Fru talman! Vår generations stora uppgift i Europa
är att se till att hela Europa enas. För en eller två
generationer sedan, efter andra världskriget, beslutade
framsynta statsmän, och kanske också statskvinnor,
att bygga de västeuropeiska institutioner som har
betytt så oerhört mycket för att säkra frihet, fred och
välstånd i den västra halvan av Europa. Nu finns det
en unik chans att ena hela Europa. Detta är EU:s
huvudansvar. Detta är den europeiska unionens vikti-
gaste uppgift för en nära framtid.
Tolv länder i Central- och Östeuropa och även ner
mot Medelhavet - från Estland i norr till Cypern och
Malta i söder - har nu fått ett perspektiv av medlem-
skapet. Det skulle innebära en ökning av unionen med
ungefär 30 % befolkningsmässigt. Det innebär också
att vi redan innan ett sådant medlemskap kan bli möj-
ligt har ett ekonomiskt samarbetsområde - om vi
också räknar in EES-länderna, för det finns ju fortfa-
rande sådana och vi var själva ett EES-land för ett
halvår sedan - som omfattar 30-35 länder i Europa.
Det är ett unikt samarbete som här tar form med en
styrka och en kraft i en fredlig samverkansform som
aldrig förr i historien.
De här länderna kommer nu att på egna meriter få
söka medlemskap. EU beslutar inte om deras med-
lemskap, utan det gör de själva. De skall själva i de-
mokratiska former avgöra om de vill bli medlemmar.
De har också genom vitboken fått besked om vilka
krav och spelregler som gäller i den europeiska unio-
nen. Det handlar alltså om det sätt varpå vi har byggt
upp det västeuropeiska samarbetet. Det är naturligt att
man där mycket gärna vill anpassa sig till detta. Man
ser det som en garant för att komma in just i Västeu-
ropa.
Vi skall också minnas alternativet. Vad händer om
inte detta sker? Ja, vi kan erinra oss mellankrigstidens
Östeuropa - striderna, konflikterna och uppmarschen
till andra världskriget.
Domen skulle falla hård över denna generations
europeiska politiker om vi inte lyckas i denna uppgift.
Nästa vecka får Estland, Lettland och Litauen s.k.
Europaavtal. Det är ett oerhört viktigt steg. De åter-
vann sin frihet 1991. De f.d. sovjetiska trupperna
försvann i augusti förra året. Nu, 1995, får man Euro-
paavtal. Processen för normalisering för Estland,
Lettland och Litauen har gått fort.
Vi skall också observera att det här är en betydan-
de framgång för en svensk linje. Regeringen Bildt tog
i de svenska medlemskapsförhandlingarna initiativ till
att föra upp kravet på frihandel. Det är alltså en
mycket stor framgång att vi nu, fem månader efter
Sveriges inträde, kan inregistrera att EU sluter Euro-
paavtal med Estland, Lettland och Litauen. Det råder
inget tvivel om att det svenska inflytandet här har
spelat en stor roll.
Vad som sker är egentligen att Baltikum flyttas
från f.d. Sovjetunionen till Centraleuropa - man kan
visserligen aldrig flytta länder i geografin, men man
kan flytta dem mentalt.
Vi har ersatt mellankrigstidens ointresse från
svensk och skandinavisk sida gentemot våra baltiska
grannar med ett aktivt engagemang. Dessutom får vi
en Östersjöregion som kommer att ha fyra EU-
medlemmar. Så är det redan i dag genom att fyra har
Europaavtal: Polen och de tre baltiska länderna. När
det gäller Ryssland får vi förhoppningsvis ett part-
nerskapsavtal.
Det är en enorm förstärkning av samarbetslinjerna
i Östersjöområdet - i vårt närområde, ett område som
för övrigt har varit platsen för många konflikter och
krig.
En central del i funderingarna inför EU:s framtid
för regeringskonferensen blir att säkra att denna ut-
vidgade union också har handlingskraft - att man har
kraft att fatta beslut och att man inte stagnerar i sitt
inre arbete. Poängen med det här samarbetet är ju att
det är kraftfullt, att det levererar till medborgarna och
att medborgarna känner att de har nytta av den euro-
peiska unionen. Man söker ju inte medlemskap för att
få ett stagnerande samarbete, för att inte leverera.
En annan central del för framtiden är att se till att
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
verkligen fungerar och får tempo.
Mats Hellström sade inledningsvis att det som
skedde i de jugoslaviska krigen inte är EU:s fel. Det
är det inte. Däremot kan vi lära oss en del av vad som
då skedde och borde ha skett. I uppmarschen till de
jugoslaviska krigen våren 1991 var det en splittrad
europeisk bild - en splittrad attityd och ett splittrat
förhållningssätt till Jugoslavien. Lärdomen av detta är
att det är viktigt att bygga upp en gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik, att ha en gemensam analys och
att man verkligen kan tala med gemensam röst från
det demokratiska Västeuropa.
Detta är brådskande och viktigt. Det förutsågs i
Maastrichtavtalet. Tyvärr har det inte vuxit sig så
starkt som det kanske borde göra. En första viktig
uppgift kan vara att skaffa just denna gemensamma
analys, så att man kan grunda den här utrikespolitiken
på en gemensam värdering mellan många olika län-
der. Inte minst små länder har ju allt att vinna på det.
Sker inte detta blir de stora länderna - Storbritannien,
Frankrike och Tyskland - lätt dominerande i utrikes-
politiken. En gemensam funktion skulle här betyda
mycket.
Jag noterar utrikesministerns ställningstagande om
beslutsfattande vad gäller den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken. Jag tycker att det var bra. Vi
bör dock komma ihåg att när det gäller svensk trupp
för gemensamma insatser kvarstår självfallet de
dubbla vetona - Sverige avgör självt när man vill
skicka trupp och framför allt avgör individerna själva
om de vill ställa upp. Vi har ju ett värnpliktssystem
som inte tvingar någon att resa till Bosnien eller nå-
gon annanstans. Detta dubbla veto måste självfallet
ligga kvar framöver.
Målsättningen hela tiden vi funderar kring den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall
vara att det inte kommer ett nytt Sarajevo. Vi måste se
till att den europeiska unionen får kraft så att den
verkligen effektfullt kan arbeta för detta.
Fru talman! Det finns också andra centrala uppgif-
ter. En uppgift är att se till att vi får ett dynamiskt
Europa, ett Europa som sjuder av växtkraft och ut-
veckling. Det gäller att fullborda den inre marknaden.
Fortfarande finns det hinder vad gäller den inre mark-
naden. Protektionism, offentliga monopol och regle-
ringsivrare av olika slag har sett till att det återstår en
hel del steg att ta i den riktningen.
En annan uppgift är den gemensamma valutan,
som särskilt för ett litet land med en historia av mind-
re framgångsrik penningpolitik skulle vara särskilt
nyttig.
En tredje uppgift är öppenheten gentemot omvärl-
den - ett Europa som verkligen finns med i det inter-
nationella utbytet och som utsätts för konkurrens från
omvärlden.
Det är alldeles för hög arbetslöshet i Sverige lik-
som i flertalet EU-länder. Vi har själva egna erfaren-
heter av att en dåligt fungerande arbetsmarknad ger
låga reallöner, låg lönsamhet och hög arbetslöshet.
Många europeiska länder, Frankrike och Spanien är
två tydliga exempel, har erfarenhet av detsamma.
Det gäller att se till att den inre marknaden och
EU kan leverera det som behövs när det gäller att
verkligen få till stånd en ordentlig expansion och en
ordentlig dynamik i det europeiska samarbetet.
Fru talman! Den europeiska unionen står inför
historiska uppgifter. Det är i detta förändringsarbete
viktigt att ha ett historiskt perspektiv.