Fru talman! Det var talande att det blev väldigt tyst när Karin Nilsson fick frågan hur man skulle uppmuntra frivilligarbetare. Uppenbarligen är inte skattereglerna för kostnadsersättningar ett sådant verktyg. Det kanske är synd.
Karin Nilsson ställde ett antal frågor om jobbskatteavdraget, ungefär som om vi i vår budget hade tänkt avskaffa hela jobbskatteavdraget i morgon dag.
Jag vill bara för formens skull påminna om att vi i vår budget säger nej till det fjärde steget och trappar ned de tidigare stegen med stigande inkomst.
Just nedtrappningen i högre inkomstskikt lär ju inte vara särskilt spännande för de människor som är där, precis på gränsen till att eventuellt gå från total arbetslöshet till ett jobb. Troligtvis lönar det sig ändå ganska bra för dem att arbeta.
Men det intressanta är att de siffror som det hänvisas till om hur många jobb det ger baseras på simuleringar eftersom det inte finns någon möjlighet att dra några slutsatser av vad som egentligen har hänt. Dessa simuleringar utgår från att alla känner till det. Där har Riksrevisionen visat att det är lite si och så med kunskaperna, så i dagsläget har det kanske inte gett så många jobb.
Man är också inne på, precis som Finanspolitiska rådet tidigare har varit, att man har lite avtagande nytta av dessa steg. Ju fler steg man har i jobbskatteavdraget, desto mindre effekt får man för varje steg.
Om vi nu skulle säga nej till det fjärde steget tror jag inte att Karin Nilsson behöver vara orolig för att vi ska dra bort 88 000 jobb eller något liknande.
Min fråga är: Ser Karin Nilsson och alliansen någon risk för att man kanske inte får så mycket mer effekt för jobbskatteavdragen ju fler steg som man inför? Jag tror att man räknade med att det senaste steget skulle kosta 1 miljon per jobb om man räknar snällt. Kan det tänkas att man kan använda dessa pengar på ett bättre sätt, eller kommer alliansens jobbpolitik även i fortsättningen att gå ut på att det varje år kommer ett nytt steg i jobbskatteavdraget?