Fru talman! Först vill jag harangera Ana Maria Nartis starka engagemang i vilken fråga det än gäller. Vi samarbetar mycket i Interparlamentariska unionen, så det är jättefint.
Nu gäller engagemanget för kampen mot hat och våld. Jag har satts lite på spåren av Ana Maria Narti och observerat det i olika sammanhang i tidningar och artiklar. Det kommer alltmer en sådan diskussion. Man inser att man bör sätta gränser för hat och våld.
När det gäller IPU:s arbete är vi överens. Sedan är naturligtvis den svåra frågan var man ska dra gränser. På ett sätt är ditt anförande ett både-och. Vi har här tidigare diskuterat yttrandefriheten med Cecilia Wikström. Jag förstår att detta är en central fråga för Folkpartiet.
Jag delar också uppfattningen att vi "misshandlar" judiska företrädare. Vi klipper till direkt om det är så. Vi "misshandlar" kristna företrädare i Sverige och i andra länder. Vi "misshandlar" i det här fallet muslimer. Hur det är med andra religioner är jag inte så underkunnig om. Men vi "misshandlar" andra människor på andra sätt.
När jag nu får chansen vill jag säga att det svenska debattklimatet är ungefär som: En fråga i taget, och tycker du inte som jag ska du hålla tyst. Det är vad jag känner, och det är inte bra att är så.
Jag menar när det gäller yttrandefriheten att vi ska vara väldigt rädda om den. Men man måste i varje gärning som man gör fundera över konsekvenserna av vad man gör, oavsett om yttrandefrihet är någonting annat.
Om i det här fallet yttrandefriheten leder till att man djupt skadar andra människor, kanske för andras liv till ände, och på andra sätt skadar centrala samhälleliga intressen måste det ändå vara rätt att känna ett ansvar i den situationen även om lagen inte sätter en gräns.