Fru talman! KU:s granskning är, som har sagts, ett
mycket viktigt inslag i vårt politiska system. Riksda-
gen väljer statsminister som utser sin regering. Rege-
ringen har sedan att utöva sitt ämbete under lagarna
efter riksdagens beslut. Enligt regeringsformen är det
riksdagen som är folkets främsta företrädare, men
regeringen har ju en stor initiativmakt i politiken och
skall se till att riksdagens beslut i praktiken blir ge-
nomförda. Regeringen har genom initiativmakten och
genom sin exekutivmakt, dvs. genomförandemakt, en
starkt styrande ställning.
Denna ställning har också stärkts i och med att
Sverige har blivit medlem i EU. Nu är regeringen inte
bara förslagsställare till lag. Den är också direkt med
om att stifta lag inte bara som propositionsavgivare
utan i faktiska lagbeslut i EU:s olika ministerråd.
Makt har därigenom egentligen förskjutits från riks-
dagen till regeringen.
Det är i sanning viktigt att regeringens maktställ-
ning och sätt att bruka sin position utsätts för gransk-
ning. Den sedvanliga granskningen av de svenska
regeringsärendena samt administrativa rutiner måste
därför framdeles följas upp med en alltmer intensiv
granskning av regeringens arbete ur konstitutionell
synpunkt, dvs. hur man har ställt sig och verkat för
beslut och riktlinjer som riksdagen har angivit och
hur man har tillvaratagit svenska intressen som har
grund i riksdagens beslut.
Eftersom EU-medlemskapet har gjort att riksda-
gens lagstiftningsmakt har blivit en delad makt med
ministerrådet ökar egentligen behovet av en skärpt
kontrollmakt gentemot regeringen när det gäller EU-
ärendena. Ännu har vi inte i riksdagen funnit former-
na för denna skärpta kontroll gentemot EU-ärendenas
hantering.
I dagens granskning snuddar vi bara vid ett be-
gränsat sådant. Där har utskottet i enighet kunnat
konstatera att regeringen något rutinmässigt utgår
från att hålla hemligt det som egentligen borde vara
offentligt. Offentlighetsprincipen, som det råder stor
politisk enighet om i Sverige, skall också gälla hand-
lingar från EU.
Den granskning som vi utövar kritiseras ibland för
att den kan få en politisk slagsida. Det gäller därför
att tydliggöra och avgränsa vad saken gäller. Den
gäller inte en politisk granskning av en regering. En
regering har rätt att företräda sin politik, och rege-
ringsledamöter har rätt att uttala sig om politik efter
sina värderingar, oavsett vad vi egentligen tycker om
dessa, så länge de håller sig inom lagens råmärken
och i enlighet med de beslut för politiken som riksda-
gen har fattat.
KU skall övervaka att regeringsmakten utövas
under lagarna och i enlighet med riksdagsbeslut. Men
lagarna är ju i sig en produkt av politik. Det glömmer
man ibland när diskussionen förs om att den gransk-
ning som konstitutionsutskottet utför borde ersättas
av en granskning av någon sorts, vad man tror, opar-
tiska experter, t.ex. jurister, som om dessa stod över
värderingar, politik och motsättningar i samhället.
Men så är det inte. Det finns inga sådana indivi-
der, som står utanför och ovanför samhällets sociala
konflikter, värderingar och intressen. Lagarna är en
produkt av politik och lämnar därför ibland tolk-
ningsmöjligheter. Granskningen hamnar därför, och
kan därför ofta hamna, i en mycket intressant skär-
ningspunkt mellan juridik och politik. Det är detta,
menar jag, som gör granskningen så spännande, men
som också ställer krav på oss som granskare.
Man skall också se att denna granskning läggs
ihop med all annan granskning i samhället som sker
av regeringsmakten. Det finns flera kontrollinstru-
ment. Det arbete som läggs ned i riksdagens revision
och av Justitieombudsmannen, osv., har nämnts här
tidigare. Man kan därtill lägga offentlighetsprincipen
och meddelarprincipen, som är värdefulla instrument
för att granska makten, liksom en granskande journa-
listik i en i varje fall i viss mening formellt sett fri
press.
Den allmänna politiska debatten i medierna och
ute i samhället på olika mötesplatser, som den i riks-
dagen, är också ett sätt att granska regeringen. KU:s
granskning är en aspekt av denna kritiska granskning
av makthavare.
Granskningen av de avsnitt som diskuteras i dag
grundas på anmälningar. Jag kan dela en av de syn-
punkter utskottets ordförande har, nämligen att det är
bra om många riksdagsledamöter anmäler ärenden till
KU:s granskning. Men de skall inte göra det därför att
de är politiskt missnöjda med ett utfall eller därför att
de är i en värderingskonflikt med regeringen eller
ogillar ett uttalande från ett statsråd, utan om de anser
att ett agerande är felaktigt i konstitutionell mening.
Då är det bättre med fler anmälningar än färre. Det är
upp till konstitutionsutskottet att pröva anmälningar-
na och undersöka om det finns en konstitutionell
hund begraven och om ärendet är värt att granska
eller om anmälningen är ett uttryck för någon sorts
politisk ambition. Man är kanske missnöjd med ett
politiskt beslut och vill driva saken vidare.
Ibland kan man tyvärr - Göran Magnusson har
exemplifierat det - konstatera att några av gransk-
ningsärendena är av mer politisk natur. Det visade sig
också, när utskottsordföranden gick igenom en del av
ärendena i sitt inlägg här tidigare, att inte heller han
kunde avhålla sig från partipolitiska värderingar eller
insinuationer.
Ta t.ex. fallet med kulturminister Ulvskog och af-
fären kring Marieberg. Två tidningsmän ville ha ett
uttalat stöd för en affär som skulle lett till ökad kon-
centration inom massmediesfären.
De fick inget uttalat stöd av regeringen eller av
ministern. Så långt är det fakta. Detta har utskottet
konstaterat. Men ändå vill moderaterna i ett särskilt
yttrande, och nu också utskottets ordförande, insinue-
ra att ministern hade sagt någonting annat eller agerat
annorlunda om en socialdemokratisk tidning hade
kunnat komma ifråga för en affär. Men den frågan är
knappast konstitutionell. Ministern har rätt att uttala
att hon tycker att en affär är bra eller att hon tycker att
en affär är dålig. I konstitutionell mening är denna
anmälan tvivelaktig, anser jag.
Samma sak gäller anmälan om digital TV, som vi
skall diskutera senare. Regeringen har agerat på ett
sådant sätt att man har lagt fram proposition efter
proposition och fått godkänt av riksdagen vad det
gäller detta. Likväl följer vissa ledamöter upp sitt
missnöje med riksdagens beslut, och det faktum att
regeringen har handlat enligt detta, med en anmälan
till konstitutionsutskottet.
Man säger att regeringen har försökt beskära TV-
företagens yttrandefrihet. Företagen har sökt tillstånd
för att bedriva markbaserade digitala sändningar
därför att de har velat visa ett antal typer av program,
som man har räknat upp. Regeringen har sagt att
företagen får visa precis de typer av program som de
har ansökt om i betydande omfattning. Det är inne-
hållet i deras tillstånd. Företagen har alltså fått precis
det de har begärt. Ingen har egentligen klagat. Men
eftersom de borgerliga partierna får uppleva markba-
serad digital TV, som de inte vill ha, och eftersom det
heller inte har skett en utauktionering på rent kom-
mersiell grund vill de föra detta politiska missnöje
vidare.
Anledningen till anmälan av det ärende vi snart
skall diskutera i större detalj är också sökt. Utskottets
ordförande kommer förmodligen inte att delta, efter-
som han då är jävig. Det handlar om Torgny Gustafs-
son-fallet. Ärendet handlar egentligen inte om kon-
flikten mellan facket och småföretagaren. Det handlar
om hur staten Sverige via regeringen skall förhålla sig
när svensk lagstiftning och svensk modell är satt i
fråga inför internationella organ. Det är det som är
nyckeln.
Vi har enats om att man givetvis skall uppträda
sanningsenligt. Men den socialdemokratiska rege-
ringen har faktiskt sanningsenligt återgivit det som
facket har angivit som utgångspunkt för att man har
använt sin konflikträtt. Regeringen har också aktivt
försvarat den svenska modellen och fackföreningar-
nas konflikträtt.
Den borgerliga regeringen försvarade Sverige på
ett så passivt sätt. Dess företrädare inför Europeiska
kommissionen, Carl Henrik Ehrenkrona, säger föl-
jande: "Jag kan bara säga att det inte var något hel-
hjärtat försvar för den svenska modellen". Detta är
anmärkningsvärt. Man vill bakvägen och genom
passivitet åstadkomma beslut som skall leda till att
man kan urholka de fackliga medlemmarnas rättig-
heter.
Det handlar om den lilla och den stora människan
i sammanhanget. De anställda vore utan de fackliga
organisationerna de verkligt små i samhället.
Fru talman! Det finns alltid saker som kan göras
bättre. Visst har det funnits en hel del problem. Vi har
sett det även i detta granskningsbetänkande från KU.
Vi har kunnat påpeka hur praxis och regelverk kan
och bör förbättras. Men man kan också, som ett sam-
lande omdöme över den senaste regeringsperioden -
anmälningarna gäller framför allt denna - säga att det
bara har funnits skäl till kritik i några fall där lagstift-
ningstolkningen har varit problematisk. Vi har inte
kunnat finna skäl för några väldigt tydliga anmärk-
ningar i formell mening.
Det är ett ganska gott betyg, men vi får inte slå
oss till ro. Kampen för öppenhet, för att förhindra
maktmissbruk och granskningen av makthavare är en
fortgående process. Granskningen är ett sätt, i sig ett
mål och ett medel, att hålla regeringarna på det vi kan
kalla den smala vägen. I den andan får konstitutions-
utskottet även framdeles fullfölja sin granskning.
Jag vill också säga att utan en oförvitlig och duk-
tig personal på konstitutionsutskottets kansli skulle
granskningen inte vara möjlig. Eftersom ordföranden
och vice ordföranden vid den här tidpunkten har
glömt att tacka utskottets kansli för dess gedigna
arbete vill jag passa på att göra det och räknar säkert
med att de också instämmer i detta tack.