Fru talman! Jag skulle gärna vilja anknyta till
Ronny Olanders vädjan om att vi skall vara litet op-
timistiska. Min optimism bygger på att jag verkligen
tror att det är möjligt för Sverige att återta sin frihet.
Det är möjligt att visa att vi kan samarbeta i Europa
som självständiga fria länder på ett förtroendefullt sätt
utan att ha ambitionen att styra varandra, och därmed
skapa ett fredligt Europa. Erfarenheter i Norden visar
att länder kan samarbeta förtroendefullt utan att styra
varandra. Vi har verkligen slagits under århundraden
dessförinnan.
Grunden för min optimism är faktiskt att alla par-
tier understryker att Sverige är en självständig stat och
vill förbli det. Vi vill inte gå in i en federation. Men
nu är det dags att visa att vi menar allvar med detta.
Det är ju verkligen egendomligt att vi har gått med på
att frivilligt ge upp vår rätt att besluta i egna angelä-
genheter och t.o.m. betalar för att styras av andra
länder.
Nu gäller det att finna de praktiska vägarna att
återta Sveriges frihet. Här tror jag att civilkurage,
mod och självkänsla är oerhört betydelsefulla. Ett bra
sätt hade varit att säga nej till Amsterdamfördraget,
för det innebär ju att Sverige successivt fortsätter att
gå på den federativa vägen.
Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén sade i TV i
går, och hon anknöt delvis till det här i talarstolen, att
hon är pragmatiker. Hon tänker gå med på ytterligare
överstatlighet trots att vi inte skall gå in i en federa-
tion, och hon tänker göra det när det är effektivt. Men
för vad är det effektivt? Det är knappast effektivt när
det gäller att utveckla självbestämmandet och demo-
kratin i Sverige.
Hon menade att syftet med överstatligheten var att
bekämpa den internationella brottsligheten och klara
miljöproblemen, t.ex. Men genom att avskaffa grän-
serna mellan länderna i Europa har vi givit den inter-
nationella brottsligheten, som vi nu försöker motverka
genom den mindre effektiva och integritetshotande
metoden med polisräder in i landet, fritt spelrum. Jag
anser att Sverige bör återupprätta gränsskyddet.
EU förbjuder oss ju att vara mer ambitiösa än and-
ra länder för att förbättra miljön i vårt land, därför att
EU anser att det fria flödet av varor är viktigare än
miljön och folkhälsan. Risken att någon skulle kunna
använda miljöargumentet för att stoppa varor väger
tyngre än ett lands möjlighet att gå före och verkligen
visa att det vill vara en spjutspets in i det hållbara
samhället. Det är en väldigt egendomlig idé EU har
här.
Om Sverige hade rätt att göra en stor statlig sats-
ning t.ex. på miljövänliga biologiska drivmedel kom-
binerad med en skattebefrielse på dessa och skattebe-
lastning på de nu använda mindre miljövänliga driv-
medlen, kunde vi praktiskt visa andra länder att det
går att lösa miljöproblemen utan att skapa arbetslös-
het eller minskad välfärd.
Redan är Sverige mindre självständigt i miljöfrå-
gor än delstaten Kalifornien, som själv bestämmer hur
den reglerar näringslivet ur miljösynpunkt. Men så får
det självfallet inte vara. Vi måste själva bestämma
över vår miljöpolitik, och det tycker jag att vi skall
deklarera för EU att vi tänker göra. Då får vi se vad
de säger. Det blir en väldig massa diskussion, men det
kan vi väl ta.
EU-kommissionen har i uppgift att förverkliga
EU:s grundlagar om "en allt fastare sammanslutning
mellan de europeiska folken". Det innebär att man
föser länderna framför sig till mer och mer federation,
oftast mot deras vilja. Man har redan uppnått väldigt
mycket gemensamt: en gemensam flagga, pass, med-
borgarskap, nationalsång och nationaldag. Det är
symboler, men de är ganska viktiga.
Fler och fler överstatliga beslut fattas, där med-
lemsstaterna kan köras över. Det ofta förnekade men
tydliga målet i EU:s grundlagar är att nationernas
betydelse skall minska och EU skall bli en stat med
samma lagstiftning, samma jordbruks-, miljö-, hälso-,
utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, samma valuta,
riksbank och ekonomiska politik. Det är ju allt detta
som utgör en stat.
Nu går man vidare. Skatterna har man hittills inte
vågat sig på, men i sina planer för 1998 aviserar
kommissionen att man bl.a. kommer med förslag till
ministerrådet om en gemensam skattepolitik. Det står
i en broschyr vi nyss fick på riksdagens bord. Grän-
serna mellan nationerna rivs - det har jag nyligen talat
om här i kammaren i samband med debatten om
Schengenavtalet - och de yttre gränserna förstärks.
Allt det här är tecken på att man går mot den här
gemensamma staten. På punkt efter punkt kan vi se
hur Amsterdamfördraget ökar överstatligheten precis
enligt planerna i Romtraktaten.
Nu skall jag ta upp vissa saker jag har uppmärk-
sammat i KU.
Regeringen har uppmärksammat att integrationen
av civilrätten för att främja den gemensamma mark-
naden kan hota tryckfriheten, och Sverige har fått in
en protokollsanteckning om att vi inte tänker låta det
ske, eftersom vi har vår yttrande- och tryckfrihets-
grundlag. När vi behandlade den här frågan i KU fick
jag ingen klarhet i hur det skulle fungera i praktiken.
Vad skulle t.ex. hända om någon skriver en elak arti-
kel om ett europeiskt storföretag och därmed försvå-
rar för detta att få kunder i Sverige? Skulle detta före-
tag, som har rätt att väcka en civilrättslig process mot
denna person för förtal, då nöja sig med att den an-
svarige utgivaren åker in på någon månad? Eller
skulle man insistera på stora skadestånd? Och hur
skulle EG-domstolen döma?
Ofta säger KU:s ytterst kunniga kanslipersonal att
det är omöjligt att i förväg veta hur de bestämmelser
vi antar kommer att verka i praktiken. Till skillnad
från när vi själva lagstiftade kan vi inte ändra lagar
som visat sig få dåliga konsekvenser när EG-rätten
tillämpats. Det här är oerhört centralt för hela vår
självbestämmanderätt.
Nu införs dessutom regler som gör att utveckling-
en mot en federation kan fortsätta utan att parlamen-
ten kan stoppa den. Hittills har varje steg mot federa-
tion varit en grundlagsändring, som krävt beslut i
samtliga medlemsländers parlament. Amsterdamför-
draget kan bli den sista chansen för riksdagen att fatta
ett sådant beslut. Vi vet inte säkert, men det kan bli
så. Artikel 5a om flexibel integration tillåter nämligen
en majoritet av länderna att gå vidare i integration
utan att EU:s grundlag behöver ändras. Dessa mer
integrerade länder har rätt till EG:s/EU:s institutioner
- parlament, kommission, ministerråd, domstol, osv.
Det innebär att de länder som inte vill gå med på
denna ökade integration kommer att styras av majori-
teten av federalisterna.
När det gäller EMU är detta redan satt i system.
Även s.k. länder med undantag, dit Sverige kommer
att räknas vid ministerrådet nu på söndag, är tvingade
att föra den monetära politik som EMU-länderna
bestämmer. Vi skall hjälpas in i EMU:s tredje fas,
antingen vi vill eller ej. Sverige bör deklarera att vi
ämnar följa Storbritanniens exempel och inte anpassa
oss till EMU. Det gör vi endast i likhet med Storbri-
tannien om vi går med på att låta oss anslutas till
valutaunionen.
Sverige bör alltså visa mycket mer civilkurage,
mod och självkänsla. Det kommer att göra våra möj-
ligheter att påverka EU bättre. Det tror jag faktiskt.
Det kommer nämligen att väcka en viss respekt.
Eftersom Amsterdamfördraget innebär ännu ett
steg på vägen borde vi ha sagt nej till det. Lena
Hjelm-Wallén sade att det skulle innebära att bara
Maastrichtfördraget fick vara kvar oförändrat. Jag tror
faktiskt inte det. Jag skulle tro att EU-länderna i stäl-
let skulle ta upp nya förhandlingar, och det vore verk-
ligen nyttigt. Då kan de länder som så önskar välja en
väg bort från federation.
Regeringen bör till nästa regeringskonferens utar-
beta en fördragstext som ändrar på tanken att göra en
allt fastare sammanslutning av de europeiska folken. I
stället bör vi arbeta för ett alltmer förtroendefullt
samarbete mellan självständiga nationer i Europa.
I stället för de institutionella förändringar som
kommer till stånd när EU nu utvidgas, som tar bort
ytterligare makt från de små länderna, kunde EU
räkna med den sortens flexibel integration som gör att
vissa länder väljer ett mer EFTA-liknande förhållande
till EU-länderna. Några medlemsländer kunde, om de
så ville, skapa en federation, och andra kunde återta
beslutanderätten på flera områden där EG-rätten nu
gäller. Det är en väg jag skulle rekommendera för
Sverige.
Den nordiska samarbetsformen har visat sig syn-
nerligen lyckad för att skapa fredliga förhållanden,
och det är ju det som EU-förespråkarna säger är det
främsta argumentet för EU. Vi har, om vi tänker efter,
en strålande lyckad modell i Norden. Den är så odra-
matisk att massmedierna gäspar, men den fungerar.
Det handlar om ett samarbete mellan länder som
bestämmer över sina egna angelägenheter och som
själva bestämmer över sin utrikes-, säkerhets- och
försvarspolitik men som samråder och anpassar sig till
varandras lagar när det är angeläget för båda parter.
Vi skulle alltså ge upp rätten att vara med och be-
stämma över England och Tyskland, och de skulle ge
upp rätten att vara med och bestämma över oss. Det
tycker jag är ett bra byte.
Den gemensamma utrikespolitik som EU kör med
är ingen god idé. Målet är att göra Europa till en
stormakt som kan tävla ekonomiskt och kanske också
militärt med USA. Det är ett typiskt machoprojekt,
som känns alltmer gammalmodigt och i linje med de
tankar som faktiskt leder till konflikter mellan länder
och till krig. Vi bör arbeta för att världen går från en
krigskultur till en fredskultur, som Internationella
Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, uttrycker
det. Sverige har i århundraden haft en helt annan
inriktning än vad EU har i sin utrikespolitik.
Sverige bör alltså återta sin frihet, samtidigt som
vi deklarerar att vi självfallet tänker upprätthålla goda
förbindelser med EU-länderna också i fortsättningen
vad på oss ankommer. Vi bör förklara för EU att vi
ämnar bygga vidare på de metoder av blandekonomi
och kamp för en rättfärdig ekonomisk världsordning
som gjorde oss kända och respekterade och dessutom
jämlika och oerhört rika. Vi bör alltså ändra relatio-
nerna till EU i all vänskaplighet.
Fru talman! Jag har lämnat flera avvikande me-
ningar till KU:s yttrande till utrikesutskottet. Mitt
parti har inte följt upp dem i utrikesutskottet. Själv
stöder jag följande reservationer i utrikesutskottets
betänkande: nr 1, 2, 4, 5, 8, 10, 20 och 23.