Herr talman! Det var en mörk natt. Inne i den gamla skolan räknade man rösterna efter valet 1996 i Palestina. Vi har alldeles glömt att det var ett val. Sedan gick så mycket fel, och så många förhoppningar krossades.
Karlavagnen stod på ända, som den gör i Orienten, och månen låg tryggt på rygg. Alla talade arabiska. Jag begrep ingenting. Men det fanns en stämning av att vi ändå var på ett gemensamt uppdrag. Det var demokratin som stod i fokus. Allt det som förenade oss som människor var mycket större än det som skilde oss åt. Därför är det betänkande som nu har presenterats riktigt spännande och bra.
Det är under samma himmel vi människor lever. Vi har sett en historisk växelverkan, där vi har varit beroende av varandra. Nu låter det som om den arabiska och muslimska kulturen är evigt fördömd till fattigdom och terrorism. Men det var från dem som ljuset lyste när mörkret var kompakt i Europa före medeltiden. Det var via araberna, det arabiska språket och muslimer som forskningen tog fart i Europa. Vi har ibland så korta perspektiv, för vi glömmer att vi lever under samma himmel och är beroende av varandra.
Kanhända det är detta som skulle ha behövt förstärkas ännu mer i betänkandet från utrikesutskottet. Det finns där, men det kunde ha varit starkare formulerat. Att tala om regionen som fattig, med stora problem på grund av arbetslöshet och bristande demokrati, är naturligtvis en beskrivning. Men att glömma att stora delar av arabvärlden och den muslimska världen har växt fram på europeiska förhandlingsbord, när man förhandlade fram hur staterna skulle se ut efter första världskriget, och med den kolonialistiska historia som fanns är inte rimligt - det måste också beskrivas.
Mot denna kolonialistiska styckning av arabvärlden stod, och står fortfarande, ett panarabiskt perspektiv. Tillsammans skulle man kunna bli en riktigt spännande och kanske också politiskt stark, och möjligen förskräckande stark, region där kultur och språk binder ihop en så stor del av området och människor.
Jag tror därför inte att det är så viktigt, som Lotta Hedström var inne på, att skilja mellan folk, raser, nationer och kultur. Det där är vårt västerländska perspektiv. I andra kulturer - i Afrika, Asien och Mellanöstern - är de här sakerna mycket mer integrerade, och därmed också mer komplicerade för oss att titta på. Men ett grundläggande problem, där jag tror att Lotta har alldeles rätt, är naturligtvis talet om "den andre", som Urban sade i inledningen här för några timmar sedan.
Vem vill vara representativ? Är jag representativ för väst? Kan jag ta ansvar för det som Bush eller andra högerkristna gör? Är jag sådan som man är i väst? Det kan hända, fast det är inte säkert att jag skulle erkänna det. På samma sätt är det naturligtvis för en muslim, även om man där lever i mycket mer av en kollektiv kultur, på både gott och ont. Jag tror att perspektivet är väldigt viktigt, och det är angeläget att vi diskuterar det.
Jag minns när KU förra året var i Indien, då Sverige just hade publicerat sin rapport om mänskliga rättigheter i Indien som var mycket kritisk. Det ställde till en del bekymmer för oss, för vi ville diskutera helt andra saker, i varje fall delvis, med våra indiska kolleger. Då sade Göran Lennmarker det klokaste jag har hört honom säga - han har säkert sagt mycket klokt, men jag har inte hört allt - nämligen: Men varför kan inte ni i Indien nu publicera en rapport om mänskliga rättigheter i Europa eller Sverige? Jag tror att det är på det sättet som vi i världen måste föra dialogen framöver.
När Miljöpartiet då kritiserar att man här har ett perspektiv som skulle vara främmande i alla andra sammanhang tror jag att det är fel. Jag skulle välkomna ett saudiarabiskt parlament som gjorde en rapport om den muslimska världens förhållande till väst. Jag tror att det vore riktigt nyttigt och bra för dem, och för oss, att vi ser tydligt vilka bilder vi har av varandra.
När vi nu talar tror jag att vi ska ha just den här lite ödmjuka tonen, som jag tycker att Berndt Ekholm har haft i debatten och som vi kan läsa i betänkandet. Därför skulle man kanske tala om extremism inte bara i samband med islam och muslimsk tro, utan också om kristen extremism och högerkristna värderingar. Man kanske till och med kunde tala om en tryckfrihetsfundamentalism, som nu har spritt sig ett tag i Europa, eller varför inte en individualistisk fundamentalism? Det finns sådana perspektiv, som vi tror är så självklara att vi inte riktigt förstår det vi hör och möter med andra.
Jag vill till sist bara ta två exempel, herr talman. Det första handlar om religion, hur vi jämför religioner. Det är mycket komplicerat. Varje religion, ja, kanske till och med olika religiösa utövare inom samma religion, har sina bilder av religionen. Men vi har ett grundläggande problem när vi försöker jämföra till exempel Bibeln och Koranen. I den muslimska uppfattningen är det Koranen som är själva uppenbarelsen av religionen, och profeten Muhammed tjänade syftet att ta den till människorna. För den kristna tron i egentlig mening är det Jesus Kristus själv som är uppenbarelsen, och Bibeln är ett vittnesbörd om det. Att jämföra Bibeln med Koranen blir därför fel. Man skulle möjligen kunna säga att Koranen ska jämföras med Jesus, om man nu vill göra de här jämförelserna. Det är detta som visar hur komplicerat det blir.
Jag tycker att det är olyckligt att i religionen, den bro som byggs mellan den gudstro människor har och den gud som man bekänner till det mänskliga, blir själva fokus detta: Hur ser uppenbarelsen ut? Hur ser urkunderna ut?
Här brukar jag citera Abraham Burg, som var ledare för ett stort judiskt sällskap och senare talman i Knesset i Jerusalem. Han sade: Det finns inga heliga stenar - de enda som kan vara heliga är människor. Jag tror att det är på det sättet som vi skulle behöva möta varandra som människor.
Herr talman! Jag skulle till sist bara vilja peka på några rader i sammanfattningen på s. 2, där man säger att målet för den här dialogen och vår ambition är att det ska vara "fria, stabila och demokratiska länder i den muslimska världen, där respekten för mänskliga rättigheter sätts i främsta rummet".
Det här är grundläggande för vårt synsätt. Men har vi funderat på hur vi marknadsför vår bild av mänskliga rättigheter? Är det den som vi tycker att vi förmedlar till muslimerna genom bomber, krig, ensidiga perspektiv eller annat? Nej, herr talman, jag tror att vi bland annat med det här betänkandet som grund nu borde arbeta för en mission, som mest ska handla om hur vår representativitet ser ut, för att värna de värden och de rättigheter som vi tycker är viktiga. Där har vi vårt ansvar. Jag tycker att utskottet här har gett oss en god grund för att jobba vidare med det, i regeringens arbete men också i vårt arbete i riksdagen.