Fru talman! Det har framgått av debatten att det
finns mycket att diskutera. Tiden tillåter inte mer än
ett litet axplock.
Bengt Westerberg började med att säga att han
kände ett vemod. Låt mig säga att jag förstår det.
Vemodet ligger inte bara hos Bengt Westerberg. Det
ligger hos oss alla - partiledare och andra - som un-
der de år som Bengt Westerberg har varit verksam
både som partiledare och tidigare i andra egenskaper
haft förmånen att samarbeta med honom.
Jag har sagt i andra mindre sammanhang och jag
säger gärna i detta något större sammanhang att jag
tror att det inte på mycket lång tid - hela den tid jag
varit politiskt verksam - har funnits någon enstaka
person som jag har haft så mycket utbyte av att sam-
arbeta med som Bengt Westerberg.
Jag har lärt känna honom som en person som sä-
ger vad han tycker och tycker det han säger och som
alltid vill övertyga andra med hederligheten och sina
värderingar som det främsta instrumentet. Han kom-
mer inte att gå till den politiska historien som någon
ledande taktiker, men han kommer att gå till den
politiska historien som en man som alltid slogs för sin
övertygelse, och också som en person som alltid var
redo att låta sig övertygas.
Däri ligger den politiska styrkan: att ha modet att
stå för egna uppfattningar men också alltid ha öppen-
heten att låta dem omprövas.
Jag kommer att sakna Bengt Westerberg här i kamma-
ren, om än icke i andra sammanhang.
Så till Ingvar Carlsson. Historieskrivningen om
ekonomin förblir att vi för tre år sedan hade en eko-
nomi i fritt fall medan vi nu har en ekonomi i klar
uppgång. Visst har det varit bekymmersamt och är det
fortfarande, med både arbetslöshet och underskott,
men sedan ett år tillbaka minskar arbetslösheten och
underskotten i statsbudgeten.
Ingvar Carlsson talar om skuldsättning av Sverige.
Jag förde många debatter från denna talarstol mot en
socialdemokrati som ville skuldsätta staten mera. Man
ville inte spara och ansåg inte att underskottsbe-
kämpningen var viktig. Man ansåg t.o.m. att den var
felaktig.
Men detta gällde historien - nu gäller det framti-
den. Ni har inlett denna mandatperiod med en skat-
techock. Jag refererar återigen ur Ingvar Carlssons
brev till väljarna: Vad skall vi ha för intresse av att
chockhöja skatterna? Det ger varken fler jobb eller
bättre ekonomi för Sverige totalt sett.
Men det är precis detta som ni har gjort. Johan
Lönnroth sade här att Vänsterpartiet när man har
kommit in i den röda salongen har fått möjlighet att
genomföra huvuddelen av stt skatteprogram. Han har
några miljarder till att klämma ut av Persson och
Carlsson, men sedan börjar det bli smärtsamt även för
Johan Lönnroth.
Dilemmat är att dessa skattehöjningar har blivit
smärtsamma för Sverige. Ingvar Carlsson säger att de
återställer förtroendet för Sverige. Inte heller Ingvar
Carlsson verkar ha läst OECD:s rapport. Där är min-
sann inget förtroende återställt.
Jag hoppas att OECD har fel. Om OECD har rätt,
har de stora skatteökningar som drabbar företagande,
tillväxt och jobb lett till att vi kommer att få så höga
räntor att inte ens drakoniska sparinsatser, som drab-
bar barnbidrag efter barnbidrag, kommer att hjälpa
när det gäller att sanera statsfinanserna. Det är vad
OECD säger. Det är så det ser ut i dag med de planer
som ni har presenterat. Det är illa och inte förtroende-
ingivande.
Jag tog fram Dagens Industris förstasida i dag när
Ingvar Carlsson sade att förtroendet för Sverige är
återställt. Där lyder rubriken: "Misstro mot Sverige".
Ingen kan känna glädje över den rubriken. OECD tror
inte på Göran Perssons planer. Och varför inte det?
Jo, det beror på skattechocken.
Göran Persson säger i TV att OECD inte har räk-
nat med de 20 miljarderna i besparingar, men det har
OECD visst gjort, och det har redovisats. Men höjer
man skatter på företagande, sparande, kapitalbildning
och arbete på det sätt som regeringen har gjort i höst,
får det de konsekvenser som OECD har beskrivit, och
då får vi inte en god utveckling. Detta beklagar jag.
Det som Sverige behöver för att verkligen ta sig
upp igen är en lång period av uthållig expansion och
en optimism inom företagsamheten, bland alla de
småföretagare som ni nu har slagit i huvudet genom
återregleringar och skatter. Det behövs också stabilitet
i lönerörelserna, vilket inte blir lättare om man höjer
inkomstskatter på det sätt som ni har gjort kommunalt
och statligt på olika sätt. Det behövs dessutom en
tilltro ute på marknaderna, något som inte underlättas
av att ni sitter i de röda salongerna och gör upp om
nya skattehöjningar.
Det är möjligt att Ingvar Carlsson har strävat och
strävar efter samarbete. Jag håller gärna med honom
om att det som han har gjort för Vänsterpartiet kanske
inte var alldeles oväntat - jag varnade för det - men
det strider mot vad han själv sade. Han sade att han
skulle samarbeta, men nu är han så nöjd med att han
har kontroll över sin lilla satellit, fru Schyman. Till-
sammans med henne skall han höja flera skatter och
göra ännu flera saker som leder till att vi får det ännu
besvärligare att klara en situation som borde klaras
med en riktig och bra politik.