Herr talman! Jag kom av mig lite grann, eftersom jag tänkt mig ett replikskifte, men okej!
Det Lars Johansson säger i talarstolen är precis den typ av argumentation vi har hört så många gånger förr. Det handlar om att saker och ting skulle stå i någon form av motsatsställning. Genom att vi gör som vi gör, det vill säga tillåter den här skattereduktionen, blir det mindre resurser till någonting annat. Ungefär så tänker man från oppositionens sida. Det oppositionen vill är att ha mer av vård, skola, omsorg, byggnation eller gud vet vad. Man har olika idéer och olika prioriteringar.
Vad jag säger är att det resonemanget är fel. Det ena utesluter inte det andra. Man kan få båda sakerna. Det är det som är hela poängen. Man kan räkna samman skattereduktionen och säga "Så här mycket kostar det!" och få fram en siffra som kan låta väldigt stor. Men då glömmer man att räkna in de skatteintäkter som staten får av de personer som utfört tjänsten. Gör man det blir de båda posterna lika stora. Kruxet är nämligen att de personer som är aktiva inom RUT-sektorn under andra omständigheter hade varit hänvisade till svartjobb. Då hade staten inte fått in några pengar alls.
Det gäller även ROT-sektorn. Det är en egendomlighet att man säger ja till det ena och nej till det andra och skyller på någon form av konjunkturtänkande. Om man pratar med hantverkare, vilket jag har gjort, får man veta att de är jätteglada över detta. De säger: Äntligen får vi arbeta vitt även mot privatpersoner!