Herr talman! Förenta nationernas säkerhetsråd,
inklusive grannlandet Syrien, står enigt bakom kravet
om att Irak måste avväpnas när det gäller eventuella
massförestörelsevapen. Bakgrunden är, som vi har
hört, att Irak har visat att landet är berett att starta
angreppskrig både mot andra länder - Iran och Ku-
wait - och mot den egna befolkningen. Både mot Iran
och mot den egna befolkningen använde Saddam
Hussein-regimen dödande stridsgas, och man gjorde
det mot både soldater och civila, män, kvinnor och
barn.
Under drygt tio år har dessutom Saddam Husseins
regim brutit mot en lång rad bindande FN-
resolutioner. Det är mot den bakgrunden som FN:s
säkerhetsråd har kommit fram till slutsatsen att Irak
ska avväpnas när det gäller massförstörelsevapen.
Den yttersta konsekvensen av detta handlar om möj-
ligheten att använda tvång och militära medel. För-
enta nationerna är faktiskt ingen pacifistisk organisa-
tion.
Fundera över motsatsen, herr talman, att våld icke
skulle få användas av FN i detta läge! Då skulle Sad-
dam Hussein själv få bestämma om man skulle låta
sig avväpnas när det gäller massförstörelsevapen eller
inte. Då blir det Saddam Hussein som avgör om FN:s
säkerhetsråds beslut ska genomföras eller inte.
Säkerhetsrådets resolution innehåller mycket tyd-
ligt formulerade krav på Irakregimen. FN tolererar
icke att Irak disponerar massförestörelsevapen. Irak
har nu en sista möjlighet att efterfölja sina åtaganden
att avrusta, som det står i resolutionen. Miljöpartiet
och Peter Eriksson driver, när det kommer till kritan,
en anti-FN-linje.
Folkpartiet menar att det skulle vara ett enormt
framsteg för mänskligheten om vi kunde komma
dithän att världssamfundet genom en kollektiv insats
skulle kunna ta ifrån cyniskt kalkylerande massmör-
dare och diktatorer som Saddam Hussein deras mass-
förstörelsevapen.
Om Irak inte samarbetar med FN:s vapeninspek-
törer ska detta rapporteras till säkerhetsrådet, och
påföljden kan då bli det som numera är ett berömt
citat: "de allvarligaste konsekvenser". För detta be-
hövs inte nödvändigtvis en ny resolution i FN men
väl ett nytt beslut. Den springande punkten blir därför
vad som i ett sådant här läge konstituerar en krigsor-
sak, en casus belli. Vad är egentligen material bre-
ach, som det står i FN-resolutionen? Det är inte så lätt
att definiera.
Det första som man emellertid ska lägga märka
till är att tiden, timingen, en viss tidsgräns, den sista
februari eller någonting sådant inte får spela någon
roll. Det lär oss bland annat konsekvenserna av
Tysklands mobilisering 1914. Det var en logistisk
transportteknisk triumf som ledde fram till en militär
katastrof. Samma tankar finns faktiskt även i dag, att
man har en av logistiken och krigsansträngningen
given tidsram som ska utnyttjas. Det är feltänkt.
Det som i stället krävs är klara bevis och överty-
gande resonemang om att ett angrepp är den enda
utvägen. Först då bör ett angrepp utlösas. Samtidigt
ska man lägga märke till att det folkrättsliga läget är
det att det icke ligger på Hans Blix och vapeninspek-
törerna att hitta bevis i Irak. Bevisbördan ligger på
Saddam Husseins regim när det gäller att visa att Irak
uppfyller FN:s resolutioner och har rent mjöl i påsen.
Sverige är, enligt FN-stadgan, skyldigt att efter-
komma säkerhetsrådets beslut. En fråga som har
diskuterats är vilken roll Sverige bör ta på sig efter ett
eventuellt beslut om krig i den koalition som då ska
avväpna Irak. Folkpartiets uppfattning är att Sverige
bör ta på sig en roll som svarar mot vårt lands tradi-
tionella fokus på fred och nedrustning vad gäller
kärnvapen och andra massförestörelsevapen. Det
innebär att vi fullt ut bör deltaga, efter måttet av vår
begränsade förmåga, på det sätt som ur FN-
koalitionens synpunkt är den mest ändamålsenliga.
Bland annat därför att Sverige i fråga om förband
avsedda för utlandstjänst i dag endast förfogar över
stridande förband vore det fel att utesluta dem från
den typen av insatser som vi kan göra.
Om det vid den tidpunkten är möjligt bör Sverige
vara berett att ställa upp med antingen stridande för-
band eller fältsjukhus, som också är en militär enhet,
beroende på vad FN-koalitionen efterfrågar från Sve-
rige.
Säkerhetsrådets resolution är, enligt Folkpartiets
mening, ett mycket stort framsteg, inte minst för att
USA har valt att gå vägen genom FN i stället för att
agera på egen hand. Den nuvarande situationen med
Tysklands och Frankrikes hållning är bekymmersam.
På detta sena stadium säger de att de inte kommer att
backa upp säkerhetsrådets beslut om det innebär ett
militärt angrepp. Dessa två länder riskerar därmed att
svika FN som organisation och undergräva säkerhets-
rådets ställning på två sätt: De stärker i USA hökar-
nas misstro mot FN-vägen för konfliktlösning och
president Bushs beslut att med hjälp av säkerhetsrådet
lösa Irakkrisen. Dessutom ökar deras folkrättsligt
oklara hållning till FN:s säkerhetsråds bindande re-
solution sannolikheten för ett renodlat USA-lett anfall
utan FN-mandat. Ett angrepp utan FN-mandat skulle i
grunden skada och undergräva FN:s ställning som
global konfliktlösande organisation, bortsett från
krigets effekter på Irak och Mellersta Östern.
FN:s säkerhetsråd har fattat sitt beslut om vape-
ninspektioner, med i sista hand ett anfall som metod
att avväpna Irak. Detta beslut och denna linje att
hantera krisen måste upprätthållas till dess att Sad-
dam Hussein är avväpnad. Tysklands och Frankrikes
agerande riskerar att undergräva FN-insatsens effek-
tivitet och att minska Hans Blix och hans inspektörers
möjlighet att hålla Saddam Husseins regim under en
hård press.