Fru talman! Som Sven Bergström mycket riktigt
påpekade inleddes debatten för sju timmar och 40
minuter sedan. Sedan dess har den handlat om precis
de frågor som Sven Bergström nu ställer ytterligare en
gång. Det handlar om överstatligheten.
Jag kan börja med att svara på frågan om det finns
några områden där man återför beslutsmakt till de
nationella parlamenten. Det är nog en riktig bedöm-
ning som Sven Bergström gör. Det finns nog ingen-
ting i Amsterdamfördraget som direkt återför be-
slutsmakt, såvitt jag har kunnat upptäcka. Det är möj-
ligt att jag har fel. Det vet jag inte.
Däremot får man starkare skrivningar omkring
subsidiaritetsprincipen - närhetsprincipen - om att
beslut skall fattas på närmast verkningsfulla nivå.
Detta tycker jag litet grand hänger ihop med diskus-
sionen kring överstatligheten. Precis som jag har sagt
tidigare, liksom även utrikesministern och andra,
måste man avgöra detta i varje enskild fråga. Vi skall
uppnå ett politiskt syfte. Både Sven Bergström och
jag vill agera politiskt för att få saker och ting att
hända. Då skulle jag precis lika gärna kunna säga att
ett konsekvent nej-sägande till fler överstatliga beslut
- eller beslut med kvalificerad majoritet, för jag utgår
från att det är det vi pratar om när vi pratar om över-
statlighet - är en hämsko på demokratin, eftersom
lösningarna på problemen kanske omfattar fler natio-
ner. Men Sven Bergström kommer kategoriskt att
säga att demokratin inte har större räckvidd än Sveri-
ge. Jag tror att det är en farlig utgångspunkt.
Däremot tror jag att det är befogat att föra en dis-
kussion kring de här frågorna. Då tror jag att precis
det som jag försöker att säga kommer att tydliggöras:
att det är den politiska målsättningen som skall styra i
det här sammanhanget.
Sedan vill jag för hundrade gången i dag läsa in
detta i kammarens protokoll: Vi är inte på väg mot
någon federation, federativ stat eller EU-stat. Jag tror
inte att det är något parti i Sverige som vill det.