Herr talman! Trevligt att ses igen! I nuläget känner jag mig än mer vild och galen. Jag har nämligen drabbats av en överkänslighetsreaktion - urticaria, nässelutslag - på grund av penicillin. Jag tänker inte säga vem som skrev ut preparatet, men om jag inte står stilla beror det på klådan och inte på Tourettes syndrom. Ni skulle se min magnifika rygg, för att inte säga rumpa! Och tungan tänker jag inte räcka ut.
Herr talman! I detta motionsbetänkande har jag bidragit med motionen om skattebefrielse på arbete från 70 års ålder. Det låter som en dröm men skulle faktiskt kunna bli en sanndröm.
Människan är så beskaffad, herr talman, att incitament, drivfjädrar, i olika former är vägledande för hennes liv och leverne. Efter ett långt arbetsliv med solidarisk skattebetalning till stat, landsting och kommun vore det inte mer än rätt att vid arbete efter 70 års ålder slippa betala skatt. Tänk att få behålla, ograverat, allt det du tjänar. Och vilken gest det vore från samhällets sida att erbjuda detta efter ett långt arbetsliv!
Jag är övertygad om att denna konstruktion skulle vara hälsofrämjande för individen, en morot att till kropp och själ sköta sig för att få uppleva det. Jag vill dock säga att livet förvisso många gånger är ett lotteri, och vi drabbas alla understundom av sjukdom och elände. Det får emellertid inte innebära att en dylik konstruktion om skattebefrielse inte kan införas med hänvisning till att någon på grund av exempelvis sjukdom inte får denna möjlighet. Det finns ingen millimeterrättvisa, och jag tror inte att vi ska eftersträva det heller. Vad det i stället rör sig om är ett tillvaratagande av resurser.
En människa som uppnått 70 års ålder besitter självfallet en enorm kunskap och kompetens. Att samhället inte månar om detta är ett stort slöseri med - ja, just det - resurser. Spin-off-effekterna vid införandet av skattebefrielse från 70 års ålder blir för samhället, och än mer för individen, naturligtvis många, allt från minskad användning av trygghetssystemen till köpstarka konsumenter, för att inte tala om all den visdom, den klokhet, den erfarenhet och allt vett och förnuft och lärdom som förs vidare till en yngre generation.
Den stora vinsten är dock inte pekuniär, ekonomisk, utan vetskapen om att vara behövd, efterfrågad - att vara behövd, herr talman - att veta att samhället är intresserat av vad jag fortfarande kan bidra med. Det är en uppskattning av mina erfarenheter som jag nu får möjlighet att föra vidare. Författaren och konstnären Gunilla Dahlgren uttrycker det på följande sätt: "Det sämsta med livserfarenhet är att man har den när man inte behöver den."
Det är dags att värna om den resurs ett långt yrkesliv resulterar i. Visst är det så att vissa yrken kräver sin tribut i form av utslitna kroppar långt före 70 års ålder och jag kastar här ut frågan om vi i nuläget tar hand om dessa människor optimalt. Detta, herr talman, kräver dock en annan debatt.
Herr talman! Tyvärr måste jag påstå att vi har en åldersdiskriminering i det här landet. Om någon mot förmodan skulle söka ett jobb efter 65 års ålder gäller den stående frågan just ålder. Självfallet borde frågan gälla kunskap och kompetens, vad du kan bidra med i det aktuella fallet när du söker ett arbete. Tänk att bli bemött med "Hej! Vad kan du hjälpa till med för att förgylla vårt arbete?" och inte tvärtom med "Hej! Hur gammal är du? Ojdå, 65! Ska du inte pensionera dig i stället och ta det lugnt tills du dör?" Jag anser att Sverige inte har råd med att fortsätta på den inslagna vägen utan det är hög tid att tillvarata den enorma kunskap som i skrivande stund ca 1,8 miljoner 65-plussare besitter.
Om hälsan står en bi är det självfallet en enorm tillfredsställelse, om jag så önskar, att få möjlighet att föra mina erfarenheter vidare till en yngre generation. Att vara mentor eller coach efter ett långt yrkesliv är naturligtvis som att skumma grädden av mjölken. Varför ska alla behöva göra egna misstag? Varför inte lära av dem som redan gjort dem? Den politiskt aktiva författaren Grace Paley säger: "Jag har alltid lyssnat noga på min goda vän Kittys råd, hon har gjort det ena misstaget efter det andra. Hennes erfarenheter är oskattbara!"
Det är symtomatiskt att detta avspeglar sig i representationen av 65-plussare i riksdagen. I nuläget är vi 7-8 procent, att jämföra med hela befolkningen där vi är 25 procent. Man kan tycka att det är dags för ett seniorparti i riksdagen som fokuserar på äldrefrågor och blir en garant för att dessa finns på agendan en hel mandatperiod och inte bara vart fjärde år. Själv representerar jag ett sådant parti - SPI, Sveriges Pensionärers Intresseparti. Det är ett tvärpolitiskt parti med förhoppningen att komma in i riksdagen den 19 september.
Herr talman! Att betala skatt kan säkert vara häftigt, men jag vill påstå att det vore lika häftigt att få slippa efter ca 50 års yrkesarbete. Jag vill än en gång upprepa att det inte är försvarbart att inte möjliggöra en konstruktion som lockar en 70-åring att dela med sig av sin kunskap och kompetens. Erfarenhet, livsvisdom, är dock ingen garanti bara för att jag har uppnått 70 års ålder. Dock är chansen stor att jag varit med om ett och annat sedan 35-årsdagen som jag förhoppningsvis kan dela med mig och som stärkt min mognad, något som jag med pondus kan få respekt för, något som gör att ett företag kan utvecklas och generera ytterligare anställningar.
Jag kan tippa att någon nu får för sig att en sådan här reform skulle kosta för mycket eller rent av påstå att den blir skattesubventionerad. Men då har man ju missat hela poängen. I den globalisering vi nu lever i är det för landet ett tillvaratagande av resurser som är själva cloun. I stället för en diskussion om höjning av pensionsåldern är det självklart bättre att låta den enskilde få avgöra om hon eller han mäktar med ytterligare år på arbetsmarknaden. Med vettiga incitament är jag övertygad om att detta skulle vara möjligt. Varför vid 70 år egentligen? Det kanske skulle vara redan vid 67 års ålder.
Herr talman! Mark Twain sade så här om erfarenhet: Den förståndige lär redan av andras erfarenheter, den vanliga människan lär bara av egna erfarenheter, och den oförståndige lär varken av andras eller egna erfarenheter.
Eller, herr talman, så verkar det vara som Gunilla Dahlgren säger och som jag nyss citerade: Jag trodde att jag skulle få dela med mig av min livserfarenhet, men min sonhustru visste mer än jag.
Herr talman! Jag yrkar bifall till min motion Sk555.