Fru talman! Jag skall börja med att genast besvara
frågan. Det är självklart att vi i Vänsterpartiet är för
att de länder i Central- och Östeuropa som vill bli
medlemmar i EU också skall bli det. En förutsättning
för detta är att en hel del av EU:s nuvarande regelverk
förändras, bl.a. jordbrukspolitiken. Det välkomnar vi
naturligtvis. Men vi anser också att en utvidgning inte
kan föra med sig att man effektiviserar på det sätt som
Folkpartiet har föreslagit, nämligen att befintliga
medlemmar i dag inte längre har en egen röst i utri-
kes- och säkerhetspolitiken. Den typen av effektivise-
ring av demokratin är vi motståndare till.
Jag tycker att det är bra att den här debatten har
kommit till stånd. Vi skall ju gå in i en valrörelse
också detta år, denna sommar och denna höst. Ett
stort problem är att så många människor i detta vårt
avlånga land inte har någon aning om att vi skall ha
ett val till EU-parlamentet och vad det egentligen
handlar om. Debatten har upphört i och med folkom-
röstningen för väldigt många. Många var trötta och
tyckte att det hade tjatats nog om den frågan. Men
debatten om dessa frågor här i riksdagen har inte varit
tillräcklig. Det har inte varit en tillräckligt öppen
debatt. Enligt min uppfattning har inte regeringen
gjort tillräckligt för att hålla diskussionen vid liv om
de frågor som ständigt avgörs och debatteras i EU.
Man har inte hållit frågan om Sveriges hållning i
viktiga framtidsfrågor inom EU vid liv. Det fick vi ett
exempel på i går - tyvärr bara ett exempel - när det
gäller Schengenavtalets behandling.
Men nu är vi ändå här. Vi har en s.k. slutdebatt om
EU inför EU-valet. Vår inställning i Vänsterpartiet är
naturligtvis att detta inte är någon debatt om huruvida
vi skall vara med eller inte, utan detta är en debatt
som utgår ifrån det faktum att Sverige är medlem. Vi
skall tala om vad vi som partier vill göra i EU och hur
vi ställer oss till de förslag som finns om EU:s fortsat-
ta utveckling.
När man lyssnar på debatten här i Sverige och
samtidigt på den debatt som förs i EU:s medlemslän-
der och i EU-parlamentet, kan man tro att man befin-
ner sig på två olika punkter på en tidsskala. Det skiljer
ungefär två år, fast det i själva verket är samtidigt.
Här pågår debatten som om det inte redan fanns nå-
gon debatt om EU:s framtid, som om frågorna inför
regeringskonferensen över huvud taget inte hade
väckts, som om inte EU:s nuvarande medlemsländer
inte hade fört den här diskussionen i många år och
redan tagit ställning. EU-parlamentet har ju också
tagit ställning för hur man vill se EU:s framtid när det
gäller de viktiga frågor som skall avgöras vid rege-
ringskonferensen. De svenska EU-parlamentarikerna
har ju också tagit ställning, även om flera av dem med
ett förvirrat uttryck i ansiktet säger att de nog inte vet
vad de röstade på eller varför. De kanske tryckte fel,
eller också hade de missförstått det hela.
Men EU-parlamentet har ju faktiskt under denna
vår - för bara några veckor sedan - tagit ställning till
ett omfattande dokument som anger hur man tänker
sig EU:s fortsatta utveckling. Det är ett dokument som
en överväldigande majoritet av de svenska EU-
parlamentarikerna har ställt sig bakom. De har alltså
klart och tydligt uttalat sig för att frågor skall lösas på
ett visst sätt och på ett sådant sätt som inte alls stäm-
mer överens med vad man sade i folkomröstnings-
kampanjen här i Sverige. Beklagligtvis är det så. Det
är skandalöst, måste jag säga, och det är alldeles för
litet uppmärksammat i Sverige att man säger en sak
här hemma medan man gör och säger någonting helt
annat i EU-parlamentet och i EU-debatten.
Det är mycket som inte blev så som man från ja-
sidan sade, även om Mats Hellström i inledningen
försökte att tala om att allt det goda som vi nu ändå
kan se - utvecklingen av ekonomin och investeringar-
na - naturligtvis är en följd av att vi röstade ja. För
några månader sedan när vi sade att det inte blev det
guld och de gröna skogar som man talade om, svarade
man att det inte berodde på EU utan det berodde på
någonting annat. Det finns en tendens att skriva allt
det goda som händer på EU:s plussida, och om det
händer någonting dåligt så har det över huvud taget
inte med EU att göra.
Jag tror att det bra om vi inte använder oss av den
här typen av förenklingar i debatten. Det vi kan kon-
statera, Mats Hellström, är att de stora problem som
vi har i Sverige - framför allt arbetslösheten - är kvar,
oavsett EU-medlemskapet. Den frågan har vi inte löst
här och inte heller inom den europeiska unionen. Den
frågan har man tyvärr ingen adekvat lösning på i de
program som i dag läggs fram och de program som
regeringen så villigt kopierar i from av konver-
gensprogram och annat. Tyvärr är det så.
Men problemet är inte bara att det inte blev som
man sade från ja-sidan, utan det största problemet i
dag är att ni inte heller gör det som ni sade att ni
skulle göra. Det är inte bara så att det inte blev som ni
sade, ni gör inte heller som ni sade. Ni sade faktiskt
att ni skulle arbeta för vissa saker i EU - det var där-
för som vi gick med - och ni skulle förhålla er på ett
visst sätt, ni skulle rösta på ett visst sätt, ni skulle
minsann se till att små länder fick behålla sitt både
dubbla och enkla veto, ni skulle se till att offentlig-
hetsprincipen skulle införas i EU, ni skulle bygga
folkhemmet i EU. Det skulle införas minimiregler på
miljöområdet. Vi skulle behålla en jättesträng gräns-
kontroll så att narkotikan inte kom in i landet. Vi
skulle absolut inte ha något polisiärt samarbete.
Ja, det var väl bra. Men när dessa förslagen lades
fram och debatterades i EU-parlamentet så röstade en
överväldigande majoritet emot det som man hade sagt
här, att man skulle vara med för att kunna arbeta för
detta i EU-parlamentet. Det är mycket märkligt. Jag
begriper inte hur en och samma person i ett land kan
säga en sak och sedan åka söderut och i ett annat
politiskt sammanhang bekänna sig till någonting helt
annat. Här talar man om självbestämmanderätt, of-
fentlighetsprincip, insyn, demokrati, förankringspro-
cess i folklig medverkan. I EU-parlamentet säger
man: Mer union och mindre demokrati. Och det gör
man på punkt efter punkt.
Jag har hela rapporten, dvs. det som man i EU-
parlamentet säger vara det viktigaste politiska doku-
mentet som man har behandlat under det här året. Jag
har alla röstetalen och kan konstatera att det är ett
fåtal svenska EU-parlamentariker som konsekvent har
stött den linje som man talade om från både ja-sidan
och nej-sidan. Det handlar om förslag som innebär
fortsatt vetorätt i utrikespolitiken. Hur många röstade
för detta, när den frågan var uppe i EU-parlamentet?
Jo, det var fyra stycken: en vänsterpartist och tre
socialdemokrater. Centern och Miljöpartiet lade ned
sina röster. Alla andra röstade emot. Små länder skall
tydligen inte ha vetorätt.
Det gäller rätten att stå utanför EMU:s tredje fas,
den ekonomiska och monetära unionen, som ju rege-
ringen säger att vi skall ta ställning till senare. Alla
röstade för att vi skall gå in i den. Minimiregler för
miljön röstade de flesta emot. På punkt efter punkt ser
det ut på det sättet.
Vad jag skulle vilja veta i debatten är: Vad vill
man egentligen från partiernas sida, och vad vill re-
geringen? Skall vi först ha ett val och sedan få reda
vad ni vill?