Fru talman! Det stämmer att man utgår från att alla ska känna till det för att maximal effekt ska uppnås. Så stod det i rapporten.
Vi har inte behandlat frågan än. Vi kommer att behandla den och Riksrevisionens rapport när det gäller jobbskatteavdraget senare.
Men om jag minns hur man har formulerat sig från oppositionen vill man lämna Riksrevisionens rapport utan åtgärd. Åtgärden skulle i så fall handla om en större informationsinsats för att just uppnå en förväntad effekt på 88 000 jobb. Den säger man alltså nej till. Om man säger nej till den säger man också nej till möjligheten att åstadkomma dessa 88 000 jobb. Jag förstår inte varför man skulle säga nej till en redan vidtagen åtgärd och möjligheten att uppnå maximalt resultat när det maximala resultatet faktiskt är något så positivt som att folk kommer i arbete. Färre skulle då stå utan arbete och slippa vara bidragsberoende, och vi får in fler skattekronor i landet. Varför säger man nej till en sådan arbetsinsats som kanske kan handla om ganska lite i pengar räknat när det gäller information men som kan ge en bra utdelning?
När det gäller en nedtrappning vid högre inkomster och det fjärde steget vill jag säga följande. Det fjärde steget har inte gett lika mycket som det tredje steget vid denna simulering. Men det betyder inte att det är effektlöst.
Vad det femte steget skulle innebära, om ett sådant införs, måste man räkna på. Men det som vi känner till är att vi måste titta på detta parallellt med pensionerna för att där komma i fatt till en del i detta sammanhang. Vi ska inte i huvudsak rikta in oss på att höja skatter för att alla ska få samma och rättvisa skatter. Det som vi främst eftersträvar är att successivt få ned skattenivån över hela linjen samtidigt som vi upprätthåller servicen i landet.