill jag
vädja till regeringen att medverka till det.
Fru talman! Detta får bli min sista önskan till re-
geringen från denna talarstol.
(Applåder)