Fru talman! Jag kan börja med att hälsa Eva The-
de välkommen i den utrikespolitiska debatten. Hon
kunde ha valt ett bättre tillfälle, med tanke på arbets-
belastningen i utrikesutskottet. Men det väljer man
inte alltid själv.
Frågan var om ärendet hade forcerats genom riks-
dagen. Sedan framfördes ett antal dunkla motiv. Jag
tycker att de saknar relevans.
Man kom överens om Amsterdamfördraget i juni
1997. Fördraget undertecknades den 2 oktober. Re-
geringen skrev i sedvanlig ordning en departements-
skrivelse som gick ut på remiss. Remissinstanserna
kom in med sina svar. Regeringen skrev en proposi-
tion - precis som i alla andra ärenden. Propositionen
lades fram på riksdagens bord i mitten av februari.
Sedan dessa har vi behandlat den i utrikesutskottet.
Sedan har ärendet kommit upp i kammaren i Sveriges
riksdag. Jag kan inte se att det har varit fråga om
någon forcerad behandling.
Jag tycker att fallet Norge bevisar att man inte
skulle vara särskilt hjälpt i en folkomröstning bara för
att andra länder har sagt ja. Jag hade gärna sett att
Norge hade gått med i EU. Landet borde ha gjort det.
Men Norge sade nej trots att Finland och Sverige
tidigare hade sagt ja. Det var Österrike först och där-
efter Finland och Sverige. Norge sade i alla fall nej.
Det motsäger det faktum att ja-sidan i Danmark skulle
få en fördel om vi inte skjuter upp vårt beslut.