Fru talman! Låt mig den här gången börja med att
säga att jag enkelt och lätt kan tacka interpellanten,
skolministern och flera av talarna för den debatt som
nu har börjat föras.
Jag kan efter den här debatten hälsa mina kamra-
ter att det finns diskussioner i Sveriges riksdag som
har ideologiska utgångspunkter och som visar på
skiljelinjer i hur man ser på samhällets utveckling
såväl som på möjligheterna för varje människa.
När det här i dag diskuteras hur situationen för de
fristående skolorna ska vara framöver ska jag väl i
och för sig börja med att instämma i att begreppet
privata skolor hade varit mer lämpligt att använda.
Det är ju det vi pratar om. Vi pratar om privata skolor
till skillnad från de offentliga, privata skolor till skill-
nad från de gemensamma. Det är inte märkligt att den
skiljelinje, som redan i dag har visat sig ganska tyd-
ligt, finns mellan å ena sidan den klassiska arbetarrö-
relsens tradition av att vilja skapa en likvärdig skola
för alla av goda kvalitet, å andra sidan de som på
högersidan mest ser till sina egna intressen och vill
skapa en bra skola för de egna och för grannarnas
barn.
Vi hör här siffror om att många lärare själva
skulle vilja jobba på friskolor. Detta tas till intäkt för
att det är bra att vi har friskolor. Det är riktigt: I en
undersökning i Lärarnas Tidning visade det sig att
70 % av de tillfrågade lärarna själva ville jobba på en
fristående skola. Men å andra sidan sade 90 % av
dem också att friskolor bidrar till att öka segregatio-
nen. Detta är ett av många exempel på att det man gör
är att försöka rädda sig själv, att rädda sitt eget skinn,
och egentligen inte att försöka skapa likvärdiga förut-
sättningar för alla.
På samma sätt kan man säga att det är med de för-
äldrar som flyttar från en gemensam skola till en
privat skola. Det handlar om en många gånger allde-
les riktig och rimlig kritik av den gemensamma sko-
lan - för att den inte uppfyller alla de krav som vi
ställer, för att den inte är tillräckligt bra. Det är den
nämligen inte; det är lätt att hålla med om det. En
skönmålning av den gemensamma skolan tjänar ingen
på - inte vi som försvarar den, i alla fall.
Det är uppenbart att det måste göras mycket. Vi
måste se till att faktiskt få mer resurser till skolan och
att öka elevinflytandet så att eleverna får ett inflytan-
de över den undervisning som bedrivs och över vilka
läromedel osv. som används. Mer kan göras på det
området.
Men alternativet är inte, enligt vår uppfattning
inom Vänsterpartiet, att de som har mycket kulturellt
kapital, eller ekonomiskt kapital i en del fall, kan ta
sina ungar och sätta dem någon annanstans. Vad blir
då kvar av kvalitet och likvärdighet för alla andra?
Här är det uppenbart att svaret från oss inom arbetar-
rörelsens partier, som vill skapa en likvärdig skola för
alla, måste vara att göra just detta: förbättra kvaliteten
på den kommunala skolan och ifrågasätta de privata,
fristående skolorna då de faktiskt ökar segregationen i
samhället.
Jag har tidigare ställt frågor till skolministern, och
några av dem tas nu upp i det svar som interpellanten
har fått. Men jag skulle vilja fråga: Varför vänta,
skolministern? Varför vänta med att utredningar ska
ta ställning och utvärderingar komma till stånd? Är
det inte uppenbart redan från en ideologisk utgångs-
punkt att det inte är riktigt att skapa vinst på privata,
fristående skolor? Enligt vår uppfattning inom Väns-
terpartiet kan det inte vara riktigt att göra så.
Jag skulle vilja komplettera med åtminstone två
ytterligare frågor till skolministern, fru talman. Den
ena handlar om att vi från Vänsterpartiets sida anser
att de skolor som i dag bedrivs på konfessionell
grund, t.ex. Livets ords och scientologernas skolor,
inte rimligtvis kan uppfylla läroplanens krav om att
skolan ska vara icke-konfessionell.
Den andra frågan får jag återkomma till i mitt
kommande inlägg.