Herr talman! Utrikesministern väljer att inte svara
på grundfrågan, den som många ställer sig: Var står
Sverige i den här debatten som pågår om den växande
fredsrörelsen runtom i världen? Står vi på FN:s sida
eller på USA:s sida i frågan om det faktiskt är rimligt
att ett enskilt land går före och bryter FN:s internatio-
nella rättsordning och det som har byggts upp under
lång tid?
Dagens debatt handlar i grunden om principen om
krig i förebyggande syfte. Jag håller med om att det
kan finnas situationer där det kan vara nödvändigt.
Men det gäller livet för hundratusentals människor.
Då får det inte vara något tvivel om att detta är just
nödvändigt. Alla andra handlingsalternativ måste vara
uttömda.
I USA pågår i dag en debatt om dödsstraffet. Det
har återigen visat sig att flera fångar på väg till döden
har blivit felaktigt dömda. Nu handlar det om ohygg-
ligt många fler. Det får inte vara så att vi efteråt säger
att det blev fel, att vi dömde alla dessa människor till
döden i onödan, att vi kunde ha gjort på ett annat sätt.
Men vad gör den svenska regeringen där?
Fredliga lösningar på konflikten, som med all sä-
kerhet skulle skona oskyldiga civila irakier, motar-
betas tyvärr i dag av regeringen Bush. Någon tid för
att vapeninspektörerna ska kunna fullfölja sitt arbete
på ett seriöst sätt vill USA inte ge.
Även Tony Blair talar om att det kan hända att en
militär aktion måste inledas utan klartecken från FN:s
säkerhetsråd.
Sveriges hållning i frågan måste bygga på FN:s
behov av att agera om det kommer fram nya uppgifter
som visar att Irak hotar omvärlden, inte på att USA
har egna utrikespolitiska skäl för att avsätta diktatorn
Saddam Hussein.
Är det i den här stunden inte rimligt att de stater
som inte vill se en världsordning som dikteras av den
militära supermakten USA höjer sin röst och proteste-
rar? Ska vi låta det långa arbetet med att bygga upp
en internationell rättsordning, baserat på FN-stadgan,
fullständigt kunna raseras av den amerikanske presi-
denten?
Den som tiger samtycker och blir medansvarig för
kriget. Det gör också den som inte gör allt som står i
sin makt för att förhindra ett storkrig. Sverige skulle
kunna spela en roll, kritisera och ta avstånd från
krigsplanerna, ta initiativ och vara aktivt, såsom den
franske presidenten och den tyska rödgröna regering-
en.
I stället har vi en stolt svensk utrikespolitik som
har blivit en tyst liten mus. Är det för att regeringen
inte vågar stöta sig med Bush, eller är det för att man
stöder det amerikanska agerandet men inte vågar ta
en offentlig debatt?
Trots att USA blir alltmer isolerat i sin hållning att
köra över både FN och internationell rätt talar inte
den svenska regeringen klarspråk. Det är både orim-
ligt och oacceptabelt.
Miljöpartiet har tidigare föreslagit att Sverige i FN
ska ta initiativ till en internationell koalition för fred.
En gemensam hållning skulle kunna vara att kräva
ytterligare en FN-resolution i säkerhetsrådet innan ett
eventuellt ingripande mot Irak kan ske, samt att va-
peninspektörerna ges tid att fullfölja sitt arbete. Där
är vi överens. Där har regeringen åtminstone uttalat
att man vill låta vapeninspektörerna fullfölja sitt ar-
bete.
Om det är så att vapeninspektörerna inte finner att
Irak utvecklar nya massförstörelsevapen måste man
också ge en möjlighet att växla fred mot ett lättande
av handelssanktionerna. Det skulle kunna vara en
utveckling, i stället för kriget som den enda vägen.
En aktiv utrikespolitik förutsätter att Sverige i
stället för att sitta på åskådarläktaren går in på planen
och är med och spelar. Vi är ett alliansfritt land med
starka historiska traditioner som försvarare av inter-
nationell rätt och fredlig konfliktlösning. Man ska
inte behöva skämmas för svensk utrikespolitik.