Fru talman! Under tre dagar den här veckan har
flera hundra politiker och forskare rådgjort här i
Stockholm som ett led i EU:s ministermöte och Sve-
riges ordförandeskap. Man har överlagt om alkoho-
lens roll och ungdomarnas situation. Man har pre-
senterat ny forskning för att komma fram till en de-
klaration, som jag för övrigt tror ska antas denna dag,
om hur alkoholens skador ska kunna minskas i Euro-
pa.
Det kan naturligtvis sägas att på sådana här stora
konferenser pratas det mycket och handlas mindre.
Till en del stämmer det. Men med dagens aktualise-
ring av alkoholfrågan - det gäller inte minst de nega-
tiva följderna och en realistisk beskrivning av aktu-
ellt läge - har konferensen onekligen ett värde. Den
sätter press på både myndigheter och politiker att
göra något. Det stärker även föräldrarnas möjligheter
att utifrån sitt eget ansvarsförhållande när det gäller
barnens uppväxt hjälpa dessa att hantera de förödande
locktoner som kommer från de skrupelfria producen-
terna; grosshandlare i vin- och spritimport eller pro-
fithungriga krögare.
Jag tror att det är viktigt att vi lämnar ett önske-
tänkande som är alltför teoretiskt och i stället har en
praktisk, realistisk hantering av alkoholfrågan. Det
gäller att se den som ett folkhälsoproblem och inte
som en allmän servicefråga.
Unga människor dricker mer än tidigare, men
också mer vid varje tillfälle. Barn och ungdom har
blivit en viktig målgrupp för alkoholindustrin efter-
som den spekulerar i att denna målgrupp rimligtvis är
framtidens marknad. Reklammakarna talar sällan om
alkoholen som något hälsofarligt. Ungdomarna bom-
barderas med en alkoholreklam som visar att de som
dricker är framgångsrika, glamourösa och rentav
sexiga. Reklamen inriktas på att alkohol är ett sätt att
bli socialt accepterad.
Alkoholindustrin har ofta hävdat att man inte
uppmuntrar det man kallar för överdrivet drickande.
Men hela industrins framtid ligger ju i att rekrytera
nya konsumenter och få dem som redan dricker att
dricka mer. Det är en myt att marknadsföringsinsat-
serna inte skulle rekrytera nya konsumenter utan bara
inrikta sig på att få alkoholbrukare att byta märke.
Vid detta WHO-möte i Stockholm fanns det en
glättad och påkostad broschyr riktad till ungdom. På
sista sidan ser man till yttermera visso en baby i en
sparkdräkt med öljätten Carlsbergs logotyp stort upp-
slagen. Tala om cynism!
WHO:s generaldirektör, förra norska statsminis-
tern Gro Harlem Brundtland, var mycket uppbragt
över denna och andra marknadsföringsinsatser från
industrierna, över hur de har agerat i det förgångna
och över hur de agerar i dag. Jag tror att det var bra
att hon så realistiskt såg allvaret och gick till motat-
tack mot industrins ambitioner att mer eller mindre
förföra hela ungdomsgenerationer. Världshälsoorga-
nisationens chef talar ju här med stor auktoritet och
trovärdighet. Hon har haft, och berättat om, drogpoli-
tiska tragedier rakt in i den egna familjen.
Nu kan det konstateras att alkoholbruket inte bara
skördar "gamla alkisar" utan också bryter sig in i
mycket tidiga år. Det har sagts här i dag att det upp-
gavs att i Europa drabbas minst 55 000 ungdomar
varje år av en för tidig död på grund av sitt alkohol-
bruk. Den höga siffran har skakat om konferensen
och lett till att många politiker har börjat fundera i
nya banor.
Jag tror också att det är viktigt att vi ser propor-
tionerna här. Hela det europeiska etablissemanget
mobiliseras för att hejda den s.k. galna ko-sjukan.
Den har visserligen tragiskt nog skördat ett femtiotal
dödsoffer. Men ställer man detta i relation till den
dödsvåg som går fram bland Europas unga så är de
döda vid en sådan jämförelse 1 000 gånger fler. Visst
kan vi tala om proportioner, fru talman - eller rättare
sagt om brist på proportioner.
Det går en drogvåg över Sverige och Europa. Lågt
beskattade alkoholvaror utifrån Europa förs in i för-
hållandevis stora mängder i vårt land. Till det kom-
mer en stor inhemsk konsumtion byggd på en mycket
aktiv marknadsföring, i sin tur möjliggjord genom
kommunernas alltför generösa tillståndsgivning.
I många kommuner ses utskänkningstillståndet
endast som en rättvisefråga och en fråga om service.
Man ser inte den sociala dimensionen. Till det kom-
mer det stora utbudet av det som kallas hembränt.
Attityden är ofta att det i vissa kretsar sällan betraktas
som något större brott att delta i sådan tillverkning.
Det kan också vara så att man avtrubbat deltar som
langare.
Det tragiska är att så många vägrar att inse att en
tidig ungdomsdebut oftare i förlängningen leder till
annat drogbruk. Enligt FN-organet UNDP uppgår den
illegala droghandeln i världen till 400 miljarder US-
dollar. Det är, i pengar räknat, mer än världens sam-
lade bilindustri. Denna drogvåg drabbar vår ung-
domsgeneration i och med det försämrade nykter-
hetsläge som finns bland minderåriga. Där spelar det
faktum att alltfler pubar inte upprätthåller ålderskon-
troll tillsammans med större införselkvoter från ut-
landet och lättheten att komma över hembränt stor
roll.
Det är tillfredsställande att se att i princip ställer
riksdagens partier, med undantag av Moderaterna,
upp bakom en socialt inriktad alkoholpolitik. Visst
kan jag också mena att det behövs en större fasthet
och konsekvens i det praktiska handlandet, men
färdriktningen i propositionen i stort måste ändå an-
ses vara åt rätt håll.
I en Europatabell ligger vi hyggligt till. Men en
intressant iakttagelse är att andra europeiska länder är
i färd med att minska sin alkoholkonsumtion, medan
vi i Sverige i bästa fall har en flack kurva som nu
tyvärr går uppåt.
Det finns anledning att leva upp till den politiska
och moraliska förpliktelse vi har sedan WHO-mötet i
Paris 1995 då Sverige band sig för ett långtgående
program mot missbruk och för en bättre folkhälsa.
Dagens programskrivning vid WHO-mötet, som
förmodligen kommer att antas vid EU-konferensen,
är ett viktigt dokument som Sverige som stat och de
enskilda kommunerna har anledning att ta på allvar
och försöka leva upp till.
På narkotikaområdet har Sverige hittills gjort för-
tjänstfulla insatser på regeringsplanet och genom
svenska EU-parlamentariker. Men jag tror att det
behövs en mer aktiv insats i kampen mot narkotika då
man i vissa EU-kretsar har en alltför passiv hållning.
Det finns ett internationellt intresse för en svensk och
nordisk restriktiv alkoholpolitik. Det är någonting
som vi också bör kunna se som en god exportvara.
Detta gäller inte minst på trafiknykterhetsområdet
som ett viktigt inslag i den högtidligt proklamerade
nollvisionen.
Alkoholpolitiken är ju mycket komplex och krä-
ver stor varsamhet och vaksamhet. Det är bildligt en
byggnad med många byggstenar. Det går inte att
rycka ut några och tro att stabiliteten kvarstår. Det är
viktigt att se alkoholpolitiken i ett sammanhang som
har med folkhälsa göra. Det gäller inte minst ungdo-
mars möjligheter till ett fungerande arbetsliv och
deras möjligheter att hantera sin egen sociala situa-
tion. För detta har vi som politiker ett långtgående
ansvar där vi kan samlas kring några gemensamma
nämnare.
Propositionen tar också upp några alkoholfria zo-
ner som vi länge har debatterat här i riksdagen i mo-
tioner. Det handlar om att vi skulle få några alkohol-
fria öar i världssamfundet där arbetsliv, trafik, tidiga
barn- och ungdomsår, blivande mammor under gravi-
ditet och de av alkohol och andra droger redan skada-
de skulle garanteras en alkoholfri miljö.
Fru talman! Jag har självfallet inga illusioner om
att vi ska få ett alkoholfritt samhälle. Men om vi gör
begränsningar av det här slaget uppfyller vi det som
nämns i den aktuella propositionen om att begränsa
den totala konsumtionen för att minska skadorna.
Det ligger också väl i linje med de stora beslut
som fattades för snart 25 år sedan i Sveriges riksdag.
Det skedde med den tydliga avsikten att minska sam-
hällets ekonomiska kostnader och det mänskliga
lidandet. Det byggde på kunskapen om att en ökad
alkoholkonsumtion ger ökade skador och för många
för tidiga dödsfall. Därför är det illavarslande att
krafter här i riksdagen vill ta bort t.ex. det ekonomis-
ka stödet till de ideella folkrörelser som hävdar kun-
skap och socialt engagemang för en bättre folkhälsa.
Fru talman! Vuxengenerationen har ett stort an-
svar för allt detta. Det gäller oss som medborgare,
föräldrar, lärare, myndigheter och politiker. Om detta
bör vi tala mera. För detta bör vi kräva realistiska och
angelägna reformer som säkrar en förbättrad folkhäl-
sa i vårt land och i Europa.