Fru talman! För att en solidarisk vård skall kunna
behålla sin legitimitet - och vi har sagt att en solida-
riskt finansierad vård vill vi alla ha - måste den fak-
tiskt göra rätt för sig, och pengarna får inte rinna ut.
Det är det som man entydigt kommer till.
Det är en felaktig uppfattning om man säger att
det har pågått nedskärningar i tio år. Det finns utom-
ordentligt väl gjorda undersökningar som visar att
resurserna i stort sett fram till de senaste ett à två åren
är oförändrade och att den neddragning som skett de
två senaste åren är mycket måttlig. Det finns väl be-
lagt, så det är inte på det sätt som Rolf Olsson säger.
Det är klart att det blir besvärligt att arbeta för
personalen, att den inte orkar med mer och upplever
att det är tungt när man inte får resursökningar. Det
beror på att dagens organisation inte förmår nyttja
den kraft som finns i vården. Det var det jag belyste.
Vad gäller vårdgarantin förmodar jag att ingen
tror att man sparar pengar på att ha köer. Nu har vi
genom vanskött vård fått köer. Då kostar det att ta
bort köerna. Det blir en puckelkostnad. Men sedan
kostar det ingenting. Åker man runt till sjukhusen i
landet säger alla: Får vi bort den här puckeln så kostar
det ingenting. Vi har resurser att klara av det. Men
man har samlat på sig, och det måste man ta. Men att
stå i kö kostar mycket pengar. Det kostar mycket mer
än det kostar att ta bort puckeln.
Jag förstår dem som inte har råd med besök och
läkemedel. Men det beror ju på att de betalar så
mycket skatt att de inte kan betala för de kostnader
som de normalt skulle klara av när de har behov av
dem. De är så pressade under skatter att de saknar den
ekonomiska självständighet och frihet som varje
människa borde vara berättigad till.