Fru talman! Ledamöter, ni på läktaren och alla ni
som lyssnar på radio eller tittar på TV! Ofta när jag
lyssnar på den politiska debatten blir jag förundrad.
Ibland blir jag förskräckt, och ibland blir jag t.o.m.
förbannad. Orsaken till detta är att jag och vi miljö-
partister inte känner igen oss i mycket av den verklig-
hetsbeskrivning som ges här i talarstolen. Vi känner
ett främlingskap inför väldigt mycket av det som sägs.
I den här talarstolen talas det mer om ekonomiska
teorier än om människors liv. Vi som sitter här är ofta
mer oroliga för fallande kronkurser än för fallande
människor. Vi pratar ofta som om människan vore
förminskad till en ekonomisk varelse, vars främsta
uppgift här i livet är att vara en kugge i ett ekonomiskt
hjul.
När hade vi en debatt om vad som är de mänskliga
värdena? När hade vi en debatt om människors läng-
tan och behov av sammanhang?
Jag tror att vi måste utgå från mänskliga värden
och människors behov av sammanhang, frihet, kärlek,
tid och trygghet när vi pratar ekonomi.
För samhället är till för människor av kött och
blod, inte för pengar.
Vi måste lära oss att se kvalitativa värden och mål
i stället för kvantitativa värden och mål.
Det här kanske låter självklart, men det är det fak-
tiskt inte i den här riksdagen. Här talar vi fortfarande
om tillväxt mätt i kvantitativa BNP-termer i stället för
att tala om livskvalitet och innehållet i det liv som vi
lever. Fortfarande talas det mer om ekonomisk tillväxt
än om mänsklig utveckling.
Man kan få Nobelpris i ekonomi om man förklarar
spelmodellen eller t.o.m. om man påstår att naturen är
utbytbar mot annat kapital. Men man får inget Nobel-
pris om man utformar en ekonomisk teori som bygger
på människors lika värde och på de spelregler som
naturen sätter, dvs. ekonomiska teorier som har global
rättvisa och överlevnad som mål.
Herr talman! Radiolyssnare och TV-tittare! Här i
denna kammare har det fattats beslut under hösten
som leder bort från det hållbara samhället. Jag är rädd
att en majoritet under våren kommer att fatta beslut
som också leder bort från ett solidariskt samhälle.
I höstens uppgörelser har skattehöjningarna varit
större på arbete och arbetstid än på miljöförstöring
och energi. Det innebär att industriella kretslopp,
återvinning av material, reparationer och underhåll -
dvs. det som är grunden för ett kretsloppssamhälle -
blir dyrare än i dag. Regeringens uppgörelse med
Vänsterpartiet innebär steg bort från det uthålliga
samhället.
Ansvaret vilar mycket, mycket tungt på dem som
har accepterat detta.
Det är pinsamt för att inte säga tragiskt att behöva
konstatera att EU-kommissionens ordförande Jacques
Delors har större insikter om detta än Ingvar Carlsson
och Gudrun Schyman. Jacques Delors och Miljöpar-
tiet är i varje fall överens om en sak: skatteväxling är
nödvändigt. Det är nödvändigt att sänka skatten på
arbetstid och höja skatten på energi, råvaror och ut-
släpp så att det blir ekonomiskt lönsamt för företagen
att investera bort miljöförstöringen i stället för att
investera bort människor.
Jag vill också klargöra att Miljöpartiet de gröna
inte kommer att delta i någon som helst uppgörelse
med regeringen som innebär steg tillbaka på miljöom-
rådet. Vi har inte fått ett sådant mandat från våra
väljare. Det kanske andra partier har fått, men vi har
inte fått det. Det är tragiskt att det finns partier som
uppmuntrar den sämsta sidan hos Socialdemokraterna
- t.ex. Vänsterpartiet då det gäller höjda avgifter på
arbetstid och Moderaterna då det gäller sänkt bistånd.
Men jag skall erbjuda Ingvar Carlsson en riktigt bra
julklapp inför julen. Jag skall återkomma till det litet
senare.
Vad gör då regeringen - och för den delen även de
borgerliga - för att minska arbetslösheten? Ja, inte
skatteväxlar man. Och så håller man fast, likt en åder-
förkalkad papegoja, med sitt envisa tjat om 40-
timmarsveckan, som om 40 timmars arbetsvecka var
en naturlag, det absolut optimala.
Arbetslösheten är hög. Det finns igenting som ty-
der på att den kommer att gå ner till något så när
mänskliga nivåer. Det finns inga utredningar, vad jag
har sett, som gör gällande att det någonsin i det mate-
riellt mogna samhället, som det svenska, kommer att
bli så mycket mer arbete än i dag. Tekniken, skatte-
systemet och metoderna har förändrat förutsättningar-
na på gott och ont. Bara för att arbetarrörelsen hade
40-timmarsveckan som mål kan man väl inte inbilla
sig att tiden tog slut när man nådde dit.
Detta vet Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg
och alla andra manliga partiledare. Men ändå blocke-
rar ni sänkt normalarbetstid, och därmed gör ni inte
det ni kan för att komma till rätta med arbetslösheten.
Tvärtom blir ni skyldiga till onödigt hög arbetslöshet.
Den som vet vad djup och bred arbetslöshet inne-
bär i ett samhälle där så fruktansvärt mycket av män-
niskors självkänsla hänger ihop med lönearbetet vet
också att klyftorna ökar, att missbruket ökar, att vål-
det ökar, att utanförskapet ökar och att främlingsska-
pet ökar. Så länge ni inte stöder sänkt arbetstid är ni
medskyldiga, och detta måste svenska folket få veta.
Motvilligt har Socialdemokraterna nu tillsatt en ut-
redning om sänkt arbetstid. Än en gång får vi frågan
utredd, eller rättare sagt gömd i en utredning. Men nu
skulle vi kunna enas om en kompromiss. Låt oss inrät-
ta en kontrollstation vid nästa årsskifte: har inte den
totala arbetslösheten minskats till 7 % eller möjligtvis
8 % före nästa årsskifte sänks helt enkelt normalar-
betstiden fr.o.m. den 1 september 1996 till 35 timmar
i veckan med siktet inställt på sextimmarsdagen. Vi är
övertygade om att det leder till 130 000 nya jobb om
bara ca 30 % av den frilagda arbetstiden fylls på med
nya människor.
Sänkt arbetstid är för övrigt den åtgärd som svens-
ka folket tror mest på när det gäller att minska arbets-
lösheten. Många kvinnoorganisationer har drivit frå-
gan i tiotals år. Många kvinnoförbund har haft uppe
frågan. Men gubbarna sitter som proppar. Kanske
skall det nu lossa när även några manliga fackförbund
börjar inse vikten av sänkt arbetstid.
Jag vill fråga er här i kammaren, på åhörarläktaren
och alla ni som lyssnar på radio och tittar på TV: Är
det någon av er som i verkligheten i hjärtat tror att vi
kan få full sysselsättning i vårt land om vi håller kvar
vid 40-timmarsveckan? Är det någon som på fullt
allvar tror det? Jag tror inte att det finns någon som,
om man rannsakar sig själv, faktiskt tror på det.
Herr talman! I valrörelsen talade vi mycket om
skatteväxling och sänkt arbetstid. Men Miljöpartiet
talade också mycket om den s.k. marknaden. Vi kräv-
de spelregler för marknaden. Vi talade om införande
av en valutaavgift och krävde att Sveriges nya rege-
ring skulle ta internationella kontakter för att få till
dessa spelregler. Vi fick stor respons. I opinionsmät-
ningarna tappade Socialdemokraterna röster till just
Miljöpartiet.
I en TV-debatt hävdade Ingvar Carlsson att det var
önskvärt och rimligt att hitta formerna för dessa spel-
regler. Nu är Ingvar Carlsson statsminister. När tänker
Ingvar Carlsson infria sitt löfte att ta internationella
initiativ för att tygla marknaden och förse den med
regelverk? Eller var det bara en valpastej, en taktisk
finess för att ta tillbaka de väljare som var på väg till
Miljöpartiet?
Självfallet är det så att en stor statsskuld ökar den
anonyma marknadens påverkan. Därför måste vi
sanera budgeten. Det är självklart. Vi håller alltså med
regeringen om att vi måste spara, eller skära ner, som
det hette förr när man vågade använda orden litet mer
rakt.
Men hur tänker regeringen spara? Man säger att
ingenting är heligt, och suktar på såväl det generella
barnbidraget som att skära ner socialförsäkringssys-
temen till 75 % rakt över.
Detta slår fullständigt blint. Det slår både på oss
som klarar av det och på dem som inte klarar av det.
Vi som sitter här i riksdagen skulle säkert klara av
det. Men det finns mängder med människor i Sverige
som inte klarar av den typen av nedskärningar. Vi
måste ha andra lösningar.
Låt oss införa en brytpunkt i socialförsäkringssys-
temen i stället för att skära ner till 75 %. Låt den ligga
på ca 150 000 kr. Låt ersättningsnivån för den del av
inkomsten som ligger under brytpunkten vara 80 %
även i fortsättningen, men bara 40 % för den del av
inkomsten som ligger över brytpunkten.
Med vår modell har vi fortfarande kvar ett gene-
rellt välfärdssystem som bygger på inkomstbortfalls-
principen. Är Ingvar Carlsson villig att diskutera en
solidarisk nedskärning, som vi vill ha, eller anser han
att textilarbetaren i Vingåker eller undersköterskan i
Ovanåker kan dra ner lika mycket som Ingvar Carls-
son och jag? Tror inte Ingvar Carlsson att förståelsen
för nedskärningar skulle bli större om man gör som
Miljöpartiet föreslår?
Låt oss också titta på barnbidraget. Det vore fel att
minska barnbidraget lika för alla. Det finns många
familjer som inte klarar det. Jämlikhetsidealen klarar
det förmodligen inte heller, och de måste vi slå vakt
om kanske ännu mer nu, när det börjar blåsa, än förr.
Vi måste ändå titta på barnbidraget. Totalt måste
staten betala ca 20 miljarder för barnbidraget varje år.
Regeringen har sagt att man skall spara minst 3 mil-
jarder på barnomsorg och familjepolitik.
Ett sätt att se över det vore kanske att höja barnbi-
draget och göra det skattepliktigt så att man får en
bättre fördelningsprofil. Man skulle kunna utreda den
frågan och se om det ligger någonting i en sådan lös-
ning. Låt oss utreda den saken.
Det finns naturligtvis också andra sätt att spara.
Det militära försvaret är ett sådant område. Vi bör
spara 8 miljarder fram till år 1998.Vi skulle också få
en snabb och stor besparing om Spanien blockerade
ett svenskt medlemskap i EU. Då skulle vi spara en
hel del.
Nu när Ingvar Carlsson går till julvila tycker jag
att han skall fundera över att han kan bli den statsmi-
nister som går till historien som den som påbörjade
det nya. Ingvar Carlsson kan bli den som påbörjade
skatteväxlingen, den som påbörjade kärnkraftsav-
vecklingen och den som tog steget mot sextimmars-
dagen. Ingvar Carlsson skulle gå till historien som en
nytänkare och inte bara som förvaltare av en sönder-
fallande modell.
Miljöpartiets julklapp till Ingvar Carlsson är ett
stöd om han vill bli den som går till historien som
nytänkare. Det är ingen dålig julklapp.
Vägen till framtiden går inte genom stora teorier.
Vägen till framtiden går nog mer genom människors
hjärtan. Finns modet, kraften och viljan finns det
också en framtid. Men då måste vi börja tänka nytt
och tänka om och tänka längre.
(Applåder)