Partiledardebatt

Fru talman! Vi har i dag att summera hösten 1994,

en politiskt händelserik höst som i efterhand kommer

att minnas för framför allt två saker, tror jag.

Den första är - det är alldeles självklart, för hu-

vuddelen av oss i denna riksdag - positiv: Det var

hösten då Sverige äntligen och slutgiltigt bestämde sig

för att ta det stora steget in i det stora europeiska

samarbetet, att ge Sverige och oss alla rösträtt i det

europeiska samarbete som kommer att betyda så

mycket för fred och utveckling i vår del av världen.

Kring den frågan kom också många, inte minst vi

partiledare, att utveckla ett konstruktivt och bra sam-

arbete trots många meningsmotsättningar i övrigt.

Innan jag går in på bataljerna i övrigt vill jag passa på

att framföra ett tack, inte minst till Ingvar Carlsson,

för ett bra samarbete i en fråga där vi trots en del

skilda meningar kunde förenas och göra en del som

jag tror var bra för landet.

Det andra som denna höst kommer att minnas för

är däremot enligt min mening mindre bra. Detta var

hösten då Sverige försökte vända om och slå in på en

politisk väg som bara kan leda tillbaka. Vi har fått

massiva skattehöjningar på allt och på alla. Vi har fått

dogmatiska återställare på ett sätt som nog få fullt ut

hade väntat. Men än allvarligare än så: Vi har fått en

politik som inte ens själv har gjort anspråk på att ha

perspektiv eller framtidsinriktning.

Det är vägen tillbaka. Det vi har sett denna höst i

detta avseende är en i ordets egentliga bemärkelse

reaktionär politik. Man har inte fört fram några egna

idéer, men man har dogmatiskt vänt sig mot de idéer

som vi företrädde om förnyelse och förändring under

den föregående mandatperioden. Därtill företräder

man en konfrontationslinje som strider mot vad som

har sagts tidigare.

Jag är inte den som skall lägga mig i detaljerna i

den diskussionen, men jag noterade att efter det att

man summariskt avvisat den möjlighet till regerings-

samarbete över blockgränserna som en gång faktiskt

fanns, fann man en snäll satellit i fru Schyman och

hennes salongslängtande f.d. kommunister. Det är

denna rödröda reaktion som har kommit att styra

politiken i Sverige denna återställarhöst 1994.

Jag skall inte säga att den situation som vi lämna-

de över inte innefattade problem och utmaningar. Så

var det förvisso. Men i viktiga hänseenden var och är

det fortfarande en situation med mycket stora möjlig-

heter.

Jag talade i våras under valrörelsen om att vi hade

en möjlighet till en gyllene period för Sverige. Efter

krisen var det mycket som var på väg åt rätt håll.

Sedan förra året har läget på arbetsmarknaden konti-

nuerligt förbättrats. Vi har gått mot och vi går fortfa-

rande mot en lägre arbetslöshet och högre sysselsätt-

ning.

Sedan förra året har också underskottet i statsfi-

nanserna börjat minska efter alla de problem vi har

haft. Med den förstärkta sparplan som diskuterades

och beslutades här i riksdagen i våras, med en god

tillväxt i ekonomin och med det förtroende som leder

till sänkta räntor fanns det mycket goda möjligheter

att stabilisera statsskulden till senast 1998.

Det var en situation med möjligheter. För tre år

sedan övertog vi en ekonomi i fritt fall - kraftigt sti-

gande arbetslöshet, snabbt ökande underskott och

dramatiskt fallande produktion. Regeringen Carlsson

har däremot denna höst övertagit en ekonomi i tydlig

uppgång med kraftigt sjunkande arbetslöshet, snabbt

fallande underskott och dramatisk ökande produktion.

Vår långsiktskris i Sverige har till stor del varit en

kris i tillväxten. Under 20 år har vi halkat efter och

inte förmått att värna och vidareutveckla basen för vår

välfärd. Vi kom nu in i den stora krisen i början på

90-talet. När vi lade upp den ekonomiska politiken

sade vi att vi långsiktigt måste skapa bättre möjlighe-

ter för tillväxt, jobb och välfärd i Sverige. Till mitten

av 90-talet måste vi ha uppnått en tillväxt som mot-

svarar genomsnittet i Europa för att under andra hälf-

ten av 90-talet kunna befinna oss i den övre delen. Vi

skall inte halka efter utan ta igen och bli bäst igen.

Det skall vi vara. Om vi klarade det, så kan vi klara

mycket annat. Om vi inte klarade skulle vi förr eller

senare komma att stå där med krisen igen. Det kräv-

des åtgärder.

Vi vidtog en del åtgärder. Det var inte helt lätt mitt

i det arbetslöshetens stålbad som Kjell-Olof Feldt

hade talat om. Det krävdes att politiken fortsatte och

att den inte gick snett.

I partiledardebatterna i höstas, omedelbart efter

den tämligen perspektivlösa regeringsförklaringen,

varnade jag för att den s.k. Perssonplanen skulle visa

sig vara en pytteplan i förhållande till de problem som

vi måste ta oss an för att göra den gyllene perioden till

en reell möjlighet. Jag sade att förr eller senare -

snarare förr än senare - måste även ni socialdemokra-

ter inse att det handlar om att spara på utgifterna om

vi skall klara det här. Jag sade att det avgörande är att

regeringen snabbt presenterar en ekonomisk politik

som har en sådan trovärdighet att räntorna omedelbart

skulle börja röra sig neråt. Förutsättningarna var goda

i och med resultatet av folkomröstningen.

Nu har det under hösten visat sig att våra farhågor

tyvärr var riktiga och att regeringens förhoppningar

var felaktiga.

I går kom OECD med sin rapport. Det måste ha

varit en kalldusch. Jag hörde att finansministern för-

sökte klara sig på en presskonferens genom att säga

att han inte hade läst rapporten. Jag hoppas att han har

läst den nu. Om inte annat bör han ägna helgen åt den.

OECD-rapporten visar på konsekvensen av en

politik där man massivt höjer skatter. Därmed dämpas

tillväxten, förtroendet minskar, räntorna ligger kvar

på en hög nivå och statsfinanserna klaras inte av

långsiktigt. Vi kan säga att det är en hotbild, men det

är en hotbild som har ökat i realism genom den politik

som har bedrivits under denna höst. Vad man har

åstadkommit i den ekonomiska politiken är enbart

höjda skatter på som gott som allt och alla.

Den i gårdagens ekonomisk-politiska debatt här i

riksdagen osedvanligt pompöse herr Persson och den

snälla satelliten Schyman har "dunkat igenom" skat-

tehöjningar på 55 miljarder kronor. Det är inte bara

svenskt rekord, det är sannolikt världsrekord i skatte-

höjningar på så kort tid.

Ingvar Carlsson skickade i valrörelsen brev till

väljarna. Det var snällt gjort av honom. Han skrev:

Vad skulle vi ha för intresse av att chockhöja skatter-

na? Det ger varken fler jobb eller bättre ekonomi för

Sverige totalt sett.

Jag håller fortfarande med om vad Ingvar Carlsson

skrev till väljarna i valrörelsen. Om man chockhöjer

skatterna leder det varken till fler jobb eller bättre

ekonomi för Sverige totalt sett. Just detta har Ingvar

Carlsson gjort. Han har chockhöjt skatterna långt

mera än han vågade tala om. Konsekvenserna framgår

av OECD:s rapport - lägre tillväxt, högre räntor och

en bekymmersam situation som måste hanteras och

som man denna viktiga höst har missat att ta tag i på

det sätt som man måste göra.

Perssonplanen var en pytteplan. Det blev en felak-

tig vridning av politiken genom alla skattehöjningar.

Nu sitter man där - om jag har förstått tidningsuppgif-

terna rätt - och diskuterar besparingar av olika slag.

Det är bra. Men det kanske inte hade skadat om ni

hade fört en del av den diskussionen även under den

tidigare mandatperioden.

För tre år sedan var den stora avgörande frågan i

denna kammare om regeringen skulle få igenom sitt

förslag om att inte höja barnbidraget. Det motsatte sig

socialdemokrater och nydemokrater. Nydemokraterna

är saliga i åminnelse, åtminstone i politisk bemärkel-

se. Det här hotade välfärden. Nu skall barnbidragen

sänkas. Det är en scenförändring som heter duga i den

politiska debatten. Konsekvens är förutsättning för

förtroende i politik. Inkonsekvens leder förr eller

snarare till bristande förtroende.

Det behövs besparingar. Vi har alla ett ansvar för

landets ekonomi. Vi moderater har lagt fram ett för-

slag här i kammaren om besparingar på 73 miljarder

kronor. Det skulle väl vara underligt om ni inte lyck-

ades finna 20 av dem som ni skulle kunna svälja.

Låt mig innan min taletid är slut säga att ni inte

skall förvänta er att vi skall ställa upp på en politik

som i avgörande hänseenden leder fel. När jag nås av

uppgifter via media om att det ni tänker göra är att ta

bort karensdagen och sänka barnbidraget, vill jag bara

säga att ni nog får leta upp någon annan som tycker

att den kombinationen är bra. Den leder faktiskt fel.

Den kostar, när det gäller karensdagen, mycket mera

samhällsekonomiskt och förr eller senare även statsfi-

nansiellt, än vad ni sparar på att sänka barnbidragen.

En sänkning av barnbidraget kan vara en nödvän-

dighet, men det är inte bra. När man förändrar ka-

rensdagen leder det fel i varje tänkbart hänseende. Ni

har missat denna höst. Det blev skattehöjningar, en

rödröd reaktion och en dogmatisk återställarpolitik. Ni

har missat möjligheterna att komma på rätt kurs. Nu

skall ni försöka en gång till. Se då till att ni tänker

efter före - annars kan slutet komma ganska snabbt.

(Applåder)