Fru talman! Det kan inte vara särdeles svårt att
gissa att i synnerhet den kommande månaden, när
helgfriden tonat bort, kommer att handla om Sveriges
ekonomi. Något radikalt måste göras åt statsskulden.
Det är alla överens om. Vi vet att allt tal om att skaffa
fram arbetstillfällen och bevara välfärden är av noll
och intet värde om Sverige inte får fason på sin eko-
nomi. Statsbudgeten som presenteras den 10 januari
kommer därför naturligtvis att studeras noga från alla
håll och kanter. Det måste finnas entydiga tecken i
den på att statens utgifter minskar och att skattehöjar-
vägen är stängd framöver.
Ingen kan kritisera den regering som under nuva-
rande ekonomiska förhållanden pressar ner utgifterna
och sparar. Verkligheten kräver helt enkelt detta. Men
så kort minne har väl ändå inte Ingvar Carlsson, Mona
Sahlin och Göran Persson att de inte kommer ihåg att
det de nu är i färd med att utsätta det svenska folket
för kallades enbart för tre fyra månader sedan för att
rasera välfärden.
Jag menar att det är utmärkande för svensk politik
att den icke-socialistiska oppositionen är mycket
hovsam. Av hävd, märkligt nog, är det socialdemo-
kratin som kräver att få bestämma vilka frågor som
skall tas upp på den politiska dagordningen. De
icke-socialistiska partierna nöjer sig med detta tämli-
gen fogligt. Men det får ju faktiskt vara måtta på
lusten att ständigt svälja, tåla och tiga.
Erinra er själva nu, Ingvar Carlsson, Mona Sahlin
och Göran Persson, hur ni under tre hela år påstod att
den förra regeringens politik försatte kommunerna i
ren misär. Åldringsvård, barnomsorg, sjukvård och
skola hamnade i ett miserabelt tillstånd enligt social-
demokraterna. Nu skall ni ta ifrån kommunerna än
mer och lägga på dem ännu fler bördor. Vad kommer
ni att kalla det tillstånd som kommunerna då hamnar
i? Misär kan ju inte räcka som uttryck.
Ni påstod att den förra regeringen struntade i ar-
betslösheten. Nu har ni regerat i cirka tre månader,
den tid som ni lovade skulle vara den längsta tid nå-
gon ung människa skulle behöva gå arbetslös. Vad har
gjorts under den tiden? Det mesta man hittills hört om
arbetsmarknadsministern är att han älskar att stanna i
Piteå. Om ni socialdemokrater hade varit en smula
måttfulla i opposition hade ni inte behövt ha det så
besvärligt och tufft nu.
Fru talman! Socialdemokraternas politik har kal-
lats återställarpolitik. Det är knappast ett rimligt ut-
tryck. Det är ju ren återfallspolitik som nu bedrivs.
Det verkar som om socialdemokraterna har så kort
minne att de inte har lärt sig det ringaste av sina tidi-
gare misstag.
Folk som tidigare hade arbetslöshetskassa skall
inte få det längre. Facket skall bestämma. Det är ing-
en frisk arbetsmarknadspolitik ni ämnar bedriva.
Rätten att välja skola skall tydligen strypas på något
sätt. Hur blir det egentligen för friskolorna? Hur länge
skall ovisshet råda? Flerbarnsfamiljerna skall få det
sämre. Alla barnfamiljer skall få sin standard urhol-
kad, som det hette förr. Den valfria barnomsorgen har
stoppats.
Och inte nog med det. Nu påstås det av och till
från socialdemokratiskt håll - vad som är rätt och sant
vet inte vi - att den bästa lösningen är att göra barnbi-
draget behovsprövat. Och kanske det, men för tre
månader sedan sade Ingvar Carlsson, med hänvisning
till sin barndom i Borås, att detta var totalt omöjligt.
Tidigare kallade socialdemokrater det de nu själva
bedriver för högerpolitik. Men när barnfamiljerna nu
sätts åt och föräldrar inte vet hur de skall få ekonomin
att gå ihop ställer socialdemokraterna till med dans
kring julgranen på sitt kansli för att fira.
Det är märkligt att varje gång det blir tal om att
individerna själva skall få välja och bestämma drab-
bas socialdemokratin av något slags ideologisk frossa.
Naturligtvis skall de svaga grupperna i samhället ha
stöd och hjälp. Att arbeta för rättvisa och jämlikhet är
en självklarhet. Vi kan aldrig tolerera att vissa grupper
hamnar vid sidan om. Men det är inte alls det samma
som att vi tror oss om att veta bäst och att klara av att
förmyndarlikt fatta beslut åt alla. Vi är övertygade om
att framtiden kommer att kräva att politiker vågar ge
upp en del av sina maktambitioner, lämna över be-
slutsrätten till individer, familjer och enskilda grupper
och dessutom se till att tillräckligt stöd ges så att be-
slutsrätten inte enbart blir teoretisk, utan också funge-
rar i praktiken.
Fru talman! Under senare år har vi alla tyvärr haft
många tillfällen att uppröras och känna förtvivlan.
Vardagen har för många handlat om våld och vanvett,
om mobbning, om främlingsförakt, om rotlöshet och
otrygghet. Det finns ingen som har alla svar på vad
som behöver göras för att bäst främja det trygga och
varma samhället. Jag har inget intresse av att peka ut
någon eller något parti som mindre engagerat för att
skapa den goda samhällsgemenskapen.
Men vi kristdemokrater vill gärna understryka att
skall vi vara på väg åt rätt håll i samhället, skall vi
kunna minska våld och vanvett i stället för att ständigt
enbart höra att våldet inte ökat, men blivit brutalare,
måste vi också börja våga tala om föräldrars och fa-
miljers oersättliga roll. Då måste vi uppamma den
idealitet som folkrörelserna består med. Då måste vi
se till att individer får uppleva att de räknas, får känna
sig efterfrågade, får vara med och skapa och ta an-
svar.
Vi kristdemokrater är övertygade om att Sverige,
och varje välfärdsland, måste hålla sig med en radikal
fördelningspolitik. Vi tvivlar inte ett uns på att social-
politiken måste omfatta alla och inrikta sig på att lyfta
de svaga grupperna i samhället. Men för att det enga-
gemanget skall tändas och för att egoism och förakt
för svaghet skall kunna trängas tillbaka fordras det
inte enbart frejdiga aktiviteter och idéer om hur skat-
teintäkterna till staten skall ökas. Det fordras värde-
ringar. Det fordras att vi slår fast att människovärdet
är viktigare än penningvärdet, trots en hisnande
statsskuld och ett förskräckande budgetunderskott. Vi
kristdemokrater är övertygade om att en radikal och
rättvis politik kan, för att inte säga måste, kombineras
med en fast värdeförankring.
Fru talman! Vi dikar inte ur våldsträsken enbart
genom att satsa pengar och starta aktioner. Vi måste
ge barn och ungdomar ideal och visioner. Vi måste
sätta gränser och befria dem från en massa våldspå-
verkan, som vi väl ändå alla begriper är till skada. Det
är orimligt att vi vuxna skall låta en massa totalt hän-
synslösa krafter dränka våra barn och ungdomar i en
smörja som är hopkokt av människoförnedring och
våld, och sedan kritisera dem när de fastnar i den.
Jag efterlyser inte censur, men jag hävdar att vux-
ensamhället bär ansvar för att inte skapa de positiva
motkrafterna. De åren då det ordades om en värde-
neutral skola, skapades det ett vakuum för andra
krafter än de demokratiska och ansvarstagande. I dag
finns det knappast någon som inte understryker att
föräldrar måste vara mer tillsammans med sina barn,
att pappor inte får hålla sig undan utan måste finnas
där under uppväxtåren, så att barnen får möjlighet att
identifiera sig med sina föräldrar. Samtidigt som
dessa självklara och angelägna signaler går ut från
alla håll och kanter, satsar politiker på att minska
flerbarnstilläggen, minska barnbidragen, ta bort vård-
nadsbidraget, dvs. försvåra för föräldrar att ge mer tid
åt sina barn och vara mer tillsammans med sina barn.
Fru talman! Vi kommer med all sannolikhet fram-
över att få rejäla debatter om den besvärliga familjee-
konomin för många. Men vi får inte glömma att fa-
miljepolitik inte enbart handlar om pengar. Det hand-
lar om att skapa fasta relationer, om att överföra etis-
ka värderingar, om att ge tid och kärlek och omtanke.
Vi kan koncentrera oss på hur folkhemmet, bild-
ligt talat, är möblerat, och det är självfallet en viktig
debatt. Men vi har verkligen också all anledning att
resonera om hur vi skapar värme och trivsel, gemen-
skap och ansvarstagande.
(Applåder)