Herr talman! Tack, snälla Berndt, för att du har så mycket patos och passion i detta! Det gläder mig oerhört. Jag tror verkligen på dina intentioner och på hela arbetsgruppens och hela utskottets intentioner i detta. Det är väldigt viktigt. Jag ser dem, och jag erkänner dem verkligen.
Jag kan också konstatera att mycket av skrivningarna i den slutgiltiga versionen, den som nu ligger på bordet, står bland annat jag för. Jag har bidragit med många av nyanseringarna. Det har varit ett problem med källorna. Jag sade det på presskonferensen, och jag inser att detta inte kan bli en akademisk avhandling. Analysdjupet är inte tillräckligt bra, stringensen är inte tillräckligt bra och nyanserna är inte tillräckligt bra. I grunden finns där något av att både äta kakan och ha den kvar. Å ena sidan vill man absolut svära sig fri från att behandla islam som en enhet, å andra sidan gör man det ändå. De förenas inte riktigt rakt igenom.
I början av ditt anförande i dag talade du först om kulturer, efter en kort stund om religioner och sedan hänvisade du till Arab Human Development Report. Det blir aldrig klarlagt, vilket är viktigt för en hållfast analys. Det gör att texten är lite svagare än vad vi trivs med.
Sedan är jag mycket glad för att du tog upp vår kritik punkt för punkt. Den har jag lämnat till åhörarna att själva läsa. Vad beträffar primärkällor och sekundärkällor var det, vad jag vet, jag som till exempel förde in Edward Said i texten, som både en framstående kritiker och förespråkare av goda relationer med Orienten. Jag föreslog att ni skulle gå till moskén. Det var jag som tog upp paternalismen. Jag tycker att jag bidragit till att vår text är något bättre, dock inte tillräckligt bra.
Skulle Berndt Ekholm ställa upp på att vi tar en man-till-man- eller kvinna-till-kvinna-dialog, bjuder in muslimer och sätter oss ned här i riksdagen och pratar med utgångspunkt från denna text för att verkligen skapa en dialog utan förmedling?