Fru talman! Det var någonting om Vänsterpartiet, hammare och sådant som fick mig att begära replik på Gunnar Andréns anförande.
Bästa sättet att diskutera sådana här frågor är att tala om hur vi ser på saker och ting. Jag tänker exempelvis på det här med att 171 ledamöter tycker att svenska folket har för mycket pengar - eller något sådant.
Som jag ser saken kan jag tänka mig att höja skatter. Jag tycker nämligen att det i dag finns brister i vården och i omsorgen om våra äldre. Jag vill att det ska finnas fler vuxna i skolan och att barngrupperna på dagis ska bli mindre. Det är mina skäl för att kunna gå ut i en valrörelse och säga att vi vill höja skatterna. Hur mycket ber jag att få återkomma till; det tycker jag är en rimlig begäran.
I politiken måste det väl få finnas en vattendelare; det måste få finnas olika uppfattningar. Jag har väl respekt för att ni använder er av jobbskatteavdrag och för ert tal om att det är bra i både hög- och lågkonjunktur, bra för jobben och allt möjligt annat.
Hemma läste jag en insändare i Värmlands Folkblad där man tyckte att regeringen skulle sänka skatten, för då skulle tågen gå lite punktligare. Man kan tydligen snart använda resonemanget till vad som helst. Det var skrivet med glimten i ögat, men ändå.
Med anledning av Gunnar Andréns anförande här som nästan var som ett brandtal vill jag redovisa min syn. Flera gånger i dag - för att återgå till detta med hammare, spik och sådana saker - har jag här sagt varför vi av konjunkturskäl ville införa det som kallas för ROT-avdrag och varför vi var tydliga om att det skulle vara tidsbegränsat. Jag märker att talartiden är slut, så jag ber att få återkomma till detta i nästa replik.