Herr talman! Jag vill mycket kort replikera på två
punkter.
Det som Carl Bildt och moderaterna hittills har
presterat i fråga om utgiftsnedskärningar som motsva-
rar våra samlade förslag om utgiftsnedskärningar,
skattehöjningar, avgiftshöjningar och betalning av
avgiften till EU, räcker inte på långt när. Som jag sade
är jag på mitt generösa humör i dag, så att vi väntar
till januari då vi får tillfälle att återkomma i frågan.
Men jag kommer inte att glömma den.
Till Bengt Westerberg vill jag bara säga att tyvärr
är inte den stora statsskulden ett bevis på en aktiv
konjunkturpolitik. Men jag nöjer mig med detta just
nu.
Det är klart att vi alla är medvetna om att det är en
mycket svår situation som Sverige befinner sig i. Det
har t.o.m. sagts att det är litet grand av moment 22.
Det gäller att dra ner på utgifterna, så att vi får ned
räntan. Samtidigt får man inte göra det på ett sådant
sätt att efterfrågan stryps.
Jag är ändå optimistisk om att vi skall klara den
svåra uppgiften. Vi har en högt utbildad arbetskraft.
Sedan fyra fem år tillbaka har vi faktiskt en ganska
låg inflation. Vi börjar att få ett överskott i bytesba-
lansen. Investeringarna ökar kraftigt med hjälp av det
i och för sig låga kronvärdet.
Det är mycket som tyder på att vi skall kunna
åstadkomma en stabilisering av statsskulden t.o.m. ett
år tidigare än vad vi talade om i valrörelsen. Nu gäller
det att kunna gå vidare med denna politik så att rän-
torna sjunker och kronan stärks, så att vi får till stånd
en ökning av den totala produktionen och så att vi
återigen kan få till stånd en optimism och framtidstro.
Det är ändå är grunden för att vi skall klara Sveriges
och innevånarnas välfärd och trygghet.
Jag vill, herr talman, i detta mitt sista inlägg fram-
för allt rikta mig till Bengt Westerberg.
Bengt Westerberg har som folkpartiledare varit en
mycket skicklig motståndare. Han har haft ett starkt
engagemang, som har gjort intryck långt utanför det
egna partiet, i frågor som den generella välfärden,
kampen mot rasismen, kampen för, som vi också har
hört i dag, en generös flyktingpolitik och ett starkt
engagemang i jämställdhetsfrågorna.
Han har varit en samarbetsingenjör i viktiga och
svåra frågor som skattereformen och energipolitiken,
för att nämna två exempel.
Samtidigt har jag läst och hört honom säga att
detta att vara partiledare ibland är en mycket ensam
uppgift.
Jag vet att många blir förvånade när partiledare
säger detta. Men det är faktiskt så. Förmodligen måste
det vara så. Även i det mest ömsinta parti fungerar det
på det sättet att partiledaren är den sista utposten, som
i viktiga och svåra lägen måste ta ett yttersta ansvar.
Det tror jag att varje någorlunda mänsklig politiker
känner, och Bengt Westerberg är en mänsklig politi-
ker.
Det är också ett otacksamt jobb att vara partiledare
ibland. Det kan till och med vara ganska brutala vill-
kor.
Samtidigt, för att få litet balans i detta, måste jag
också säga att det är en av de mest stimulerande ar-
betsuppgifter som man kan ha. Annars skulle vi inte
sitta så länge som vi gör, gissar jag. Jag är säker på att
Bengt Westerberg har känt den stimulansen och det
stödet på många sätt. Men det är naturligtvis som för
alla partiledare, man möter framgång och drabbas av
motgång.
När nu Bengt Westerberg väljer att träda tillbaka
vill jag som socialdemokratisk partiordförande rikta
ett uppriktigt tack både för striden och för samarbetet.
För det är så det skall fungera i demokratin.
Jag vill också till talmännen, till riksdagsledamö-
terna och till personalen rikta en önskan om en god
jul, utan färgbeteckning, den klarar var och en av
själv, och en förhoppning om ett gott nytt år.
(Applåder)
Partiledardebatten var härmed avslutad.