Fru talman! Betänkandet
Allmänna motioner om inkomstskatter
innehåller som sagt en hel del olika frågor. Jag kommer att beröra några av de saker som är upptagna i det här betänkandet, naturligtvis inkomstskattefrågan först.
För oss i Vänsterpartiet är det oerhört viktigt att ha ett enkelt och likformigt inkomstskattesystem. Vi tycker att det är en grundpelare. Samtidigt ska systemet upplevas som rättvist. Vi ska beskatta människor efter bärkraft och naturligtvis fördela efter de behov som finns i samhället.
I dag har vi fått ett inkomstskattesystem där det är stora skillnader mellan de som förvärvsarbetar och de som inte gör det. De som förvärvsarbetar har i dag en mycket lägre skatt än både pensionärer och kanske framför allt de som är arbetslösa, sjuka eller föräldralediga. De har en ännu högre skatt än vad pensionärerna har. Vi har något slags inkomstskatt i tre nivåer i dag, i varje fall de tre större nivåerna. Sedan finns det andra också.
Det hänvisas väldigt mycket till undersökningar från riksdagens utredningstjänst och så vidare när vi pratar om inkomstskatterna. Från Vänsterpartiets sida brukar vi lyfta fram att vi ser att regeringens skattepolitik också innebär en skillnad i ekonomiska förutsättningar för kvinnor och män. Den skillnaden har ökat med alliansens politik. Jag vet att SCB för några veckor sedan kom med en rapport om antalet miljonärer i det här landet. Antalet miljonärer har ökat, men det visade sig att det var ju män som var miljonärer. Det var inte kvinnor. Det handlar naturligtvis väldigt mycket om löneutvecklingen.
Då skulle jag vilja säga att alliansens politik faktiskt har spätt på den ekonomiska skillnaden mellan kvinnor och män. Det är inte oviktigt att ha det i åminnelse. Allting kan vi inte göra från det här huset, men vi behöver inte försämra en redan dålig situation för många kvinnor.
Också när man pratar om pensionärer vet jag att vi vid något tillfälle tog fram ett underlag från utredningstjänsten för att se hur regeringens ekonomiska politik och de konkreta aktiva beslut som man har fattat i kammaren, både vad gäller skatter och utgiftsområdena, har slagit mellan olika generationer. Det visade sig att det faktiskt också fanns en omfördelning mellan generationer. De som var de riktigt stora förlorarna vid sidan av riktigt unga människor var de äldre. Jag har inte utredningsmaterialet med mig nu, men jag kan hämta det och visa det för kollegerna i skatteutskottet. Det var nästan förvånande. Man trodde inte att det skulle vara så, men så var det. Det är någonting att ta till sig för alliansens partier.
I betänkandet skriver majoriteten apropå det fjärde steget i jobbskatteavdraget att det skulle tjäna som en efterfrågestimulans i en lågkonjunktur. Jag skulle vilja säga att om man verkligen skulle vilja stimulera i en lågkonjunktur så är det väl låginkomsttagare, de som har mist sina jobb och de som går på a-kassa man i så fall ska stimulera. Ni har gjort precis tvärtom. Ni har fortsatt med ett skattesystem som gynnar i första hand de med högre inkomster, medan de med lägre inkomster hela tiden får se sin köpkraft urholkad. Jag kan därför inte se det fjärde steget i jobbskatteavdraget som en efterfrågestimulans i en lågkonjunktur.
Fru talman! Jag vet att vi så småningom kommer att ha en annan debatt här i kammaren. Det gäller Riksrevisionens granskning av jobbskatteavdraget. I det här betänkandet har ändå majoriteten tagit upp det och pekat på vad jobbskatteavdraget har haft för betydelse för sysselsättningen i det här landet.
Det som är intressant är att det är så få inkomsttagare som känner till jobbskatteavdraget i den undersökning där Riksrevisionen lät SCB ställa ett antal frågor. Det är ännu färre om man går utanför kretsen som har jobb i dag, det vill säga de som är arbetslösa och via jobbskatteavdraget skulle motiveras att ta ett jobb. Bland ungdomar är siffrorna riktigt skrämmande. Bara 15-16 procent av riktigt unga människor känner till jobbskatteavdraget och vad det innebär.
Vi lär återkomma till detta, men det jag tycker var lite intressant att läsa här var att bland dem man frågar säger 2 procent att de skulle kunna tänka sig att arbeta mer till följd av jobbskatteavdraget. 0,6 procent säger att de vill arbeta mindre. Det är klart att om man tycker att man med en mindre insats på arbetsmarknaden ändå får samma inkomst värderar man ju någonting annat. Det är väl också någonting att ta med sig. Så var det med den drivkraften.
Det allra intressantaste är kanske att 97 procent inte tänker förändra sitt arbetsutbud. Så var det med det.
Fru talman! Tiden går, men jag ska försöka hinna med några punkter till i det här betänkandet. Britta Rådström har redan berört kostnadsersättningar till ledamöter i Europaparlamentet som inte är föremål för beskattning. Jag bara instämmer i det hon sade. Här måste regeringen, precis som man sade i höstas, snabba upp processen och komma tillbaka. Vi måste ha legitimitet för vårt skattesystem. Vi kan inte ha ett skattefrälse, definitivt inte bland politiker. Det går bara inte bra. Det funkar inte.
Jag skulle vilja ta upp en annan fråga om kostnadsersättningar. Det gäller kostnadsersättningar från kommuner till människor som i dag jobbar som frivilligarbetare. Jag vill framför allt ställa en fråga om det som ni skriver i betänkandet. På s. 31 står det att frivilligarbetare bör stödjas av samhället. Så skriver ni i majoriteten. Det låter ju bra, men hur, frågar jag, för sedan blir det ingenting mer.
Vi lägger i alla fall fram ett konkret förslag om att man ska se över den här frågan, se över om kostnadsersättningen eventuellt skulle kunna göras skattefri eller om man på något annat sätt skulle kunna kompensera de frivilligarbetare vi har i dag.
Jag och mitt parti kan instämma i att det var korrekt att höja nivån för övriga avdrag från 1 000 till 5 000 kronor. Det låg en förenkling i det. Men när man gör en sådan sak ska man ju först göra en konsekvensanalys och se vad det får för betydelse och kanske rätta till de fel och problem som det kan innebära. Jag väntar alltså svar på frågan hur dessa ska stödjas av samhället, så som ni skriver i betänkandet.
Sedan var det avdragen för hushållsnära tjänster. Det man kan konstatera är att det har florerat en hel del siffror de senaste veckorna. Alla svänger sig med siffror på vilka som får avdragen, med hur mycket och hur många jobb detta eventuellt skulle kunna leda till. Jag gissar att vi kommer att ha en del replikväxlingar just i de frågorna.
Jag tycker att det är viktigt att slå fast att skattepengar ska användas där de gör störst nytta. Det tycker jag är en oerhört viktig princip. I det här fallet tror jag att vi i så stor utsträckning som möjligt behöver kanalisera skattepengar till exempel till jobb inom hemtjänsten, inom skolan och inom vården. Det är det absolut viktigaste.
SCB har sagt att det år 2008 var ett faktiskt utnyttjat avdrag på 440 miljoner kronor. Jag hörde Britta Rådström föredra exakt hur detta var fördelat inom olika inkomstgrupper. Det finns ju en diskussion om det här, men det är till övervägande delen vid höga inkomster som man har utnyttjat det här avdraget.
Jag har också tittat lite grann på storheterna, hur mycket det är som de yrkar avdrag med. Man menar ju på att många regelmässigt skulle använda det här för hjälp med städning och andra hushållsgöromål. Men det visar sig att de genomsnittliga avdragen faktiskt ligger på ganska låga belopp, kanske 2 000-3 000 kronor sett över en tolvmånadersperiod. Det indikerar att det snarare är så att man använder avdraget vid något enstaka tillfälle, kanske vid flyttstädning eller vid något annat tillfälle. Det kan vi också diskutera vidare.
Fru talman! Jag ser att tiden går, och jag bara pratar på. Jag skulle vilja avsluta med någonting som jag tyckte var lite intressant. LO hade frågat vad man helst satsade 1 miljard på. Det var en undersökning som jag läste om i går. Där säger 20 procent vården och 22 procent säger skolan, för att ta några exempel. 15-16 procent säger äldreomsorgen. Någon procent säger hushållstjänster. Det kanske sätter den här frågan i sitt rätta sammanhang.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nr 1.