Fru talman! När jag lyssnade på skolministerns
svar på Bengt Silfverstrands interpellation märkte jag
att det har hänt mycket när det gäller synen på privata
alternativ till offentlig verksamhet. När jag däremot
lyssnade på Bengt Silfverstrands inlägg verkade det
som om utvecklingen har gått honom spårlöst förbi
när det gäller skolverksamheten i dag och olika alter-
nativ i fråga om huvudmän.
Skolministern säger t.ex. att de fristående skolor-
na kan bidra på ett positivt sätt när det gäller att höja
kvaliteten i verksamheten också för de kommunala
skolorna. Jag instämmer i det. En kollega till skomi-
nistern, nämligen utrikesminister Anna Lindh, sade
precis samma sak i en längre intervju i P 1 i går.
Jag delar också uppfattningen att man måste ställa
precis lika höga krav på utbildningen, oavsett om det
är en privat skola eller om det är en offentlig skola.
Den gemensamma värdegrunden gäller också både
för den fristående och för den offentliga skolan.
Mycket har ändå hänt under de senaste åren. För
10-15 år sedan fanns det bara några få enskilda sko-
lor i Sverige. Det var i stort sett familjer med mycket
pengar som kunde välja de skolorna.
Så är det inte i dag. Friskolorna är öppna för alla,
oavsett vilken ekonomi familjen har. Det står hela
tiden ungdomar, lärare och entreprenörer på kö för att
komma till de skolorna, för att vara lärare där och för
att driva skolorna.
Jag ska bara mycket kort dra en parallell till en
annan skolform, nämligen folkhögskolan, som jag
känner väl. Majoriteten av alla folkhögskolor är i dag
enskilda. Men så har det inte alltid varit. Två folk-
högskolor gick i bräschen när det gällde att stå fria i
förhållande till den offentliga sektorn. Det var arbe-
tarrörelsens folkhögskola, Brunnsvik, och Svenska
kyrkans Sigtuna folkhögskola.
Jag studerade för ett tag sedan den debatt som
fördes om Sigtuna folkhögskola för drygt 80 år sedan.
Då sade vissa debattörer att det inte fanns någon plats
för en sådan skola. Ideella rörelser ska inte driva
skolor, sade man. Skolorna blir lätt propagandacent-
raler för politiska och religiösa grupper. Nej, sade
man, det är staten, eventuellt kommunen, som ska
garantera en objektiv utbildning av hög kvalitet. Hur
ska samhället, frågade man sig, kunna kontrollera de
fristående skolorna? Vi känner igen argumenten från
dagens debatt, även om de argument jag citerade är
82 år gamla.
Det har hänt mycket positivt under de senaste 80
åren. När det gäller grundskolor och gymnasieskolor
som friskolor har det mesta hänt under de allra se-
naste åren. Att det är många som vill gå i friskola, att
det är många lärare som vill arbeta där, att det är
många som vill starta friskolor ser kritikerna som ett
stort problem. Jag ser det i stället som en positiv
utmaning för hela utbildningsväsendet. Jag vill bara
ställa en fråga till skolministern när det gäller organi-
sationsformen. Är inte kvaliteten på undervisningen
det som ska fälla avgörandet, och inte vilken organi-
sation som skolan drivs i?