Fru talman! Låt mig ta upp en fråga som har före-
kommit litet grand i debatten men som har tonats ner
mer än vad jag hade väntat mig i en sådan här diskus-
sion, och det är frågan om jobben.
Det diskuteras nu oerhört mycket hur vi skall kun-
na sanera ekonomin. Det behövs naturligtvis bespa-
ringar, och det behövs säkerligen en del skattehöj-
ningar också. Men framför allt handlar det om att få
fram nya jobb. Som det sagts många gånger i debatten
behövs det ett tillskott på en halv miljon netto i det
privata näringslivet fram till sekelskiftet. Det innebär
ett bruttotillskott på kanske ett par miljoner jobb.
Samtidigt slås det ut en väldig massa jobb, varför det
kan vara fråga om ett nettotillskott på en halv miljon
jobb.
Detta kan låta fruktansvärt mycket. Men då skall
man komma ihåg att vi under det sista året fått ett
tillskott på ungefär 125 000 jobb. Det gäller nu att
kopiera denna prestation under ett antal år framåt. Om
vi lyckas med det, innebär det ett trendbrott mot
utvecklingen i det svenska näringslivet under hela
efterkrigstiden. Det har naturligtvis gått upp och ner
med konjunkturen, men totalt sett har det under den
här perioden stått still - vi har ungefär lika många
privata jobb nu som vi hade i början av 1950-talet i ett
normalt konjunkturläge.
Nu behöver vi alltså en uppgång därutöver för att
kompensera den nedgång som har skett i andra delar
av den svenska ekonomin. Det här är en svårare upp-
gift än den vi politiker har stått inför under hela efter-
krigstiden. Hela ökningen av jobben har skett inom
offentlig sektor och varit ett resultat av politiska be-
slut - utbyggnad av barnomsorg, äldreomsorg, sjuk-
vård osv.
Men nu handlar det alltså om att få enskilda män-
niskor att starta företag och få enskilda företagare att
bygga ut. Frågan är hur detta skall åstadkommas.
Den borgerliga regeringen hade en strategi eller i
varje fall en uppfattning om hur det skulle kunna gå
till. Man skulle på olika sätt förbättra näringsklimatet
genom förändringar i skattesystem, arbetsrätt osv.
Genom att tillskjuta mer pengar till innovationer och
mycket skulle klimatet för det privata näringslivet
förbättras, och på det sättet skulle vi kunna få den
expansion som är nödvändig.
Nu har de senaste dagarna inneburit att mycket av
det som vi försökte skapa har slagits sönder. Det beror
naturligtvis på att Socialdemokraterna drivs av en
annan övertygelse om hur den här expansionen skall
komma till stånd. Men än så länge har vi inte fått veta
vari denna övertygelse består och vad det är Social-
demokraterna tror skall få i gång näringslivet. Hittills
har inga som helst åtgärder presenterats för att åstad-
komma den nödvändiga expansionen.
När Ingvar Carlsson, jag och många andra har dis-
kuterat detta tidigare, har Ingvar Carlsson ständigt
sagt att det inte är skattesänkningarna, förändringarna
i arbetsrätten eller sådana saker som är viktiga utan att
det viktiga är att vi får i gång efterfrågan. Men nu kan
vi konstatera att enligt de bedömningar som regering-
en gör för de kommande åren får vi inte någon ökad
efterfrågan. Om man utgår ifrån att hushållen minskar
sitt sparande ganska kraftigt, kan vi i bästa fall få en
hushållsefterfrågan på oförändrad nivå. Någon efter-
frågedriven expansion inom det privata näringslivet
kan vi alltså inte räkna med.
Då är frågan om det finns något alternativ. Alter-
nativet är naturligtvis att en väldig massa människor
ändå finner att det är vettigt att starta företag i stället
för att vara arbetslösa eller genom att bryta sig loss
från ett större företag man jobbar i. Ett alternativ är
också att man får företag att trots den här dystra efter-
frågesituationen expandera därför att de har goda och
bra idéer. Men då räcker enligt min övertygelse inte
den politik som vi hittills har bedrivit, utan då krävs
det någonting annat. Här har som sagt regeringen
ännu inte givit några som helst besked. Dessa väntar
vi fortfarande på. Jag trodde att de skulle komma i
den ekonomisk-politiska propositionen i höstas, men
det gjorde de inte. Vi får nu hoppas att några besked
kommer i budgetpropositionen. Sker ingenting är jag
väldigt pessimistisk när det gäller möjligheterna att
till sekelskiftet få fram den här halva miljonen jobb
netto i det privata näringslivet, och då blir det också
väldigt svårt att klara de andra ekonomiska proble-
men, inklusive budgetunderskottet.
Birger Schlaug talar om att en lösning skulle vara
sänkt arbetstid, och han påstod att jag bland andra
blockerade en sänkt arbetstid. Såvitt jag vet har jag
aldrig blockerat någon sänkt arbetstid. Detta är en sak
som företagen och de anställda i hög grad kan reglera
själva. Många arbetar också kortare tid än de 40 tim-
mar som lagstiftningen maximerar arbetstiden till.
Det är emellertid ändå viktigt att påminna sig att
effekterna på sysselsättningen av sänkt arbetstid är
mycket omstridda. Många hävdar efter noggrann
forskning att en sänkning av arbetstiden inte får några
positiva effekter på sysselsättningen. Det är lätt att
påvisa att om man sänker arbetstiden utan att också
sänka lönen - jag utgår från att Birger Schlaug inte
vill tvinga fram en lönesänkning - kan man inte räkna
med några positiva sysselsättningseffekter, utan effek-
terna blir de rakt motsatta. Då kommer det att bli
svårare för många företag som i dag har snäva budge-
tar att ens behålla dagens arbetsstyrka i arbete. En
sänkning av arbetstiden skulle alltså inte lösa några
problem. Jag tror alltså inte att detta är någon bra
lösning, utan det grundläggande för att vi skall klara
den här viktiga uppgiften under resten av 1990-talet är
att skapa ett bättre näringsklimat. Jag tror som sagt att
det då handlar mycket av det vi gjorde under de bor-
gerliga regeringsåren. Har Socialdemokraterna några
alternativ så bör dessa i varje fall föras fram mycket
snabbt.