Herr talman! Den viktigaste frågan i betänkandet, som jag ser det, är definitivt att vi tydligt försöker visa på att när vi i det här sammanhanget ska förhålla oss till en kulturkrets så är dialogen utan tvekan det enda och det bästa instrument vi äger. Vi pekar på att vi från svensk sida redan har haft ett Euro-Islamprojekt, vi har Svenska institutet i Alexandria, vi har sektionen för turkisk-svenskt samarbete på det svenska generalkonsulatet i Istanbul och vi har också det som vi själva var med och bidrog till, nämligen Anna Lindh Foundation, som också ligger i Alexandria. Vi deltar väldigt aktivt i EMPA, till skillnad från andra länder. Jag tror att det är via denna dialog som vi kan komma på
speaking terms
med arabvärlden. Jag hävdar detta utifrån mina erfarenheter efter otaliga resor i området och efter att under senare tid ha deltagit mycket i sådan här dialog. Det är så man måste arbeta.
Att uttrycka förståelse för någonting är precis det arbetssätt man måste ha. Det finns också en rörelse i kvinnofrågan i arabvärlden. Det är inte så helt svart som vissa vill beskriva det. Det finns ett antal rörelser som arbetar aktivt med det, och jag skulle kunna tänka mig att Mariam Osman Sherifay, som jag ser på talarlistan, kommer att vidröra det ämnet senare.
Samtidigt som man har det förhållningssättet att man försöker förstå får man, precis som Ewa Björling säger, inte sväva på målet om var man har sina egna ståndpunkter. Men när man går in i den dialogen tycker jag att vi ska göra det genom att säga: Så här ser jag på det. Hur ser du på det?
Sedan kan man börja dialogen. Man kan inte gå in i en dialog och säga så här: Så här ser jag på det. Jag skiter fullständigt i vad du nu kommer att säga till mig.
Då är det dödfött.