Herr talman! Jag vill inte ha något krig i Irak.
Men jag vill heller inte att mina barn ska växa upp i
en värld där en hänsynslös regim i Irak, eller en regim
i något annat land, ska kunna förfoga över massför-
störelsevapen som gör världen så otrygg och kanske
leder fram till krig som blir värre och mer förödande
än vad som skulle kunna inträffa nu.
Peter Eriksson och Miljöpartiet liksom Vänster-
partiet bekänner färg i den här debatten.
USA-hatet och USA-fientligheten är det som
präglar er. Ni struntar i hur världen kommer att kunna
utvecklas. Ni är beredda att dra tillbaka det som kan
pressa fram ett stopp för utvecklingen av massförstö-
relsevapen i Irak, därför att ni drivs av en ideologisk
motvilja mot marknadsekonomi och alla de liberala
värden som USA i grunden står för.
Det är detta som är bekymret, utrikesministern,
med att ni stöder er på två partier med denna grund-
läggande mycket besvärliga och bekymmersamma
hållning, även om utrikespolitiken är exkluderad från
ert regeringssamarbete.
Peter Eriksson kritiserar USA och säger lite grann
i förbigående: Det är ju en hänsynslös regim, men de
ska väl ha tid på sig. Vi kan diskutera att lätta på
handelsembargot eller den bojkott som finns när det
gäller handel. Då är de nog beredda att ställa upp.
Detta har ju redan i dag lättat, men Saddam Hus-
seins regim i Irak väljer hellre att bygga palats och
köpa och utveckla vapen än att använda möjligheten
att sälja olja till att få mat och medicin till barnen i
Irak. Det är den personen och den regimen vi har att
göra med. Och det är inte fråga om något nypåkom-
met. Vi har ju sett detta sedan 1979, då Hussein tog
makten och i en TV-sändning direkt pekade ut 66
personer som omedelbart avrättades för att det var
hans politiska motståndare.
Det handlar om en hänsynslös terrorregim, kriget
mot Iran, användning av gas, som utrikesministern
har sagt, kriget mot Kuwait och FN:s beslut för tolv
år sedan att hindra Irak från att utveckla massförstö-
relsevapen. Vi har haft den här debatten i tolv år.
Regimen i Irak har under den tiden försökt hindra
vapeninspektioner och allt som skulle kunna förebyg-
ga det som vi nu står inför. Det är tolv år, Peter Eriks-
son, och inget nypåkommet.
Det är mot den bakgrunden som FN faktiskt också
har bestämt sig för att det nu får vara nog. I den re-
solution som FN:s säkerhetsråd enhälligt har antagit
står det klart och tydligt att det nu gäller att ge Irak en
sista möjlighet att undvika det som också står i reso-
lutionen, att det blir mycket allvarliga konsekvenser
om man fortsätter med de upprepade brotten mot
förpliktelserna.
Tidsgränsen som finns i resolutionen handlar om
när man ska lämna en rapport om vad som har skett.
Den rapporten kan ju, som en del har noterat, ifråga-
sättas. Sedan har man satt tidsgränsen för rapporten
från vapeninspektörerna till den 27 januari. Detta har
FN:s säkerhetsråd enhälligt beslutat, och det ska vi
naturligtvis ställa oss bakom.
Det är ju så, Peter Eriksson, att man med den
släpphänthetspolitik som du och ditt parti och Väns-
terpartiet för ger en möjlighet för Saddam Hussein att
slippa ifrån sina förpliktelser. Om ni skulle kunna
påverka bilden av vad Sverige vill åstadkomma, vad
Sverige säger när det gäller FN:s säkerhetsråds en-
hälliga beslut, skulle ni ju spela honom rakt i händer-
na. Ni ger honom en möjlighet att dra ut på tiden,
dölja och fortsätta att utveckla massförstörelsevapen.
Jag kan be var och en att fundera kring vad som
händer om man väntar och väntar och så småningom
kommer fram till att man nog ändå måste göra en
insats. Då finns kärnvapnen där. Då finns möjligheten
att använda andra vapen. Vad händer då med världen?
Herr talman! Det är tolv år som FN har brottats
med det här problemet. Det är tolv år som mänsklig-
heten har levt med riskerna och hoten från Saddam
Husseins regim. Jag hoppas att den starka resolution
som FN har antagit och en stark världsomspännande
uppslutning bakom den resolutionen leder till att
Saddam Hussein inser att det nu är dags att ge efter,
att lämna uppgifter och avsluta. Jag hoppas att man är
beredd från Iraks sida att ta de här konsekvenserna,
och jag hoppas att man kan undvika krig. Men en sak
är självklar - i det sammanhanget är vi helt överens,
Anna Lindh och jag. Om våld blir nödvändigt för att
göra världen tryggare för våra barn, barnbarn och
deras barn måste vi också vara beredda att använda
det.