Fru talman! Jag begärde ordet när Karin Nilsson sade att det framför allt är de med normala inkomster som köper hushållsnära tjänster. Jag har försökt titta lite grann på statistiken. SCB levererade statistiken först. Man konstaterade att det framför allt är de som tjänar mer än 500 000 om året som köper dessa tjänster.
Bland de totalt 92 000 som köpte hushållsnära tjänster under 2008, som är den statistik som finns, hörde 27 000 av dem till gruppen med en årsinkomst över 500 000. Det blir ca 30 procent av de 92 000. Drygt 40 000 i mellaninkomstgruppen köpte tjänster, och det motsvarar ca 47 procent.
Men beaktar man att det i gruppen som tjänar mellan 200 000 och 500 000 finns 3,2 miljoner inkomsttagare blir siffrorna helt annorlunda. Allt beror på om man tittar man på SCB:s siffror eller på Almegas.
Tittar man på SCB:s siffror var det 6 promille av dem med en årsinkomst under 200 000 och 7 procent av dem med en årsinkomst över en halv miljon som köpte hushållsnära tjänster. Dessa siffror talar sitt tydliga språk.
Nu rinner tiden i väg, så jag hinner knappt ställa min fråga. Det jag egentligen tänkte fråga Karin Nilsson är: Var går gränsen för vad ni tänker skattesubventionera? Vi har hushållstjänster, och man talar om IT-tjänster och om att gå ut med hunden. Var går gränsen? Finns det någon gräns för Karin Nilsson och alliansen?